Med livet som insats – journalister lever farligt i Filippinerna

Rodrigo Duterte förde krig mot medierna. Sedan blev sonen till den gamle diktatorn Ferdinand Marcos president. Ett år efter valet ser journalister på ett medielandskap som blivit aningen bättre. Ändå är det präglat av troll, rädsla och mord.

Percy Mabasa hade en radioshow där han var kritisk mot makthavare. Foto: Skärmdump/ Facebook

Den sista gången Roy Mabasa träffade sin bror Percy gav denne ett sorgset intryck. Långt ifrån den festliga prick han brukade vara. Inga skämt, inga leenden. Ändå omgiven av människor. De skulle fira Roys födelsedag, men som vanligt drogs folk till brodern. Radiopersonligheten. Regimkritikern. Sittande i ett hörn.

– Jag var för uppspelt för att prata politik, säger Roy Mabasa. Men Percy satt där och diskuterade vart det hela skulle leda.

Det var den 19 september 2022. Filippinerna höll fortfarande på att smälta landets presidentval den 9 maj. Efter sex år med Rodrigo Duterte, då pressfrihet och mänskliga rättigheter satts ur spel mer grundligt än på länge, hade landet valt en ny ledare. Men det var inte juristen och rättsaktivisten Leni Robredo som vann, utan sonen till en tidigare diktator, Ferdinand ”Bongbong” Marcos Jr.

Landets liberaler höll andan.

Med några undantag. Som Percy Mabasa, eller Percy Lapid som han kallade sig. Han gjorde vad han alltid gjorde – lät käften gå mot korrupta makthavare på sin dagliga show Lapid Fire. Och tiotusentals lyssnade. Klockan åtta på kvällen ett par veckor efter broderns födelsedagsträff var Percy som vanligt på väg till sin studio i en välbärgad del av södra Manila. Då körde en motorcykel med två män upp bredvid hans bil. Passageraren höjde en pistol.

Roy Mabasa var inte förvånad över att brodern Percy mördades då hans frispråkighet var utmanande. Foto: Per Liljas

Roy, som också är journalist, höll på att bevaka en gala för sin tidning och kände inte hur det burrade i hans ficka. Men snart nog såg han det missade samtalet. Han anlände till brottsplatsen som i ett töcken. Vägen var avspärrad. Broderns kropp var redan på bårhuset. Roy fick en déjà vu.

– Det var som att jag redan sett det och inte ville se det igen. Percy hade alltid skrattat bort alla hot. Men jag hade förberett mig så länge på att något sådant här skulle kunna hända.

Mordet på Percy Mabasa har väckt stor uppmärksamhet då han var en populär profil och för att dådet var så fräckt. Men inte minst för att det var ett av de första journalistmorden under Ferdinand Marcos Jrs tid som president. Hans föregångare Rodrigo Duterte hade gjort sig känd för att föra krig mot medierna. Genom svartmålningar och rättsfall, trollarméer och desinformation. Genom TV-sända tal där han sade att journalister som dödas förmodligen är skyldiga till något. Många har därför undrat hur tiden ska bli under Marcos Jr, vars pappa Ferdinand Marcos stängde ned alla medier – bland annat sju tevestationer och sexton nationella dagstidningar – som inte ägdes av hans allierade.

Jonathan de Santos, ordförande på National Union of Journalists in the Philippines, NUJP, slätar ut sina byxor. På andra sidan fönstret är det klibbigt fastän solen gått ned. Men kaféet är svalt, på gränsen till kallt.

Jonathan de Santos från journalistförbundet NUJP beskriver rädslan bland journalister när Rodrigo Duterte var president. Foto: Per Liljas

– Vi är många som har varit rädda de senaste åren, säger han. Det har alltid funnits en spänning mellan palatset och medierna. Men också en tyst överenskommelse. Duterte ändrade allt. Hans ord signalerade att det var okej att attackera journalister. Det fick somliga att sluta rapportera om politik, andra att lämna yrket helt.

Filippinsk press har ett stolt förflutet. Den blomstrade på 1960-talet och kallades ”Asiens friaste”. Sedan följde 14 mörka år under undantagstillståndet som Ferdinand Marcos utlyste 1972. 1986 störtades han och hjälptes till exil av USA. Ytterligare en gyllene tid inleddes för medierna. Tevekanalen ABS-CBN, tidningen The Philippine Inquirer och nättidningen Rappler är exempel som vuxit fram till att bli förebilder i regionen. Samtidigt har farorna hela tiden funnits där. På många håll konkurrerar rättsstaten med politiska klaner, organiserade brottsnätverk och gerillarörelser. Sedan 1986 har 197 journalister mördats i landet, enligt NUJP. Det är nästan sex mord om året.

Ändå hade journalistkåren aldrig upplevt någon utmaning som under Dutertes presidentperiod. Inte för att fler journalister mördades under hans styre, men för att attackerna kom direkt från presidentpalatset. Efter att Duterte inlett ett ”krig mot knarket” dödade polis och maskerade pistolmän över 12 000 sluminvånare, enligt Human Rights Watch, för deras påstådda roll i knarkhandeln. Internationella utredare hävdar att det verkliga antalet var mer än det dubbla. Kropparna hittades ofta med en kartong där det stod ”knarkhandlare”, och handlederna bar spår av att ha varit ihopbundna. De som hade problem med situationen kritiserades skoningslöst. Vare sig det var media, världsledare eller kyrkan. Ibland kastade presidenten vilda anklagelser omkring sig.

– Det blev omöjligt att rapportera som vanligt, säger Jonathan de Santos. Hur balanserar man två sidor mot varandra när den ena så uppenbart ljuger?

Roy Mabasa vill fortsätta sin brors gärning. Foto: Per Liljas

Under samma tid exploderade även desinformationen på sociala medier. Nättidningen Rappler gjorde det till sitt uppdrag att dokumentera hur det fungerade. De fann att ett par myndigheter var knutpunkter för hur information spreds på nätet. Där fanns bland annat ett centrum för att motverka kommunism – en verklig angelägenhet i Filippinerna, eftersom det fortfarande finns kommunistiska gerillarörelser i landet, men att ”rödsmeta” har också blivit ett vapen för att misstänkliggöra meningsmotståndare. Administrationen anställde även ett antal influencers som under sin väg till kändisskap spridit missvisande information.

Men det fanns också utländska aktörer. Propagandaföretaget Cambridge Analytica var aktiva i landet redan under Dutertes valkampanj 2016, då kriminalitet och narkotika seglade upp i topp av folks medvetande.

– Filippinerna var en idealisk måltavla, säger Christopher Wylie, en visselblåsare från företaget, i en ny bok av Rapplers grundare Maria Ressa (som kom på svenska i april under titeln ”Konsten att bekämpa en diktator”).

Christopher Wylie syftar på landets korruption och extremt breda uppkoppling på sociala medier. Inget annat land har lika stor andel av befolkningen på Facebook, och endast USA har fler falska konton.

– Du kan experimentera med metoder och tekniker här som du inte skulle kunna göra i Väst, konstaterar han. Och om det inte fungerar spelar det ingen roll, för du kommer inte att åka fast.

För sina avslöjanden, och sin kamp mot Facebook, tilldelades Maria Ressa Nobels fredspris 2021. Men ansträngningarna fick också trollen att rikta sina sikten mot Rappler. Snart gjorde även staten det. Hon arresterades och åtalades för totalt åtta brott, bland annat skattesmitning och förtal. Många såg det som ett sätt att använda lagen som vapen. Ingenting nytt, säger universitetslektorn Danilo Arana Arao på Diliman-universitetet:

– Att Filippinerna skulle ha Asiens bästa pressfrihet är överdrivet. Pressfriheten är garanterad under konstitutionen, men förtalslagar har använts mot kritiker sedan kolonialtiden. Och domare kan anklaga reportrar som inte uppger sina källor för domstolstrots.

Medierna drabbades snart igen. Den 5 maj 2020 nekade myndigheterna att ge ny sändningslicens till den största tevekanalen, ABS-CBN. (Amnesty Press har pratat med anställda på både Rappler och ABS-CBN men ingen vill vara med i den här artikeln.)

Våren 2020 var pandemin redan i full gång, och Filippinerna var ett av de mest instängda länderna i världen. För Percy Mabasa innebar det stegrade lyssnarsiffror.

– Han slog mot Duterte från höger och vänster nästan varje dag, säger brodern Roy.

En gång hade Percy och Roy varit radarpar. De var tonåringar, och pappan Marcelo, som själv varit radiostjärna innan undantagstillståndet 1972, gav dem spelrum på sin station.

– Han sade till oss att ni kan kritisera vem som helst förutom nummer ett. Jag följde alltid vad han sade, berättar Roy. Men Percy bara log. Jag tyckte han var oförsiktig, och blev irriterad på honom. Men han var övertygad om att journalistik kunde hjälpa till att förmedla frihet.

Vid presidentvalet 2022 var det många som tystnade. Presidentkandidaten Ferdinand Marcos Jr nobbade etablerade medier helt. Istället byggde han en kampanj på sociala medier som till stor del överlappade med Dutertes nätverk. Den avgående presidenten hade sett till att den äldre Ferdinand Marcos fick begravas på ”hjältarnas kyrkogård” i Manila. Nu var budskapet att allt hade varit bättre under pappans styre.

Den mördade journalisten Percy Mabasa är begravd i Manila Memorial Park. Foto: Per Liljas

Till och med utländska medier övervägde självcensur. En läcka visade att styret på CNN:s lokala kontor försökt få sina reportrar att sluta kalla pappa Marcos ”diktator”. Men reportrarna stod emot. För dem och andra blev valet en samlande tid.

– Det byggdes upp som en ödesstund för demokratin, säger fackordföranden Jonathan de Santos. Sedan vann Marcos. Det raserade fiktionen om att journalister går runt opåverkade av samhället. Det var väldigt emotionellt. Många blev deprimerade och började dricka.

Amnesty Press når Regine Cabato i Belgien. Hon är Washington Posts korrespondent i Filippinerna, men har inte satt en fot i landet på snart ett år. Näthatet kring presidentvalet blev för mycket.

– Attacker är något man får vänta sig, säger hon, och tillägger torrt: men det var ett bra tillfälle att acceptera ett forskningsstipendium.

Regine Cabato skrev reportage inifrån en trollfabrik 2019 och känner till deras operationer väl:

– De vet precis hur de ska föra sig på sociala medier för att inte få sina inlägg censurerade.

De första månaderna följde trollen henne till och med till Oxford.

– De låtsades vara någon annan och skrev till min familj att jag dött i Storbritannien, berättar hon.

Pressfriheten har blivit bättre under Marcos. I Reportrar utan gränsers pressfrihetsranking, publicerad 3 maj, klättrade Filippinerna 15 platser, till plats 132 av 180. I december 2022 lade en senator, Risa Hontiveros, fram ett lagförslag om att avkriminalisera förtal.

– Lagen gör att journalister inte kan utföra sin plikt optimalt som fjärde statsmakt, om de stäms till rädsla, skriver hon till Amnesty Press.

Politisk manipulation på nätet är däremot en spridd verklighet som ingen verkar göra något åt. Dålig utbildning är en anledning till att den lyckas så väl, säger universitetslektorn Danilo Arana Arao:

– I Filippinerna är utbildning mer ett privilegium än en rättighet. Det finns inget kritiskt tänkande. Om ett inlägg har många klick måste det vara sanningen.

En väg framåt är att återvinna allmänhetens förtroende, säger Regine Cabato:

– Vi måste rapportera mer om det som är betydelsefullt i folks liv, inte bara om det som riskerar att dela upp dem. Vi behöver fler journalister från andra bakgrunder. Och vi behöver bli bättre på att förklara för allmänheten vad vår uppgift är.

Hon anser också att journalister måste bli bättre på att publicera på sociala medier:

– Annars ger vi upp det territoriet till desinformatörerna. På YouTube dominerar annars pro-Marcos-figurerna. Det var där som Percy Lapid var en föregångare.

Roy Mabasa stirrar tomt framför sig. Han har stannat mitt i en mening och försöker hitta tillbaks, men det är som att han fastnat i en dimma.

– Ursäkta.

Sedan broderns död har det här börjat hända. Små blackouter. För mycket stress, tror han själv. Först chocken och sorgen – sedan rädslan för att något skulle hända hans eller broderns familj. Under en tid mottog de hot och bytte bostad varje natt. Trots det vägrade Roy polisbeskydd, eftersom den huvudmisstänkte bakom mordet, Gerald Bantag, var chef för fängelsemyndigheten.

– Hur skulle jag kunna lita på beskydd från staten när det var personer därifrån som uträttat mordet?

Gerald Bantag. Foto: Bureau of Corrections/Wikimedia

Polisen har nystat fram att Gerald Bantag drev ett brottsnätverk innanför fängelsemurarna. Roy Mabasa är däremot inte övertygad om att spåret tar slut där. Bantag var ändå en av Dutertes gunstlingar, säger han, och det var Duterte, inte Bantag, som oftast var fokus i Percy Mabasas rapportering.

– Jag misstänker att det fanns andra bakom Bantag, säger han. Hela vägen upp till toppen.

Gerald Bantag gömmer sig någonstans och utan honom finns risken att mordet blir ytterligare ett i raden av olösta mord på journalister. Ändå är Roy Mabasa nöjd med utvecklingen.

Fängelsemyndigheten har reformerats och president Marcos har utsett en politisk motståndare till ny chef.

– Hittills har Marcos hanterat det bra, säger Roy Mabasa.

För honom själv är pensionstiden inte längre densamma som förr. Rättvisa för brodern är det viktigaste. Det, och att föra hans arv vidare. Ett tag försökte Roy Mabasa återstarta radioshowen, Lapid Fire, men blackouterna tvingade honom att sluta. Andra har däremot inspirerats att börja blogga.

– Folk längtar efter hans röst. Han var hård och sarkastisk och nådde fram med det han sade. Då han levde kunde jag inte lyssna på honom. Men nu förstår jag att han hade rätt, konstaterar Roy Mabasa.

Han börjar berätta om ett problem med militären som han skulle vilja göra ett radioinslag om. Jag frågar om han inte är rädd och han skakar på huvudet:

– Nej, inte längre.

Per Liljas
[email protected]

Rappler

I januari 2012 startade nättidningen Rappler med Maria Ressa som en av grundarna. Under Rodrigo Dutertes presidentperiod 2016-2022 blev Rappler utsatt för en rad rättsliga processer som sågs som ett försök att tysta en kritisk röst. Maria Ressa delade 2021 Nobels fredspris med Dmitrij Muratov från ryska Novaja Gazeta för ”sina insatser att skydda yttrandefrihet, som är en förutsättning för demokrati och varaktig fred”.

Ferdinand Marcos Jr

Son till Filippinernas diktator Ferdinand Marcos, som styrde med undantagslagar 1972-1986. Sonen var guvernör i Ilocos Norte från 1983 men flydde med resten av familjen 1986 till Hawaii. Efter faderns död 1989 återvände han och återupptog en politisk karriär.

Presidentkandidaten Ferdinand Marcos Jr och Sara Duterte, vicepresidentkandidat, under valkaravan i Quezon City i december 2021. Foto: PNA photo by Joey O. Razon/Wikimedia

Han vann en storseger i presidentvalet 2022, med Sara Duterte, dotter till avgående presidenten Rodrigo Duterte, som vicepresidentkandidat.

Gerald Bantag

Han började sin karriär som fångvaktare efter avslutad polisutbildning 1996. I september 2019 utsåg president Rodrigo Duterte honom till chef inom den filippinska fängelsemyndigheten. Efter mordet på Percy Mabasa, som hade kritiserat honom, suspenderades han och har sedan gått under jorden.

Filippinerna

Huvudstad: Manila

Politik: Spansk koloni till 1898. USA styrde fram till 1946. Ferdinand Marcos vann 1965 presidentvalet och 1972 utfärdade han undantagstillstånd. 1986 tvingades Marcos avgå i en mäktig folklig icke-våldsprotest och flögs av USA till exil på Hawaii. 2016 valdes Rodrigo Duterte till president. Tusentals personer avrättades utomrättsligt i Dutertes krig mot narkotikan. Vid valet 2022 vann sonen till Ferdinand Marcos, Ferdinand ”Bongbong” Marcos Jr. presidentvalet medan Dutertes dotter, Sara Duterte, blev vicepresident.

Yta: 298 170 km2 (Sverige 449 964 km2)
Befolkning: 109 miljoner.

Läs mer om Filippinerna från Amnesty Press

Frikänd efter sex år men kvar i fängelse (8 juni 2023)

TILLBAKABLICKEN: People Power på EDSA – Massdemonstrationen som tvingade bort diktatorn (19 juli 2022)

Presidenten som ger order om mord (10 juli 2020)

Nya bakslag för ICC – Filippinerna lämnar och expresident Gbagbo frikänd (22 mars 2019)

Filippinerna – ett livsfarligt land för journalister (15 januari 2018)

Ellecer Carlos reser runt för att väcka opinion mot Dutertes politik i Filippinerna (17 mars 2018)

Filippinerna: Ett år med Duterte som president (20 maj 2017)

Skarp kritik mot president Duterte men ökat hopp om fredsförhandlingar i Filippinerna (16 augusti 2017)

Mindanao – ska freden äntligen bestå? (reportage i Amnesty Press nummer 2/2013)

Bister situation för internflyktingar i Mindanao (19 september 2008)

Tiotusentals på flykt efter bombningar (11 augusti 2008)

Armén dödade vänsteraktivister (28 november 2007)

Kommunistledare greps i Utrecht (31 augusti 2007)