»Vid sidan av Harald Edelstam kände jag mig trygg«

Reportage | 2007-09-13
Även publicerad i AmnestyPress #3/2007

– Det är många människor som minns Harald Edelstam, speciellt familjerna till de människor han räddade. Han förtjänar verkligen ett officiellt erkännande som en av våra hjältar. Jag hoppas att jag en dag kommer att se en staty av Harald Edelstam på en prominent plats i Santiago.

Det säger den chilenska författaren Isabel Allende om den svenske ambassadören Harald Edelstam som under månaderna efter militärkuppen i Chile den 11 september 1973 hjälpte över tusen människor som var på flykt undan militären.

I sin debutroman Andarnas hus, som 1982 blev en världssuccé och senare filmatiserades av Bille August, försöker Isabel Allende med sin familjeberättelse att göra upp med militärdiktaturen under Augusto Pinochet som styrde Chile fram till 1990. Salvador Allende var kusin till Isabel Allendes far.
– Min far lämnade oss när jag var liten så jag har inga minnen av honom. Salvador Allende fortsatte dock att vara nära min mor och ibland gjorde vi utflykter till stranden eller hade picknick. Presidenten var också en god vän till min styvfar, som utnämndes till ambassadör i Argentina. Jag träffade Salvador Allende några veckor innan kuppen när vi var inbjudna till presidentens hus. Den politiska situationen var explosiv och Allende var mycket bekymrad. Högertidningar krävde hans avgång i stora rubriker, men Allende förklarade att han skulle lämna presidentpalatset först när hans mandatperiod var över eller när han var död. Det verkade överdrivet då, men han visste vad han talade om.

11 september 1973. För många chilenare var anfallet
mot presidentpalatset La Moneda en chock.

Isabel Allende var 31 år när kuppen kom. Det hade länge gått rykten om en militärkupp, men det var få som tog ryktena på allvar.
– Salvador Allende var däremot övertygad om att hotet fanns på allvar och att CIA stod bakom. Han fördömde det offentligt. Men Chile hade en lång och stabil demokratisk tradition och tanken på en militär intervention var nästan otänkbar. Och det var helt säkert ingen som trodde att Augusto Pinochet skulle bli en förrädare, säger Isabel Allende.
När kuppen kom arbetade Isabel Allende som journalist för två chilenska TV-stationer och magasinet Paula.

Hur var stämningen i Santiago efter kuppen och Salvador Allendes död?
– Det var mycket olika, beroende på om man stödde diktaturen eller inte. De förstnämnda skålade i champagne sedan Allende och många av hans anhängare hade dött. Det skulle ta flera år innan de erkände brutalitetens omfattning och satte frågetecken kring diktaturen och en del stödde Pinochet till hans sista dag. Politiska partier var förbjudna och det var en mycket dyster stämning bland de människor jag kände – studenter, journalister, intellektuella, konstnärer. Men redan från början fanns det protester mot Pinochet, huvudsakligen från studenter och kvinnor. Och den katolska kyrkan spelade en viktig roll för att hjälpa offren för förtrycket och många präster och nunnor deltog i protesterna.
– Vi var rädda, nästan paralyserade av fruktan. Det fanns nästan ingen information. Vi hörde rykten om tortyrcentra, koncentrationsläger, politiska mord, razzior i fattigkvarteren och att tusentals blev arresterade och att många fler lämnade landet. Men det var omöjligt att få det bekräftat. Vi fruktade att telefonerna var avlyssnade och att många människor hade blivit informatörer så vi var vaksamma när vi träffades.
– I början var militären väldigt nitisk och kvinnor fick inte bära byxor och män fick inte ha skägg. Ett speciellt utseende var önskvärt; inte för hippieaktigt, inga sandaler, ingen poncho och absolut ingen basker. Vi var också tvungna att undvika vissa ord: compañero, democracia, sindicato, dictatura... (Kamrat, demokrati, fackförening, diktatur.)

”Var är de försvunna?” Omkring 3 000 personer dödades eller "försvann" under militärdiktaturen i Chile. Många anhöriga saknar fortfarande klarhet i vad som hände deras anhöriga. 2001 uppgav militären att 150 tillfångatagna personer hade kastats i havet. Här är det kvinnor som demonstrerar på kvinnodagen 8 mars 1986.

Du och din familj stannade kvar i Chile i över ett år efter kuppen. Blev ni förföljda?
– Jag var feminist, vänsterorienterad och släkting till Salvador Allende – tre skäl för militärdiktaturen att övervaka mig. Och jag blev sparkad från mina jobb, men det var först i början av 1975 som jag själv insåg att jag var i fara. Jag var medveten om omfattningen av förtrycket men jag levde i önsketänkandet att det inte skulle beröra mig. Jag var mycket olycklig i Chile. Jag ville inte leva i en diktatur och min man och jag planerade för att lämna landet i en nära framtid. Det var ett svårt beslut att fatta då vi inte hade några pengar, inga kontakter och ingenstans att ta vägen. Vi väntade och hoppades att militären skulle dra sig tillbaka till barrackerna och att vi skulle få demokrati igen.
Var det några speciella händelser som fick dig att fly?
– Inom loppet av en vecka hände flera saker som gav mig panik. Jag upptäckte att en ny vän, som hade kommit mig ganska nära, i själva verket arbetade för den fruktade hemliga polisen. En av mina släktingar som arbetade för regeringen berättade att jag stod på svarta listan och kunde gripas när som helst. Dessutom greps en person som vi hade gömt i vårt hus och om han talade skulle det bli min undergång. Min man och jag fattade beslutet att jag skulle resa omedelbart.

Isabel Allende hade ett giltigt pass och kunde resa till Venezuela. Efter en månad kom hennes man och parets två barn dit och familjen levde i 13 år i Caracas.
Du mötte Harald Edelstam vid begravningen av författaren Pablo Neruda, som hade dött elva dagar efter kuppen. Vilket intryck gjorde Edelstam på dig?
– Liksom de flesta chilenare vid tiden för kuppen hade jag hört talas om den svenske ambassadören, som blev en hjälte för de människor, som blev utsatt för militärens förtryck. Edelstam kom ju flera gånger till Nationalstadion där fångar utsattes för brutal tortyr och han lyckades rädda en del fångar. Totalt räddade han över tusen människor och han öppnade ambassaden för flyktingar.
– Han såg ut som den perfekta diplomaten. Elegant och med gammaldags manér, stilfull och mycket distingerad. Men han uppförde sig som en filmhjälte. Oortodox, modig och trotsig.
– Edelstam var en prominent deltagare i begravningen av Pablo Neruda. Trots terrorn som härskade på gatorna deltog flera hundra personer. Neruda var kommunist och de flesta av hans vänner tillhörde vänstern. Folk gick till kyrkogården mellan två led av tungt beväpnade soldater. Jag fruktade att soldaterna när som helst skulle börja skjuta. Då såg jag Edelstam mitt i folksamlingen och jag tänkte att han förmodligen är den enda person som soldaterna inte skulle skjuta. Han var mycket synlig och alla kände till honom då han hade varit i tidningarna. Så jag gick nära honom. I närheten av den långe, snygge mannen i mörk kostym kände jag mig säker. Det är precis vad Edelstam gjorde för hundratals människor i dessa mörka stunder: Han gav dem en känsla av trygghet.

Hur vill du beskriva Edelstams insats för att hjälpa chilenarna ut ur landet?
– Harald Edelstam var den mest berömda diplomaten i Chile efter kuppen. Alla diplomater hade immunitet men det var bara Edelstam som använde den för att rädda människor i trots mot de militära myndigheterna. Andra ambassader öppnade försiktigt sina dörrar men han sträckte ut sin hand. Han visste om faran då han hade gjort samma sak under andra världskriget.

Isabel Allende (t h) med Chiles nuvarande president, socialisten Michelle Bachelet. Foto: José Manuel de la Maza Wielandt.

1990 lämnade Pinochet över makten sedan han hade förlorat en folkomröstning. Flera gånger inleddes rättsliga processer men någon rättegång blev det inte innan Pinochet avled 10 december 2006.
Hur reagerade du på Pinochets död?
– Inte på något speciellt sätt. Jag hatade honom inte: Hat är en tung börda och jag vill inte bära den på mina skuldror. Jag är ledsen att han dog utan att förstå att han inte var någon hjälte och att arvet efter honom handlar om en skräckhistoria. Men hans död innebar slutet på ett mörkt kapitel i vår historia. Nu kan vi gå framåt.

Text: Ole Hoff-Lund

Detta är en förkortad version av intervjun, som publiceras i danska Amnestys tidning. Hela intervjun kan läsas på danska och engelska på www.amnesty.dk

Översättning och bearbetning:
Ulf B Andersson

Reportage | 2007-09-13
Även publicerad i AmnestyPress #3/2007