Slakt på nolltid

Film:Vårt dagliga bröd
Regi: Nikolaus Geyrhalter
Land:Österrike
Premiär: 28 september

I filmen, Vårt dagliga bröd, skildras den kostnadseffektiva produktionen där växter och djur behandlas som vilka varor som helst. En film som gör dig påmind om vad du lägger på tallriken.

Nikolaus Geyrhalter har regisserat totalt sju dokumentärer sedan 1992. Året 1994 startade han sitt eget produktionsbolag, Geyrhalter Filmproduktion, vilket står bakom ett antal framgångsrika dokumentärfilmer runt om i Europa. En av Geyrhalters hittills största succé är den prisbelönta dokumentären om Tjenobyl-katastrofen, Pripyat.

I sin nya film, Vårt dagliga bröd, visar han oss de platser där vår mat produceras. I sterila rum i industrimiljöer anpassade för att ge så stor och effektiv avkastning som möjligt slaktas grisar och kor på nolltid. Otaliga mängder levande kycklingar rullar fram paketerade i kartonger genom precisa organiserade maskinsystem och grödor av olika slag vissnar exakt enligt schemat på grund av de besprutningar som gjorts. Gyerhalter har själv berättat att han fascineras av sammanhang och miljöer som vanligen inte syns. Han menar att matproduktionen idag är en del av ett slutet system som vi har en väldigt vag bild av.

Grisslakt på löpande band.

Till skillnad från många andra dokumentärer så innehåller Vårt dagliga bröd ingen dialog. Kommentarer och intervjuer lämnades utanför för att istället lämna berättandet till bilderna. Bilderna i filmen talar sitt tydliga språk menar Geyrhalter. Människor arbetar i gigantiska isolerade miljöer och det pratas inte särskilt mycket på arbetsplatserna. Intervjuer gjordes till en början men under klippningen valde Geyrhalter att ta bort dem eftersom han ansåg att de störde själva bildberättandet. Han vill också lämna eftertanke till åskådaren för att skapa egna uppfattningar om det som visas. Filmen nämner heller inte några namn på företag och de bilder som visas talar inte om i vilket land som filmen utspelas i. Geyrhalter anser att det är en uppgift som journalister ska informera om.

Geyrhalter påpekar att målet med filmen inte är att avslöja några skandaler utan att han vill skildra den industriella miljö där mat produceras precis som den ser ut men också visa på hur långt människan är beredd att gå i sin strävan efter rationalisering. Växter och djur behandlas som vilka andra varor som helst och det enda som blir viktigt är att hanteringen är smidig och rationell, hur djuren sedan mår är det ingen som frågar.

En av arbetsuppgifterna är att klippa av de döda grisarnas klövar.

Många bildsekvenser i filmen ger en känsla av surrealism och trots att medvetenheten finns där så slås man utav den brutalitet och distansering som råder. Allting sker enligt löpande band-principen och när stora döda blödande grisar forceras fram upphängda i maskiner sitter arbetarna bekvämt ner för att hastigt knipsa av deras klövar eller skära itu deras kroppar. Makabert är det enda ord som dyker upp i huvudet.

Människorna är utplacerade för att utföra det jobb som det ännu inte finns maskiner som kan utföra. Filmen visar också bilder från fikarum och kafeteria. Där blir filmtitelns betydelse väldigt påtaglig, nämligen Vårt dagliga bröd. Känslan om en total distans mellan det som finns på tallriken och vad som faktiskt sker i industrilokalerna blir väldigt märkbar och man undrar om det är någon i personalen som reflekterar över sitt arbete. Känslan i filmen säger mig att så inte är fallet.

Fikapaus för en av de anställda.

Ljud som strömmar från maskiner och skrikande djur är öronbedövande men beskrivande och utan dialog kan filmen stundvis kännas långdragen även om förståelsen för Gyerhalters tanke kring bildberättandets tydlighet är stor. Bilderna är effektfulla och precis som Gyerhalter menar så talar de sitt tydliga språk men på många ställen i filmen höjs frågetecken som lämnar mig utan förklaring till vad som faktiskt sker. Vid en sekvens i filmen placeras skrikande griskultingar i en ställning där de blir fastspända för att därefter utsättas för något form av ingrepp. Som åskådare lämnas man ovetande om vad ingreppet innebär och varför det utförs.

Den starkaste bildsekvensen i filmen är nog skildringen av när korna slaktas. En ko kliver in i en bur och sträcker desperat ut huvudet ur ett hål konstruerat för att precis rymma ett kohuvud. Dörren bakom kon stängs igen och skjuter in den ytterligare. Vid sidan om buren hänger en död kokropp upp och ner som sekunden tidigare avlivats. Den löper ut ur bild via en maskin. Vad den nypåstigna kon utsätts för i buren ser man inte men bilderna av dödsryckningar talar tydligt om vad som sker. En lucka från sidan öppnas och den tunga kroppen ramlar ut på ett band samtidigt som nästa ko forceras in i buren.

Vårt dagliga bröd lämnar mig inte oberörd. Verkligheten kring kostnadseffektiv industriproduktion gör sig väl påmind och filmen ger en annorlunda skildring om det man egentligen redan visste om men utan att göra det lätt att blunda för hur djuren behandlas. När jag lämnar biosalongen känner jag mig plötsligt inte hungrig längre.

Text: Ida Lindström