Bahrain: “Jag tror jag snart åker tillbaka i fängelse” – frigivne samvetsfången Nabeel Rajab på Sverigebesök

"Jag vill gärna ha telefonnumret till var och en i den svenska Amnesty-gruppen som har drivit mitt fall. Jag vill att de ska veta hur mycket deras stöd betyder!" Det sade Nabeel Rajab, som nyligen avtjänat ett tvåårigt fängelsestraff som samvetsfånge i Bahrain, under sitt Sverige-besök. Amnesty Press har träffat honom. Artikeln har den 22 september kompletterats med bakgrund och senaste uppdateringar.

reportage | 2014-09-15
Av: Rebecka Bohlin/Ulf B Andersson
 Nabeel Rajab möter Christian Gräslund från grupp 167 i svenska Amnesty. På bilden syns de andra medlemmarna i gruppen.

Nabeel Rajab möter Christian Gräslund från grupp 167 i svenska Amnesty. På bilden syns de andra medlemmarna i gruppen. Foto: Rebecka Bohlin

Nabeel Rajab har nyligen kommit ut ur fängelse och han säger att det var en mycket svår tid. Innan han arresterades lät myndigheterna upprätta en separat fängelse-filial där han satt ensam, bevakad av tre vakter. Varför? Nabeel Rajab är en mycket välkänd människorättsprofil, med 236 000 följare på Twitter. Han är en karismatisk talesperson för demokratirörelsen i Bahrain och regimen ville därför inte riskera att han påverkade andra fångar.
– Efter idoga protester mot denna isolering, satte de ytterligare några fångar i samma filial, men de såg till att det inte var några samvetsfångar och att ingen kunde tala samma språk som jag.

Vad höll dig uppe?
– Först måste jag säga att det var svårt. Jag är en respekterad man, både i mitt hemland och internationellt, mitt arbete för demokrati och mänskliga rättigheter är uppskattat och prisbelönat. Att regimen förödmjukade mig på detta sätt, det var svårt, mycket svårt, att acceptera psykiskt. Min mamma blev dessutom sjuk när jag satt fängslad och jag älskar min mamma. Jag fick inte träffa henne. Andra fångar brukar få tre dagars permission när en nära anhörig dör, men jag fick inte det när min mamma gick bort.

Det pågick många protester och aktioner för dig när du satt inne, fick du information om det inne i fängelset?
– Regimen beslagtog alla brev till mig. Men min familj fick veta, bland annat via Amnesty, att väldigt många människor var engagerade och skrev brev. Vi kunde aldrig prata om sådant på telefon, då bryts samtalen direkt, men jag fick ta emot besök från min familj varannan vecka och då kunde de berätta om vad som pågick. Det betydde enormt mycket för mig! Jag vill säga tack till alla som deltagit, så att ni vet att ert arbete är uppskattat. Jag vill ha telefonnumret till var och en som deltagit i gruppen här i Sverige, jag vill att de ska veta hur viktiga de är! Jag vet hur frustrerande det kan vara som aktivist att inte veta om ditt engagemang spelar roll. Det spelar roll! Det var ett kraftfullt stöd som betydde enormt mycket för mig och min familj!

Du fick ta emot besök från både Amnesty International och Human Rights Watch i fängelset. Varför tillät myndigheterna det?
– Den enda anledningen är att regimen vill ge sken av att de respekterar mänskliga rättigheter och de är bra på PR. Jag utgår ifrån att någon pr-konsult sagt åt dem att göra så, eftersom jag är så pass känd.

Amnesty International släpptes så sent som i maj i år in i Bahrain. Tar regimen intryck av vad människorättsorganisationerna säger?
– Nej. De ger löften om det ger dem rätt uppmärksamhet, löften som de sedan bryter. De vill undvika internationell uppmärksamhet om sina brott mot mänskliga rättigheter.

Ser du någon ambivalens i regeringens agerande? Officiellt lovade de till exempel i november 2011 att följa rekommendationerna från Bahrain Independent Commission of Inquiry (BICI) som bland annat konstaterade att det finns en kultur av att säkerhetsstyrkorna agerar utanför lagens ramar. Är sådana löften bara ett spel för gallerierna?
– Ja. Fler människor har fängslats och torterats efter än innan detta uttalande. Situationen har blivit värre! Det som hänt sedan dess är dessutom att repressionen blivit lagstadgad: Det har blivit olagligt att protestera i Manama (huvudstaden I Bahrain) och att kritisera kungen är ett brott som ger sju års fängelse.

Nabeel Rajab frigavs i maj efter att ha suttit fängslad i knappt två år i Bahrain.

Nabeel Rajab frigavs i maj efter att ha suttit fängslad i knappt två år i Bahrain. Foto: Rebecka Bohlin

Bahrain har en strategisk position i Gulfen. Landet samarbetar med både USA och Storbritannien, även militärt. Vad betyder det för er?
– Det innebär ingenting positivt för Bahrains folk. Storbritannien agerar som ett pr-kompani för kungafamiljen. Det försvårar vår kamp för demokrati att demokratiska länder går kungens ärenden för att skydda sina affärsintressen. Om Storbritannien i stället kritiserade Bahrains brott mot mänskliga rättigheter skulle det betyda enormt mycket!

Har du förståelse för det saudiska perspektivet när de verkar se protester i Bahrain som ett uttryck för Irans inflytande?
– Det är ett perspektiv som härskarna i Gulf-regionen alltid använder för att skapa splittring mellan sunni och shia. Det påverkar människor så att sunni-muslimerna kommer närmare regeringen. Jag tror att både Saudiarabien och Bahrain vill se en splittring mellan sunni och shia. De vill mobilisera sunni-muslimerna och de drar därför fördel av Irans dåliga internationella förbindelser.

Hur agerar ni som människorättsrörelse för att motverka denna splittring?
– Det är svårt. Regimen vill splittra oss och de har ett helt pr-maskineri på sin sida. Vårt mål är att få med alla människor i kampen för demokrati. Det vi gör, är att vi undviker religiösa argument, vi fokuserar på politiska.

Om du ser tillbaka på protesterna under vintern 2011, ser du några misstag, något ni som rörelse kunde gjort annorlunda?
– Det var ingen planerad revolution, det var en proteströrelse som uppstod och jag blev snabbt utsedd till talesperson. Om jag skulle gå tillbaka, skulle jag försöka påverka rörelsen att ställa tydligare krav om vad vi vill och vad vi kan kompromissa om.

Vad menar du att ni skulle kunna kompromissa om?
– Ett gemensamt slagord under den arabiska våren var: Avsätt regimen! I Bahrain är är det slagordet farligt. Kungafamiljen skulle hellre döda hela befolkningen än släppa makten. Jag ser det som mer realistiskt med en kompromiss där vi kan få våra rättigheter men de sitter kvar vid makten. Vi måste naturligtvis kräva fria val, men jag tror på en övergång där makten flyttas ett steg i taget från kungahuset till parlamentet och regeringen men utan att avsätta kungahuset.

Ser du några tecken på att regimen försvagas av era protester?
– En konsekvens är att omvärlden ser vad Bahrain gör mot sin befolkning och att pressen i och med det ökar på regimen. Situationen kan inte förvärras hur länge som helst.

Hur påverkar det er, ur ett människorättsperspektiv, att Islamiska Staten, IS, blivit allt starkare i flera grannländer?
– Jag ser IS som en saudisk skapelse, skapad för att få väst att välja mellan IS eller de styrande som därigenom framstår som moderata, i stället för att välja mellan regimen och folkliga demokratirörelser. Väst går på detta! Alla tänker kortsiktigt, och på att ha goda affärsrelationer med Saudiarabien.

Nabeel Rajab är oroad över livstidsdömde Abdulhadi Al-Khawaja som hungerstrejkar i Bahrain.

Nabeel Rajab är oroad över livstidsdömde Abdulhadi Al-Khawaja som hungerstrejkar i Bahrain. Foto: Rebecka Bohlin

Just nu hungerstrejkar samvetsfången Abdulhadi Al-Khawaja som är dömd till livstids fängelse. Vad innebär det?
– Vi är mycket oroliga för honom, för han riskerar att dö. Men det positiva är att det ökar pressen på många länder att kritisera Bahrain. Hans dotter Maryam, som är EU-medborgare och känd människorättsaktivist, fängslades nyligen när hon återvände till Bahrain från Danmark för att träffa sin pappa, vilket har väckt kraftiga protester. Sådana saker ger uppmärksamhet.

Vad gör du härnäst?
– Jag fortsätter arbeta för mänskliga rättigheter i Bahrain, som ordförande för Bahrain Centre for Human Rights och för Gulf center for human rights, som har ett kontor i Libanon. Jag tror inte att jag kan göra det i Bahrain utan att det får konsekvenser. Jag tror jag snart åker tillbaka i fängelse. Du måste betala ett pris eller lämna. Jag betalar.

Överväger du aldrig att dra dig tillbaka från kampen, så att du får tillbringa mer tid med dina barn och din fru?
– Jag skulle älska att dra mig tillbaka men jag känner ett ansvar. Jag har diskuterat detta ingående med min familj, eftersom riskerna är stora, men det är inget alternativ när vi har 4 000 samvetsfångar att jag som är en så känd profil skulle dra mig tillbaka. Det skulle vara alltför själviskt. Jag kommer att göra allt för att stå upp för mänskliga rättigheter utan att bryta mot lagen. Jag avstår från att kritisera kungen och att delta i demonstrationer. Det kommer att göra det mycket svårt för regimen att motivera en ny fängelsedom mot mig.

Tror du att du får uppleva demokrati i Bahrain under din livstid?
– Jag skulle älska det, men det är inget jag kan utlova. Det jag kan garantera är däremot att vi fortsätter kampen. Jag står upp och mitt folk står upp – det i sig är en seger. Det kan vara en process som tar 600 år men någonstans måste den starta och vi har åstadkommit den starten och vi kommer inte att vika oss.

I eftermiddag (12 september) träffar du det svenska utrikesdepartementet, vad kommer du att säga till dem?
– Ett: Sverige måste stå upp för mänskliga rättigheter på EU-nivå. Jag kommer att säga att vapen ska inte säljas till stater som bryter mot mänskliga rättigheter. Jag ska berätta att saudiska vapen användes mot oss när protesterande människor dödades. Jag ska dessutom tala om de två svenska medborgarna som sitter fängslade i Bahrain. De är inte kriminella, de är högt respekterade och sitter fängslade för att de står upp för demokrati. Sverige ska inte ignorera dem!

Rebecka Bohlin
rebecka.bohlin@hotmail.com

Fotnot: Khalil Al Halwachi levde i Sverige under många år och hade uppehållstillstånd men inte medborgarskap. Han greps den 3 september.
Den svenske medborgaren Mohammed Habib al-Muqdad greps våren 2011 och dömdes till livstids fängelse.

UPPDATERING
Nabeel Rajab greps i Bahrain (Amnesty 3 oktober)
Bahrain: Twitterinlägg kan ge tre års fängelse

Se också Amnestys blixtaktion (2 oktober)

===

Bakgrund Bahrain:

Militärt samarbete med USA och Storbritannien och tortyranklagad prins

Nabeel Rajab, som leder Bahrain Centre for Human Rights, BCHR, är en av landets mest kända människorättsaktivister. Han är också vice generalsekreterare i FIDH, Internationella federationen för mänskliga rättigheter.

BCHR:s grundare Abdulhadi al-Khawaja är dömd till livstids fängelse och inledde i augusti en hungerstrejk. Den 16 september vädjade Gulf Centre for Human Rights, GCHR och BCHR till honom att avbryta hungerstrejken då de är oroade över hans hälsa.

 Abdulhadi al-Khawaja och Nabeel Rajab vid en demokratimarsch i Bahrain den 22 maj 2011.

Abdulhadi al-Khawaja och Nabeel Rajab vid en demokratimarsch i Bahrain den 22 maj 2011. Foto: Bahrain Center for Human Rights/AI

Hans dotter, Maryam al-Khawaja, som lever i Danmark, fängslades i augusti på flygplatsen i huvudstaden Manama då hon anlände för att besöka sin far. Hon frigavs mot borgen den 18 september men har fått reseförbud. Hon fick den 15 september besöka sin far i fängelset.

Maryam al-Khawaja ska ställas inför rätta den 1 oktober, anklagad för våld mot tjänsteman då hon påstås ha attackerat poliser på flygplatsen i Manama. Gripandet av henne har lett till protester från många organisationer, däribland Amnesty, och FN har uttalat kritik. Den 18 september publicerades ett brev från 155 organisationer i över 60 länder som krävde att hon friges

Under tiden Nabeel Rajab satt fängslad har Maryam al-Khawaja fungerat som BCHR:s tillförordnade chef. Hon har flera gånger besökt Sverige och talade på MR-dagarna i Göteborg år 2012, har besökt Amnestys aktivistseminarium i oktober 2013 och också gästat Amnesty i Malmö.

Hennes syster Zainab al-Khawaja har också suttit fängslad, totalt nästan ett år, dömd för olika brott, som, ”upplopp” och ”uppvigling till hat mot regimen”. Sedan den 16 februari är hon fri mot borgen. Den 14 oktober ska hon ställas inför rätta för att ha ”förstört regeringsegendom” och ”förolämpning av polis”. Regeringsegendomen ska ha varit en affisch på kungen som hon rev sönder i fängelset.

Medan Bahrain idag är ett land där internationellt kända människorättsaktivister fängslas och döms till långa fängelsestraff efter tvivelaktiga rättegångar där tortyr ibland uppges ha använts för att framtvinga erkännanden så fanns det en tid då reformer gjorde att många hoppades på Bahrain som ett positivt exempel för demokratisering bland Gulfstaterna.

Bahrain har en befolkning på drygt 1,2 miljoner personer, varav omkring 600 000 är gästarbetare. Landet har sedan 1783 styrts av familjen Khalifa. Denna sunnimuslimska familj slöt 1861 ett avtal med Storbritannien och fram till 1971 var landet ett brittiskt protektorat. Den brittiske kolonialofficeren Ian Henderson hade gjort sig känd för hårda metoder när mau-mau-upproret slogs ned i Kenya och 1968 flyttades han till Baharin. Vid självständigheten 1971 stannade Henderson kvar i Bahrain och byggde upp säkerhetstjänsten BSIS. Dess uppdrag var att bekämpa alla, vare sig de var sunni- eller shiamuslimer, som förespråkade demokrati och tortyr användes flitigt. Henderson, som avled i april 2013, kallades ”slaktaren i Bahrain”.

Kvinnliga kravallpoliser omringar Zaynab al-Khawaja under en demonstration den 18 april 2012. Demonstranterna protesterade mot att Abdulhadi al-Khawaja är fängslad på livstid och mot att Bahrain skulle tillåtas arrangera Formel 1-tävling.

Kvinnliga kravallpoliser omringar Zaynab al-Khawaja under en demonstration den 18 april 2012. Demonstranterna protesterade mot att Abdulhadi al-Khawaja är fängslad på livstid och mot att Bahrain skulle tillåtas arrangera Formel 1-tävling. Foto: Hamad I Mohammed/Reuters/AI

År 2001 föddes ett hopp om förändring när kungen tillkännagav reformer med syfte att skapa ett valt parlament, självständigt rättsväsende och ökad politisk frihet. Året innan hade för första gången kvinnor och representanter för minoriteterna kristna och judar utnämnts till ledamöter i det konsultativa råd som kungen hade.

Under de kommande åren frigavs många politiska fångar och vid parlamentsvalen år 2006 och 2010 nådde shiamuslimska partier stora framgångar. I maj 2008 blev också Bahrain det första landet i arabvärlden som utsåg en judisk medborgare till ambassadör då Houda Nonoo (kvinna) fick posten i Washington.

Trots reformerna fortsatte dock politiska processer mot shiamuslimer och reformprocessen kan beskrivas som ryckig.

Majoriteten av landets invånare är shiamuslimer. Från den dominerande sunnimuslimska makten på Arabiska halvön, Saudiarabien, ses shiamuslimer med misstänksamhet då de kan vara agenter för Irans intressen i den maktkamp mellan Iran och Saudiarabien som är ett av spänningsfälten i Mellanöstern. Saudiarabien har tagit aktiv del i strider i Jemen mellan shiamuslimer och regeringen och den shiamuslimska minoriteten i östra Saudiarabien är hårt kontrollerad.

Efter att ”den arabiska våren” hade tvingat fram regimskiften i Tunisien och Egypten spred sig protesterna också till andra länder i regionen. I februari 2011 samlades demonstranter vid Pärlrondellen i Manama och kraven på demokrati växte och många vände sig mot kungahusets fortsatta maktinnehav. I en rapport från International Crisis Group 28 juli 2011 analyseras hur klyftan mellan shia- och sunnimuslimer snabbt växte och samtidigt analyseras i rapporten vilka möjligheter som hade funnits att uppnå en kompromiss.

Efter en kort tid slog kungamakten tillbaka med våld och i statskontrollerade medier utpekades Iran som ansvarigt för proteströrelsen. Det finns många uppgifter om brutalt våld mot demonstranter och inte minst mot sjukhus. En rad rättegångar hölls under år 2011 och 2012 mot fackliga ledare, politiska aktivister, människorättsförsvarare och sjukvårdspersonal som hade tagit om skadade demonstranter.

I mars 2011 hade de sista protesterna i Manama krossats genom militärt ingripande från Saudiarabien och flera andra länder i Gulfstaternas samarbetsorgan, GCC. Monumentet vid Pärlrondellen revs.

250 personer i en Amnesty-demonstration på Nytorvet i Köpenhamn den 13 april 2012 med krav på att Abdulhadi al-Khawaja och alla andra samvetsfångar i Bahrain ska friges.

250 personer i en Amnesty-demonstration på Nytorvet i Köpenhamn den 13 april 2012 med krav på att Abdulhadi al-Khawaja och alla andra samvetsfångar i Bahrain ska friges. Foto: Amnesty International

Protesterna har dock fortsatt och bilder av hur kravallpolis jagar demonstranter har blivit ett PR-nederlag när Bahrain har fått arrangerat Formel I-tävlingar. Försöken till förhandlingar mellan kungaregimen och shiamuslimska oppositionspartier för att hitta en väg ut ur krisen har varit resultatlösa.

Kritiken från USA och Storbritannien mot hur den arabiska våren krossades i Bahrain har varit mild. En förklaring anses vara att Bahrain är hemmahamn för USA:s femte flotta och att Storbritannien ser Bahrain som en nära allierad i Mellanöstern.

När kung Hamad bin Issa Al Khalifa i maj besökte Storbritannien för att delta i Royal Windsor Horse Show blev det debatt kring det brittiska stödet till kungaregimen och protester organiserades. Storbritannien levererar vapen till Bahrain och har inlett en utbyggnad av sin flottbas i landet.

I Storbritannien finns kritik inom alla partier mot det nära samarbetet med Bahrain och i november 2013 kritiserade en tvärpolitisk kommitté i parlamentet den brittiske ambassadören i Bahrain för att vara nära regimen i sina uttalanden. Kommittén uppmanade också det brittiska utrikesdepartementet att placera Bahrain i kategorin länder som Storbritannien ”hyser oro för” om inte situationen för de mänskliga rättigheterna förbättras.

En medlem i kungahuset, prins Nasser bin Hamad Al Khalifa, anklagas för att personligen ha varit inblandad i tortyr av fångar. Det pågår en strid i det brittiska rättsväsendet om han ska kunna åtalas sedan en oppositionsaktivist anmält prinsen för tortyr. Enligt brittisk lagstiftning är tortyr ett universellt brott och åtal kan väckas även om brottet inte har begåtts i Storbritannien.

En bahrainsk medborgare, kallad FF, som har fått asyl i Storbritannien har hävdat att prinsen personligen deltog i tortyr av tre fångar. Advokater, som företräder FF, har begärt att prinsen grips om han kommer till Storbritannien, dit han ofta reser. Prinsens företrädare har hävdat att han åtnjuter diplomatisk immunitet. Nasser bin Hamad Al Khalifa är ordförande i Bahrains olympiska kommitté och chef för det kungliga gardet i Bahrains försvarsstyrkor.

Sedan Islamiska staten, IS, nått militära framgångar i Syrien och Irak har västländernas fokus under sommaren handlat om hur IS ska kunna stoppas i sina ambitioner att bygga upp ett kalifat i Mellanöstern. Den 10 september skrev The Independent att Storbritannien nu förbereder en ökad militär närvaro i Persiska viken och där nämns tidigare brittiska kolonier som Förenade arabemiraten, Oman och Bahrain.

De röster som, likt Sara Yasin i The Guardian den 2 september, vill fästa uppmärksamheten på USA och Storbritanniens medansvar för förtrycket i Bahrain, kommer få ännu svårare att få gehör.

Ulf B Andersson
(22 september 2014)

reportage | 2014-09-15
Av: Rebecka Bohlin/Ulf B Andersson