Amnesty i Sverige : Är krisen i Amnesty över?

Ordförande Sofia Halth hoppas på fler medlemmar på årsmötet. Foto: Amnesty.

Snart är det dags för årsmöte i svenska Amnesty. Här svarar Sofia Halth, ordförande, på frågor inför årsmötet och det internationella rådsmötet i Berlin i augusti.

I maj har Amnesty årsmöte i värmländska Sunne. Amnesty fortsätter att öka medlemsantalet i Sverige och vid årsskiftet var det 95 842 medlemmar. Antalet deltagare vid årsmötena har dock inte ökat utan har
snarast sjunkit. Vad kan göras för att få fler att komma till årsmöten?

– Dels handlar det om att göra tydligare hur medlemmarna kan vara med och bestämma i ett globalt Amnesty. Dels att årsmötet ska fungera som en kick när det gäller att påverka mänskliga rättigheter, att deltagarna ska känna sig sporrade i sitt arbete när de kommer hem.

I år ska årsmötet arbeta i påverkanstorg. Vad hoppas du ska bli resultatet av det?
– Vi vill ha ett mer dynamiskt årsmöte där fler kan komma till tals och åsikter kan brytas på ett friare sätt än när man sitter i plenum med talarlista.

Styrelsen planerar att lägga fram ett förslag om begränsad mandattid för styrelseledamöter. Varför?
– Det är en principsak om rotation men också en anpassning till det internationella beslut som är på gång om tidsbegränsade mandatperioder för förtroendevalda i hela rörelsen.

År 2011 beslöt årsmötet att driva frågan om nej till pengar från offentliga medel till Amnesty. Ni förde frågan vidare till ICM, internationella rådsmötet och frågan skulle utredas. Hur har det gått?
– Det gjordes en utredning som fann att de flesta sektioner tycker det är få problem att ta emot statliga medel för utbildning. Eftersom det inte har varit problem hittills med oberoendet mot regeringar så bedömde utredningen att det inte fanns risker i framtiden heller.
– Jag är nog lite förvånad över att den svenska sektionen inte fått större gehör för ett nej till statliga pengar. Och det är ju inte helt lätt att kommunicera utåt att vi är oberoende av statliga medel även om vi kan ta emot det för utbildning. Samtidigt så får vi respektera demokratin i rörelsen så vi kommer inte gå vidare med frågan till ICM i sommar.

I abortfrågan fick ni på förra årsmötet klartecken att inte driva den i form av resolutioner till ICM samtidigt som svenska sektionen vill att Amnesty ska driva frågan om alla kvinnors rätt att göra abort. Hur går ni vidare med abortfrågan vid årets ICM?
– Vi har ännu inte bestämt taktiken för årets ICM. Det känns lite frusterande att inse att det kommer att ta mycket lång tid att påverka hela rörelsen. Jag vill ändå hoppas att det ska gå att få fler sektioner att jobba med de frågor som ryms inom vårt nuvarande abortbeslut.
– Nu ville ju en hel del sektioner inte ens arbeta med Nicaragua där tonårsflickor tvingas föda även när de blivit gravida efter våldtäkt.

Ni har lagt fram en resolution till ICM om kärnvärden, varför ?
– Resolutionen har fått stöd av Island, Frankrike och Österrike och vi hoppas att årsmötet ger oss klartecken att gå vidare med frågan. Det handlar om att ett växande och utvidgat Amnesty även fortsatt måste slå vakt om oberoende och opartiskhet.

Ska resolutionen ses som förebyggande eller en kritik av det som är nu?
– Den handlar om framtiden men kan säkert uppfattas som kritik i vissa läger.

Den 8–9 februari samlades ordförande och generalsekreterare i hela Amnesty till möte i Nederländerna för att diskutera den beslutade process Amnesty nu är inne i där internationella sekretariatet, IS, ska utlokaliseras till ett antal ”hubbar”. Hur detta ska genomföras har fört in Amnesty i en slags kris. Facket Unite har genomfört strejker på IS och brittiska sekretariatet och krävt ledningens avgång både på IS och brittiska sektionen. Brittiska sektionen höll ett extra årsmöte med över 500 deltagare där hård kritik riktades mot ledningen. Ett antal chefer inom Amnesty har slutat och en referensgrupp har utrett olika skiljefrågor. Nu har facket godtagit ledningens bud om villkoren för uppsägningarna.
Är krisen över ?

– Min känsla var att ledningen har lyssnat på kritiken och att de rekommendationer som en referensgrupp tagit fram tas på allvar. Det var en god och konstruktiv stämning på mötet. Det rådde enighet om att utlokaliseringen av IS ska genomföras. Jag tror att det finns en vilja att lära av de misstag som har begåtts. Det är inte så att alla är nöjda och glada men vi är på rätt väg.

Text: Ulf B Andersson