Belgrad välkomnar världen

Under hösten passerar flera tusen flyktingar genom Serbien varje dag. Med ett intyg som de köat för i staden Presevo i södra Serbien får de resa fritt i landet i 72 timmar. Många stannar till och vilar i Belgrad på vägen mot Ungern. Och Belgradborna hälsar dem välkomna.

Nevena Mitranic ställer upp som frivillig för att hjälpa flyktingbarn i Belgrad. Foto: Jodi Hilton

– Vi vill visa vad som är Belgrads själ. Och att Belgrad är världen.
Så säger Ivan Lalic, chef för kulturhuset Mikser i Belgrad. Huset ligger bara dryga 100 meter från parken intill busstationen som det senaste året blivit läger för flyktingar på väg norrut, mot EU.

– Det var när vi först hörde om stängslet som Ungern planerade att bygga som det tog fart. Hjälpen strömmade till. I början hade vi mycket problem med högerextrema grupper som försökte sabotera på nätet men det är bättre nu, säger Ivan Lalic.

På en liten smal gata, fullmålad med graffitti, ligger en tomt som kulturhuset Mikser brukar använda för konserter på sommarhalvåret. Sedan början av augusti är den omvandlad till ett välorganiserat hjälpcenter för flyktingar. Volontärer delar ut mat och hygienartiklar längs en 20 meter lång rad med bord. Bakom dem står kylskåp som brukar rymma öl till konsertpubliken varma sommarkvällar. Nu innehåller de vatten, mjölk och annat som den ständiga striden av Belgradbor kommer med.

Barn spelar fotboll i en park nära Belgrads busstation. Foto: Jodi Hilton

I andra änden av gården finns kläder och skor, noga utmärkta för män, kvinnor, barn. Bredvid finns lekhörnan där barn kan rita, lägga pussel och hämta leksaker. Mitt på gården står några bord med förlängningssladdar med gott om uttag. Ett telefonbolag har ställt ut en solenergiladdare med ännu fler laddningsmöjligheter. Här finns förstås ett livsviktigt öppet nätverk. Runt mobilladdarna sitter människor och pratar med släktingar över Skype och chattar.

Ljiljana Cantrak är här som volontär för andra veckan i rad.
– De är så blygsamma. Ofta lämnar de tillbaka, säger att de inte behöver så mycket, säger hon om flyktingarna.

Bakom Ljiljana står mängder av blöjpaket travade från golv till tak.
Hon säger att sedan hon började komma hit vill hon inte vara borta en enda dag.
– Jag är liksom rädd att jag ska missa att hjälpa någon om jag inte är på plats, säger hon.

Ljiljana Cantrak är en av de frivilliga som hjälper flyktingar i Belgrad. Foto: Jodi Hilton

Serbien tog totalt emot omkring 700 000 flyktingar under kriget i det forna Jugoslavien. Drygt en kvarts miljon är kvar i landet än i dag, de flesta från Kosovo. Många Belgradbor har själva varit flyktingar.
– Man behöver inte ha egna erfarenheter av att ha flytt för att vilja hjälpa, säger Ljiljana Cantrak.

Men det pågår också en rörelse på Facebook bland vänner från forna Jugoslavien. En efter en byter profilbild till en med texten ”I was a refugee too”. Många delar också sina minnen av att vara på flykt tillsammans med bilden. Danijela Dugandzic Zivanovic från Sarajevo är en av dem. Hon avslutar sin berättelse med orden: ”Det här är ett slags tack till alla som hjälpte oss att känna oss mer som människor än som skräp från en misslyckad politik.”

Flyktingarna söker sig upp över Balkan för att nå Österrike. Foto: A4/Lotta Lundin

En stor del av hjälpen till flyktingar i Belgrad kommer från Bosnien-Hercegovina. Tio lastbilar är på väg just nu och det behövs extra volontärer för att packa ur allt.

19-åriga Edona Vatoci från Pristina i Kosovo är i Belgrad för ett konstprojekt men i dag är hon på flyktingcentret och leker med barn från Afghanistan och Syrien. Hon var själv ett barn, tre år bara, när hennes familj flydde Pristina under Kosovo-kriget 1999. Hon minns glimtar av vägen de gick på, stridsvagnar nära hennes hem och hur de hamnade hos en familj i Albanien som var så snälla mot henne och de andra barnen.
– Det känns som en slags moralisk skyldighet att hjälpa till nu, säger hon.

Journalisten Rade Radovanovic har tillsammans med sin dotter samlat in pengar och köpt tält och regnkläder till flyktingar. Foto: Jodi Hilton

Efter en lång och torr sommar kommer så regnet en dag. Gordan Paunovic, som via sin Facebook-profil blivit en slags informell koordinator för alla som vill hjälpa människorna i parken, ber folk komma med bilar och köra dem som vill till en lokal i stadsdelen Dorcol där de kan sova inomhus i natt. För att få reda på adressen får man ringa Gordan, det går inte att utesluta attacker från högerextremt håll. Det är så många som hör av sig att Gordan till slut får säga nej; ”det behövs inte mer hjälp nu”.

Klockan är strax efter nio på morgonen och det faller ett stilla regn över den nedlagda tegelstensfabriken utanför Subotica i nordligaste Serbien. Ingen vet riktigt hur det började men ända sedan i vintras fungerar de öde lokalerna som härbärge för flyktingar på väg norrut. De har döpt området till djungeln. Här står Milodrag Varo och Adam Halai från lokala Röda Korset och pratar med två stadsdelspoliser.

Tusentals personer gick längs järnvägsspåren för att ta sig in i Ungern från Serbien. Foto: Jodi Hilton

Tillsammans delar de ut mat- och hygienpaket från en skåpbil varje dag. I dag är en bra dag, säger de, det är bara runt ett 100-tal människor som sovit här i natt, oftast är antalet flerdubbelt. Vi kör runt på området, som består av flera utspridda byggnader. Miodrag Varo och Adam Halai vet precis var de ska se om det finns människor.

– God morgon, hur mår ni? Behöver ni mat?

En man pekar på sitt ben att han har ont. Han visar med gester och ett fåtal ord på engelska att han blev slagen av serbisk polis vid gränsen till Bulgarien.

– Vissa länder möter flyktingar för första gången. Det är ett stort test för dem, säger polisen Zoran Gabric och menar Ungern.

– Här hade vi ändå 1990-talets krig och tyvärr egen erfarenhet av flyktingar. Därför har vi ett annat tillvägagångssätt, säger han.

Och serbiska myndigheter och polis har överlag fått godkänt för sitt sätt att jobba, även om incidenter som den vid gränsen till Bulgarien också rapporteras.

Vårt sista stopp är en trebarnsfamilj från Afghanistan. De har ett litet tält som de satt upp under ett läckande brädtak som vilar på pålar. De är alldeles för tunt klädda för höstvädret. Miodrag Varo tittar bekymrad på dem.

– När planerar ni att resa vidare, frågar han.
– I kväll, svarar 30-åriga Toryalai Amini.
– Vi ska försöka komma tillbaka senare i dag med kläder, lovar Milodrag Varo.

Toryalai Amini arbetade som professor i datavetenskap. Hans fru Saeqa arbetade som sjuksköterska för en amerikansk organisation. De flydde undan talibanerna med sina barn; nio, fyra och tre år gamla.
– Vi fattar att dessa lokaler inte är de bästa för mänskliga villkor, säger Miodrag Varo. Men om du frågar mig om Röszke i Ungern så ser det ut som ett koncentrationsläger.

Det ungerska stängslet vid Röszke för att stoppa flyktingar som kommer via Serbien. Foto: Jodi Hilton

I solnedgången vandrar vi längs med järnvägsspåret som leder ut ur Serbien och mot den ungerska byn Röszke. Spåret är kantat av fruktodlingar och åkrar. Det är de sista dagarna i mitten av september innan Ungern ska stänga gränsen helt, med ännu högre stängsel och metallgrind över spåret. Nu är det många som skyndar fram. Ju närmare gränsen desto tystare, spändare stämning. En grupp ledd av en ung man viker av från spåren. Ingen annan tillåts följa efter, det ser ledaren till. Några slår sig ner vid sidan av spåren för att invänta mörkret.

Att komma fram till Ungern är som att kliva in i en undergångsfilm. Medan mörkret faller fylls den råa luften av barnens skrik och de ungerska polisernas korta kommandon: ”All go to camp!”.
En grupp flyktingar försöker ta sig igenom poliskedjan, mot motorvägen. De ropar: ”We want to go!”. De stoppas.

För många tar tröttheten överhand och de kapitulerar och går ombord på bussarna som körs fram, en efter en. Barnfamiljer har företräde, men trycket blir starkt bakifrån, barn kläms, blir separerade från sina föräldrar. En ung man kollapsar. Kravallutrustade poliser försöker skapa ordning. En pappa lyfter upp sin bebis och skakar barnet hårt, hårt i desperation. Det är olidligt.

Det finns viss lindring. Kathleen Lake från Budapest serverar varmt, sött te. Jonatan och tre vänner från en kristen organisation i staden Kecel arbetar hela kvällen med att räfsa ihop skräp. David Markus är läkarstudent i Budapest och tar emot alla som behöver vård. När ett barn gråter utanför sjukhustältet kommer inte mindre än tre volontärer fram för att se om de kan hjälpa till.

Och några dagar senare hör Toryalai Amini av sig och berättar att han och hans familj nått Tyskland.

Text: Christina Wassholm
[email protected]

Foto: Jodi Hilton
[email protected]

Läs också
BOKMÄSSAN 2015: Orsolya Jeney, Amnestychef i Ungern: ”Det som händer är hela Europas skam.” (Amnesty Press 2 oktober 2015)

Varför finns det inga säkra vägar in i EU? (Amnesty International)