”Man kan inte vara en ”superpower” med dödsstraff - bara en ”supercriminal”

Amnesty arrangerade på världsdagen mot dödsstraffet, 10 oktober, ett seminarium om 1977 års konferens mot dödsstraffet och hur arvet från konferensen kommit att påverka dagens kampanj mot dödsstraffet. Förutom seminariet arrangerade flitiga Amnestymedlemmar aktiviteter för att uppmärksamma arbetet mot dödsstraffet.

Amnestymedlemmarnas engagemang är avgörande för kampanjens inflytande och under fredagen genomförs aktiviteter av Amnestygrupper över hela Sverige för att uppmärksamma världsdagen mot dödsstraffet.
- Det är cirka 24 orter som anordnar aktiviteter, berättar Johanna Fridell, som är praktikant på Amnestys kampanjavdelning och har arbetat med grupperna och deras planering inför dagen.
-Det har varit ett stort intresse från grupperna. De flesta vill göra någonting och har haft bra idéer. Vanligast kommer nog att bli att grupperna sätter upp informationsbord.

Johanna Fridell berömmer grupperna för deras kreativitet när det gäller att komma på aktiviteter.
- Alla grupper har kommit på jättekul grejer. Bland annat har de i Eskilstuna en omfattande utställning som även sträcker sig veckan efter världsdagen mot dödsstraffet. Jag har sett bilder från utställningen som gruppen skickat och det såg jättefint ut. I Göteborg ska de även göra en kul grej med ”omvänd” hänga gubbe. Man räddar gubben istället för att hänga honom när man gissar rätt.

Även om fokus kommer att ligga på kampanjen mot dödsstraffet hoppas Johanna Fridell även på att det på sikt kan leda till ett ökat intresse för Amnesty och värvning av nya medlemmar som kanske kommer vilja engagera sig i grupperna.

Johanna Fridell. Foto: Evelina Franzén.

Som praktikant på kampanjavdelningen har Johanna Fridell själv sett gruppernas hårda arbete:
- Deras engagemang på fritiden är mycket viktigt. Självklart är alla delar i Amnesty viktiga men om medlemmarna inte skulle engagera sig skulle det inte fungera. Utan grupperna skulle det inte bli några aktiviteter. Det är viktigt att ta tillvara på människors engagemang och att de förstår hur uppskattat deras arbete är.

Seminariet på Svenska Läkarsällskapet i Stockholm på fredagen drog ett 60-tal åhörare som fick ta del av fyra personers arbete mot dödsstraffet och hur vägen mot ett avskaffande av dödsstraffet ser ut. Samtalsledare var Maja Åberg från Amnesty.

Efter en inledning av generalsekretaren Lise Bergh talade Brita Grundin, en legend inom Amnesty, som var med på den internationella konferensen i Stockholm 1977 som krävde dödsstraffets avskaffande. Brita Grundin är fortfarande aktiv i arbetet mot dödsstraffet. Konferensen bröt ny mark och Stockholmsdeklarationen undertecknades av 177 delegater från ett 50-tal länder. Den 10 och 11 december hölls konferensen och genom en slump sammanföll det med pristutdelningen av Nobels fredspris som det året gick till Amnesty.

Brita Grundin tycker att det är fantastiskt vilka framsteg som har gjorts inom arbetet mot dödsstraff:
- 1977 hade 16 länder avskaffat dödsstraffet totalt, idag är det 137 länder som avskaffat det i lag eller praktiken. Av dessa har 93 avskaffat det totalt.

• Vår sektion har sedan den bildats (1964 i Sverige) haft stöd av regeringen. Jag önskar att den idag var lite mer pådrivande i frågan om dödsstraffet, särskilt i och med det kommande ordförandeskapet i EU 2009, säger Brita Grundin.

Brita Grundin.

1976 bestämdes det att 1978 skulle Amnesty inleda en stor kampanj mot dödsstraffet. Amnesty enades om att ett tvådagars-seminarium skulle hållas 10-11 december 1977 och eftersom den svenska sektionen valt att prioritera dödsstraffsfrågan föll det sig naturligt att Sverige erbjöd sig att vara värd för konferensen.

• Det hölls förberedande möten runt om i världen innan vilket var en orsak till att konferensen blev så lyckad. Vi var väl förberedda, säger Brita Grundin.
  Kvällen innan konferensen skulle hållas fick Brita Grundin material att läsa från mötena som hållits.
• Jag tänkte för mig själv - hur i hela fridens namn skulle jag hinna läsa. Men nätterna i Norden är långa så det gick bra, berättar Brita Grundin.

Brita Grundin berättar en historia hon minns från konferensen som speglar hur olika länders framsteg på jämställdhetsfronten var 1977:
- Jag pratade med en japansk Amnestymedlem som var avundsjuk på att den svenska sektionen hade så många kvinnliga medlemmar. Han hade pratat med en så trevlig housewife tidigare. När han pekade ut henne för mig var jag tvungen att berätta att det var Sveriges utrikesminister.

Under konferensen kom deltagarna fram till ett antal punkter som kom att utgöra Stockholmsdeklarationen. Bland annat att dödsstraff måste fördömas i alla tider och för alla brott och att det är farligt för demokratier att använda sig av dödsstraff då det inskränker de mänskliga rättigheterna. Den svenske Amnestyordföranden Thomas Hammarberg befann sig i Norge för att at emot Nobels fredspris och Sveriges statsminister Thorbjörn Fälldin fick istället hålla inledningstalet. Thorbjörn Fälldin ställde sig bakom Stockholmsdeklarationen och han ansåg att hur hemskt en persons brott än må vara ska ingen berövas livet.

• Stockholmsdeklarationen gav dödsstraffsmotståndare energi att fortsätta kämpa, säger Brita Grundin. Kampen ska fortsätta tills vi kan säga att idag var en alldeles särskild dag-dödsstraffet har dött.

Efter Brita Grundin var det Erik Prokoschs tur att få ordet. Han är en internationell dödsstraffsexpert och numera pensionerad från Amnesty. Även om Erik Prokosch inte arbetade inom Amnesty 1977 märkte han av arvet från konferensen när han började arbeta på internationella sekretariatet i London 1979.

• Tre utkast av deklarationen gjordes innan den slutgiltiga skrevs ned. Stockholmsdeklarationen reflekterar verkligen den expertis som fanns med på konferensen. Att det gjordes flera omformuleringar hjälpte till att skärpa formuleringarna i texten i jämförelse med de tidigare och mjukare utkasten, berättar Erik Prokosch.

Erik Prokosch betonar hur viktigt det är att förändra hur människor tänker:
- Staten borde inte ha rätt att ta människors liv. Mänskliga rättigheter tillämpas på de värsta av oss och på de bästa av oss.

Erik Prokosch.

Unikt för Stockholmsdeklarationen var att en internationell mobilisering kom igång mot dödsstraffet:
- Det var inte bara Amnesty som ville mobilisera mot dödsstraffet utan andra också. Deklarationen gav de argument som behövdes för att kunna gå ut på gatorna och övertyga människor, säger Erik Prokosch. Tack vare experterna som deltog på konferensen skrevs det in i deklarationen att det inte kunnat påvisas att dödsstraffet skulle ha någon avskräckande effekt. Vi uppmanade Amnestygrupper att när de skrev brev till utländska regeringar att bifoga Stockholmsdeklarationen på landets eget språk.

Innan konferensen fanns tveksamhet över om alla Amnestygrupper skulle gå med på att arbeta mot dödsstraffet.
- Amnesty måste hyllas för att våga ta ett beslut som kanske inte var populärt hos alla och även hur viktigt den svenska sektionens arbete var. Arbetet mot dödsstraffet måste fortsätta under en lång tid. Ur ett historiskt perspektiv tror jag att Stockholmsdeklarationens betydelse kommer vara tydlig, säger Erik Prokosch.

Martin McPherson, chef på International Law and Organizations Programme på Amnestys internationella sekretariat talade om vilken roll FN spelat i arbetet mot dödsstraffet.

Han inleder med att påminna publiken om - vilket vi alla kanske glömmer ibland - att bakom alla siffror och statistik finns riktiga människor som riskerar att avrättas.

Även Martin McPherson betonar hur viktig Stockholmsdeklarationen är i sammanhanget då den kräver att FN slår fast att dödsstraffet strider mot folkrätten.
- Under åren har FN jobbat sig fram mot ett avskaffande av dödsstraffet. Många regeringar har erkänt att dödsstraffet är oförenligt med mänskliga rättigheter. Europa är nästan fritt från dödsstraffet, säger Martin McPherson.

Martin McPherson.

2007 antog en majoritet i FN:s generalförsamling en resolution om ett moratorium (stopp) för alla avrättningar. Samma år annonserade Kinas Högsta domstol att de skulle se över alla dödsdomar vilket kan leda till en minskning i antalet avrättningar. Amnesty är positivt till det men uppmanar Kina att offentliggöra statistik angående användandet av dödsstraff.
- Flera länder försökte stoppa resolutionen. De argumenterade för att dödsstraffet inte har något med mänskliga rättigheter att göra utan är en rättslig fråga och handlar om brott och straff, säger Martin McPherson. Men det fanns stort internationellt stöd och sågs inte bara som ett initiativ från EU. Resolutionen är ett värdefullt medel för att övertyga länder om att införa ett moratorium.

Martin McPherson ser ljust på framtiden:
- Indien, Laos och Sydkorea är några av de länder Amnesty hoppas ska avskaffa dödsstraffet. Det är bara sju länder i Afrika som avrättade människor förra året. Det är viktigt att jobba med Afrika som verkar gå åt rätt håll och EU borde stötta afrikanska länder på vägen. Det går att få en värld fri från dödsstraffet men arbetet måste fortsätta.

Från Indien kom Colin Gonsalves, grundare och generaldirektör för Human Rights Law Network i Indien, och han var inte lika positiv som föregående talare:
- Jag är rädd att jag kommer ge en dyster bild av Indien. Mitt land är väldigt annorlunda från Gandhis ickevåldsrörelse. Idag är det mycket mer våldsamt. Indien är illusionernas land. Allt det vackra döljer en mörk verklighet med stor fattigdom, dödsstraff och statens terror.

Colin Gonsalves har under sitt arbete som jurist varit försvarare i många dödsstraffsmål och förlorat många av dem. Han anser att Indien går emot den internationella trenden med ett minskat antal avrättningar. Han berättar om fall han hanterat där misstag gjorts och dålig rättslig representation för de anklagade lett till dödsdomar.

Indien är ett segregerat land med en välbärgad medelklass som gynnas av globalisering och de fattiga som inte gör det. Det är de fattiga som löper störst risk för att dömas till dödsstraff.
- Många ungdomar är för dödsstraffet och människorättsaktivister har förlorat stöd för sin sak. Var kommer våldet ifrån? Denna tanke om öga för öga, tand för tand. Att staten är så våldsam spelar stor roll. Många fall går inte ens till rättegång. Människor torteras, avrättas och dumpas i skogen, säger Colin Gonsalves.

Martin McPherson och Colin Gonsalves.

Muslimer drabbas hårt, särskilt efter 11 september, och advokater representerar inte gärna muslimer och det finns de som anser att muslimer kan hängas utan rättslig prövning.

• I Indien betyder livstids fängelse att människor sitter fängslade hela sina liv vilket i sig är ett fruktansvärt straff. Många som får det här straffet ber om att hängas, berättar Colin Gonsalves.

Något förvånande är det inte regeringen i Indien som motsätter sig ett avskaffande av dödsstraffet utan det är domstolväsendet som propagerar för det.
- Om regeringen utsattes för tryck om ett avskaffande av dödsstraffet skulle det kunna leda till ett moratorium. Amnesty och svenskar kan göra mycket. Låt rättsväsendet veta att ni håller ett öga på dem. Pressa dem. Låt dem veta att ni tycker det är förfärligt. Var inte europeiska och artiga. Var som vi är i vårt land och använd ett hårt språk. Indien är känsligt för globalt tryck och om Indien avskaffar dödsstraffet kan det påverka andra asiatiska länder att göra detsamma, säger Colin Gonsalves.

Seminariet avslutas med en paneldebatt som Erik Prokosch tyvärr inte kunde delta i på grund av sjukdom men de andra tre stannade kvar och besvarade publikens frågor. Samtalsledaren Maja Åberg håller sig inledningsvis kvar i Indien och frågar Colin Gonsalves om ett tidigare samtal de haft där han nämnt att han inte trodde att Indien skulle lyssna på andra länder:
- Det är generellt sant. Indien har blivit arrogant med en stark ekonomi. Vi vill inte ha västerländska föreläsningar men dödsstraffet är en annan fråga för regeringen. Eftersom regeringen inte har en stark åsikt i frågan kommer rättsväsendet fortsätta med dödsstraff om inte ett moratorium införs.

Brita Grundin lovar att kampanjen för att stoppa avrättningar i Indien ska fortsätta och att den ska vara väldigt tuff.

När Maja Åberg frågar panelen om deras syn på livstid i fängelse utan möjlighet till benådning är alla tre överens om att det kanske är ett nödvändigt ont.
- Absolut inte när det gäller barn. I vissa länder där vi försöker avskaffa dödsstraffet är livstid utan benådning dock det strategiskt rätta. Kan vi få båda kämpar vi självklart för det. Man måste vara lite lurig och ta det ett steg i taget, säger Martin McPherson, och Colin Gonsalves instämmer.

Maja Åberg.

• För mig är det självklart att alla alternativ är bättre än dödsstraff. Fångarna skapar sig ett liv i fängelset. De vänjer sig vid ett sätt att leva. Man kan ta livet av sig i fängelse om man vill men staten ska inte göra jobbet åt fångarna, säger Brita Grundin.

Vilken strategi anser de då är bäst för att få igenom ett avskaffande. Martin McPherson intar en något mer diplomatisk hållning till frågan:
- Vill vi ha hopp om dialog med Kina kan vi inte kräva ett avskaffande direkt utan förbättra steg för steg. Amnestys princip är dock ett totalt avskaffande av dödsstraffet.

Colin Gonsalves tycker inte att det ska daltas med Kina:
- Jag vill inte vi ska hålla på och förhandla med Kina i evigheter. Vi får inte ge dem en chans att smyga runt. Vi måste ta i med hårdhandskarna och stoppa deras brutalitet. Jag tror att Indien och Kina skäms och man kan inte vara en ”superpower” med dödsstraff - bara en ”supercriminal”. Inget land kan överleva med tiden utan respekt för liv.

Han varnar för att Kina kan bli en modern tyrann med sin starka ekonomi och brist på mänskliga rättigheter:
- De bryr sig inte om vad omvärlden tycker. Det kommer bli svårt då de hittills struntat i internationella påtryckningar.

Brita Grundin anser att om länder som Rwanda och Kambodja, med deras blodiga förflutna, kan avskaffa dödsstraffet då kan alla. När motivationen tryter för henne tänker hon på de framgångar som funnits och uppmanar sig själv ”lite till Brita, lite till”.

Hon anser även att journalister och media borde ta sitt ansvar när det gäller att påverka den allmäna opinionen:
- Journalister har ett stort ansvar. De skriver hellre om brott och förfärliga saker än om hur hemskt dödsstraffet är. Tidningar runt om i världen vältrar sig i brott. Vad som ligger bakom talar man inte om utan bara blodet som skvätter. Prata istället om hur diskriminerande och rasistiskt dödsstraffet är. Det är en fråga om okunskap hos allmänheten ingenting annat. Man tror så mycket kring dödsstraffet.

Lise Bergh ,generalsekreterare för svenska Amnesty, tar upp den stora andel av unga som är positivt inställda till dödsstraffet men Brita Grundin tycker att det handlar om just okunskap:
- Inled en diskussion med de unga så de förstår vad dödsstraffet innebär. Ta fram exempel på de oskyldigt dömda. De är inga blodtörstiga monster utan de vet bara inte vad det handlar om.

Avslutningsvis får alla tre svara på vad de tror är nästa steg mot ett avskaffande av dödsstraffet. Brita Grundin anser att i Europa finns det ett oslagbart argument:
- Skulle ett land införa det igen skulle de bli ensamma med Vitryssland. Kunde Kambodja och Rwanda avskaffa har ingen annan någon ursäkt.

Colin Gonsalves tror att i Indien krävs en brytning med den våldsamma kulturen som råder:
- Det kommer krävas mycket men viljan finns hos folk. Man måste koppla dödsstraffet till statens våld och det kommer att påverka människor.

• Vi kommer att fortsätta nå framgång genom FN:s resolution och genom att punktmarkera länder. Vi behöver svenska Amnestys fortsatta kamp mot dödsstraffet och att den svenska regeringen fortsätter kämpa emot dödsstraffet både som enskilt land och inom EU, avslutar Martin McPherson.

Text: Evelina Franzén
Foto: Emma Mossberg

Läs mer:

Jordskredsseger för dödsstraffsmotståndarna i FN (Pressnotis 18 december 2007)