Förtvivlan, hat och hopp i irakiska Kurdistan

Den Islamiska statens framfart i norra Irak har förändrat det politiska landskapet, såväl lokalt som internationellt. Irakiska Kurdistan har tagit emot nästan en miljon flyktingar och peshmerga-soldater har åter tvingats gå ut i krig. Omvälvningarna i Syrien och Irak har åter väckt frågan om Kurdistan som en självständig stat. Amnesty Press rapporterar från de kurdiska delarna av Irak.

reportage | 2014-12-31
Av: Bengt Sigvardsson
Khanke-lägret är irakiska Kurdistans största flyktingläger. Här lever cirka 65 000 yazidier som tvingades på flykt när IS intog Sinjar-distriktet i nordvästra Irak.

Khanke-lägret är irakiska Kurdistans största flyktingläger. Här lever cirka 65 000 yazidier som tvingades på flykt när IS intog Sinjar-distriktet i nordvästra Irak. Foto: Bengt Sigvardsson

Mannens bruna ögon glöder av hat när han pratar om sina före detta muslimska grannar i Sinjar-distriktet i nordvästra Irak.

– De högg oss i ryggen. Vi kommer endast att återvända till Sinjar i framtiden om alla muslimer försvinner därifrån. I annat fall kommer jag att döda dem om jag så måste göra det när de sover, säger han.

Vi befinner oss i ett tält i Khanke-lägret, det största flyktinglägret i det autonoma kurdiska området (KRG) i nordöstra Irak. Mannen, liksom resten av de cirka 65 000 internflyktingarna i Khanke, tillhör den religiösa minoritetsgruppen yazidier. De fördrevs i hundratusental i början av augusti 2014 när deras hjärtland Sinjar-distriktet, i nordvästra Irak, intogs av den militanta jihadistgruppen Islamiska staten, IS. Under 2014 har IS lagt under sig stora områden i Syrien och Irak. Dessa områden är nu i princip rensade på religiösa minoriteter. En del sunnimuslimer, som länge känt sig marginaliserade av den shiadominerade regeringen i den irakiska huvudstaden Bagdad, har välkomnat och anslutit sig till IS.

– Hur ska vi kunna återvända till våra byar om vi dagligen måste möta folk som anslöt sig till IS? Vi bor hellre bland kreatur. Vi ber omvärlden att evakuera hela det yazidiska samfundet från Irak. Vi har ingen framtid här, säger tiobarnspappan Hajj Yousef Namr som jag träffar i ett annat tält.

Existerande läger kan inte hysa alla flyktingar, många lever därför i skolor, moskéer, kyrkor eller på byggarbetsplatser. Flickorna på bilden är kristna flyktingar som flydde från staden Bartella på Nineve-slätten.

Existerande läger kan inte hysa alla flyktingar, många lever därför i skolor, moskéer, kyrkor eller på byggarbetsplatser. Flickorna på bilden är kristna flyktingar som flydde från staden Bartella på Nineve-slätten. Foto: Bengt Sigvardsson

IS framfart i Irak har hällt bensin på det etnoreligiösa hatets lågor, men även kastat ärkefiender i varandras armar. Det har också paradoxalt nog lett till möjligheter att förverkliga drömmar. Hit hör drömmen om en självständig kurdisk stat i Irak. Sedan 2005 har autonomi erkänts i den irakiska konstitution för de kurdiska områdena men det finns flera omtvistade områden som både KRG och centralregeringen i Bagdad gör anspråk på.

När IS i juni avancerade i norra Irak och överraskande intog Mosul flydde den irakiska armén från flera av dessa territorier. Den kurdiska armén, peshmerga, fyllde vacuumet. KRG:s president, Massoud Barzani, gav vinkar om att en omröstning om självständighet nalkades.

I början av augusti, när IS attackerade nordvästra Irak, retirerade peshmerga från flera områden. När IS stod på tröskeln till de autonoma kurdiska delarna gick USA in med flygunderstöd till kurderna. Peshmerga, i allians med shiitiska miliser och den irakiska armén, lyckades stoppa IS. Flera områden har nu återtagits. Idag spelar gamla ärkefiender på samma planhalva mot IS i Irak. USA har militära rådgivare och instruktörer på plats som tränar den irakiska armén som även får vapen av Iran och Ryssland. I de shiitiska miliserna finns iranska soldater och såväl USA som Iran flygbombar IS i Irak. För tillfället försöker peshmerga återta Sinjar och har haft militära framgångar men i Khanke-lägret är nästan alla jag möter skeptiska till om de någonsin kan återvända dit.

Murad Choko Aiso och Kamel Eljaz är yazidiska flyktingar i Khanke-lägret i irakiska Kurdistan. De hoppas att en dag kunna återvända till sitt hem i det numera IS-kontrollerade Sinjar-distriktet, men de kommer endast att återvända om Sinjar får internationellt beskydd.

Murad Choko Aiso och Kamel Eljaz är yazidiska flyktingar i Khanke-lägret i irakiska Kurdistan. De hoppas att en dag kunna återvända till sitt hem i det numera IS-kontrollerade Sinjar-distriktet, men de kommer endast att återvända om Sinjar får internationellt beskydd. Foto: Bengt Sigvardsson

– Vi vill inget hellre än att återvända till Sinjar men då måste vi få internationellt beskydd. I annat fall lämnar vi Irak. Vi litar inte på att den irakiska armén eller peshmerga kan skydda oss, säger 70-årige Murad Choko Aiso från Sinjar.

Även de flesta kristna internflyktingarna som jag pratar med säger att autonomi och internationellt beskydd av deras hjärtland, den numera IS-kontrollerade Nineve-slätten, är en förutsättning för att de ska återvända. I den kurdiska huvudstaden Erbil träffar jag Hamen Farid som är jurist, journalist och aktiv i mittenpartiet Gorran. Han säger att religiösa minoriteter kan vara trygga inom ett självständigt Kurdistans gränser, men utesluter inte autonomi för Nineve-slätten och Sinjar-distriktet.

– Det kan avgöras i en folkomröstning, men tyvärr tror jag att de flesta kristna vill lämna Irak efter allt som har hänt. Möjligtvis kommer yazidierna att återvända till Sinjar, säger Hamen Farid . Han menar att Irak håller på att styckas upp i etnoreligiösa enklaver.

Hamen Farid är jurist, journalist och aktiv i det reformistiska mittenpartiet Gorran i irakiska Kurdistan.

Hamen Farid är jurist, journalist och aktiv i det reformistiska mittenpartiet Gorran i irakiska Kurdistan. Foto: Bengt Sigvardsson

– Stora delar av de sunnimuslimska områdena är under IS kontroll, medan shiitiska grupper kontroller shiitiska områden. Och så har vi det kurdiska självstyret. Övriga Irak är på väg mot ett religiöst samhälle medan vårt mål är ett självständigt sekulariserat Kurdistan, säger Hamen Farid .

Kurdernas kamp för självständighet har pågått sedan det ottomanska rikets fall efter första världskriget då det historiska Kurdistan blev delar av Turkiet, Syrien, Iran och Irak. Kurderna hade i avtalet i Sèvres år 1920 fått löften om möjlig självständighet när fred slöts mellan Turkiet och de segrande västmakterna.

Efter det grekisk-turkiska kriget slöts år 1923 ett nytt fredsavtal i Lausanne och nu var löftena till kurderna överspelade.
Under Saddam Husseins styre i Irak (1979 -2003) utsattes kurderna för svår förföljelse. Under det första Irakkriget 1991, då Kuwait befriades från irakisk ockupation, blev de kurdiska delarna av Irak en USA-skyddad flygförbudszon vilket ledde till de facto autonomi. År 2005, två år efter den amerikanska invasionen av Irak, garanterades de kurdiska områdena autonomi i den irakiska konstitutionen. Hamen Farid menar att allt nu redan är bäddat för kurdisk självständighet.

– Vi har allt som krävs - egen ekonomi, parlament, kongress och armé. Historien visar att vi inte kan leva med irakierna. Det är dags att avsluta detta kapitel en gång för alla, säger han.

Enligt artikel 140 i den irakiska konstitutionen ska en omröstning hållas bland invånarna i de omtvistade områdena om de vill tillhöra Irak eller KRG. Folkomröstningen, som bland annat berör Kirkuk, skulle ha genomförts år 2007 men har skjutits upp gång på gång. På det kurdiska socialdemokratiska regeringspartiet PUK:s (Patriotic Union of Kurdistan) högkvarter i Sulaimaniya har Narmin Osman sitt kontor. Hon sitter i PUK:s ledning, har haft flera ministerposter och varit medlem i ”Kommitteen för Implementerandet av Artikel 140”.

Narmin Osman sitter i det irakisk-kurdiska regeringspartiet PUK: s ledning och har haft flera ministerposter i den irakiska regeringen.

Narmin Osman sitter i det irakisk-kurdiska regeringspartiet PUK: s ledning och har haft flera ministerposter i den irakiska regeringen. Foto: Bengt Sigvardsson

– Ett av de största problemen med att implementera artikeln är meningsskiljaktigheter om gränsdragningarna men varken det irakiska parlamentet eller ministerierna har tagit upp det för seriös diskussion, säger hon.

Under Saddam Husseins styre fördrevs kurder från norra Irak, medan araber från de södra delarna bosattes där. Enligt artikeln ska en ”normalisering” ske i de omtvistade områdena före en omröstning det vill säga att gränser fastställs samt att kurdiska och arabiska familjer ska få kompensation för att återvända till områden där de har sina rötter.

– Men detta har inte realiserats, därför återvänder ytterst få, säger Narmin Osman. Att peshmerga nu har lagt under sig många av de omtvistade områdena, tror inte Narmin kommer att skynda på en folkomröstning. 1,8 miljoner irakier har blivit internflyktingar under år 2014. Cirka 900 000 av dessa finns i irakiska Kurdistan.

– Det krävs fred för en folkomröstning. Många av de omtvistade områdena är fortfarande i händerna på IS. Så länge hundratusentals av dess invånare är på flykt kan man inte ha en omröstning, säger hon.

Innan IS blev en maktfaktor i Irak var centralregeringen i Bagdad och kurderna på kollisionskurs med varandra. Bagdad krävde bland annat ett stopp för försäljning av kurdisk olja utanför centralregeringens kontroll. I oktober 2013 frös Bagdad utbetalningarna av statsbudgeten till de kurdiska områdena. När den irakiska armén i juni flydde från den oljerika och omtvistade Kirkuk-provinsen intogs den snabbt av peshmerga. I juli lämnade kurderna den irakiska regeringen som då leddes av premiärministern Nuri al-Malaki.

Hotet från IS, påtryckningar från USA och tillsättandet av Haider al-Abadi som ny premiärminister fick dock parterna att närma sig varandra igen. I början av december ingicks ett avtal som ger kurderna rätt att exportera olja, även från oljefälten i Kirkuk, via Iraks nationella oljebolag SOMO och utbetalningarna av statsbudgeten återupptas. Narmin Osman säger att avtalet inte innebär att kurderna ger upp sina självständighetskrav.

– Nej, men på grund av IS så är det inte rätt tidpunkt för det nu. Dessutom är vår ekonomi inte stark nog än för att vi ska kunna stå på egna ben, säger hon.

Efter påtryckningar från USA lät Turkiet peshmerga-soldater från irakiska Kurdistan passera gränsen för att bistå YPG i Syrien. På bilden ses kvinnliga irakisk-kurdiska peshmerga-soldater på övning utanför Sulaimaniya i irakiska Kurdistan.

Efter påtryckningar från USA lät Turkiet peshmerga-soldater från irakiska Kurdistan passera gränsen för att bistå YPG i Syrien. På bilden ses kvinnliga irakisk-kurdiska peshmerga-soldater på övning utanför Sulaimaniya i irakiska Kurdistan. Foto: Bengt Sigvardsson

IS har även påverkat den lokala kurdiska politiken.
– De kurdiska partierna i Irak har kommit närmare varandra, men det har även haft en positiv påverkan på våra relationer med andra delar av Kurdistan. Det har enat oss. Vi har till exempel skickat vår peshmerga att bistå YPG mot IS i Syrien, säger Narmin Osman.

YPG (People’s Protection Units) är den väpnade grenen av syrisk-kurdiska partiet PYD (Democratic Union Party) som sedan 2012 kontrollerar det mesta av de kurdiska delarna i norra Syrien. PYD står nära kurdisk-turkiska PKK som är med på USA:s, EU:s och Turkiets terroristlistor.

Räddningsarbetare städar upp efter ett bombattentat vid det lokala parlamentet i Erbil den 19 november. Sex personer miste sina liv.

Räddningsarbetare städar upp efter ett bombattentat vid det lokala parlamentet i Erbil den 19 november. Sex personer miste sina liv. Foto: Bengt Sigvardsson

Relationen mellan PYD och det största irakisk-kurdiska regeringspartiet KDP (Kurdistan Democratic Party) var frostiga tills IS i augusti inledde en belägring av Kobane, centrum i de syrisk-kurdiska områdena. Nato-medlemmen Turkiet släppte inte genom vapenleveranser eller kurdiska soldater till det belägrade Kobane men USA-koalitionen skickade ner vapen från luften och intensifierade sina flygbombningar av IS-ställningar. Efter påtryckningar från USA lät Turkiet slutligen cirka 150 peshmerga-krigare från irakiska Kurdistan gå över den turkiska gränsen till Kobane i slutet av oktober.

– Nu diskuterar vi våra meningsskiljaktigheter med PYD och andra kurdiska partier. Vi har dessutom visat IS att alla kurder står enade mot dem, säger Narmin Osman.

Frågan är om detta är en början på en federation mellan de kurdiska delarna i Syrien och de i Irak?
– Det är inte rätt tidpunkt att ta upp det nu. De kurdiska områdena hotas fortfarande av IS, men hela världen har uppmärksammat den kurdiska saken och vår rätt att förenas, anser Narmin Osman.

Sabah Daniel Paulos och hans barnbarn Juliana, Ronny och Johnny är kristna flyktingar från Nineve-slätten i nordvästra Irak. De tvingades på flykt när IS intog deras hemstad Bartella i augusti. De lever nu i en ofärdig byggnad i Erbil i irakiska Kurdistan. Liksom många andra kristna internflyktingar

Sabah Daniel Paulos och hans barnbarn Juliana, Ronny och Johnny är kristna flyktingar från Nineve-slätten i nordvästra Irak. De tvingades på flykt när IS intog deras hemstad Bartella i augusti. De lever nu i en ofärdig byggnad i Erbil i irakiska Kurdistan. Liksom många andra kristna internflyktingar Foto: Bengt Sigvardsson

Khaled Salih är statsvetare, tidigare talesman för KRG och rektor på University of Kurdistan i Erbil. Han tror att samarbetet mellan KRG och YPG kommer att fortsätta. Framförallt militärt, men också med öppna gränser och erfarenhetsutbyte. Han utesluter inte en kurdisk federation i framtiden.

– Men det kräver mycket mer än politisk vilja. Irak och Syrien måsta kollapsa helt och nya regionala konstellationer måste bli möjliga först. De länder som hjälper kurderna i Irak och Syrien kommer att göra allt de kan för att stoppa en sådan process. Både amerikanska och europeiska regeringar ställer krav på att kurderna i Irak måste förhandla med Bagdad som villkor för det militära och moraliska stöd de har erbjudit sedan augusti 2014, berättar han.

Khaled Salih menar att Turkiet och Iran, som utgörs av delar av det historiska Kurdistan, kommer att motverka en kurdisk federation, både politiskt och militärt.
– Man ska också komma ihåg att KRG är vad man kallar för ett “land-lock” område. Grannländerna kan stänga av hela KRG-området, inklusive luftrummet, säger han.

Att omtvistade områdena nu har hamnat – och kan hamna – i peshmergas händer tror Khaled Salih kan bidra till att lösa frågan om implementerandet av artikel 140. Frågan är om peshmerga är starka nog att försvara gränserna mot IS och liknande grupperingar.

– KRG kan inte ensam möta det nya hotet. Det behövs moderna vapen, nya militära strategier och samordning med både irakiska armen och internationella styrkor, säger Khaled Salih.

Även Khaled Salih säger att det ligger i Kurdistanregionens intresse att tillmötesgå minoriteters önskemål om autonomi.
– Fredlig samlevnad av religiösa och etniska grupper är idag Kurdistanregionens största tillgång som skiljer sig från större delen av Mellanöstern där liknande minoriteter förföljs av intoleranta och militanta grupper. Kurdistan kan bli en modell för fredlig samexistens och tolerans i hela Mellanöstern, avslutar Khaled.

Bengt Sigvardsson
bengt_report@yahoo.se

Läs mer
Kobane – en symbol för frihet (krönika av Joakim Medin i Amnesty Press nr 4/2014)

Läs också
Irak: ​Flykten från helvetet (Amnesty International 23 december)

Stoking the fire of Iraq’s sectarian conflict (blogg av Donatella Rovera från Amnesty International, 3 november)

reportage | 2014-12-31
Av: Bengt Sigvardsson