"360" - ett varv runt det förutsägbart oförutsägbara

filmer | 2012-10-18

Jude Law som Michael Daly och Rachel Weisz som Rose i "360".

Film: 360
Regi: Fernando Meirelles
Manus: Peter Morgan
Skådespelare: Anthony Hopkins, Gabriela Marcinkova, Maria Flor, Rachel Weisz, Ben Foster, Jude Law
Land: Strobritannien, Frankrike, Australien, Brasilien

”360” är en film som å ena sidan tyvärr bjuder oss på ett varv runt det förutsägbart oförutsägbara. Men den bjuder oss också på värme, sorg och hoppfullhet. Känslor som ligger fint inbäddat i scenerna tack vare den skådespelarensemble som tillsammans med hjälp från författaren av filmens dialog, Peter Morgan, lyckas rädda denna film ifrån de mediokra filmmassornas djup på ett förvånande värdigt vis.

Filmens regissör Fernando Meirelles har till filmens titel, 360, lånat den filmiska poängen från alla de filmer som berättar vad som till en början framstår som ett antal skilda karaktärsberättelser. Mot slutet av filmerna sammanlänkas dessa berättelser till att ha en gemensam övergripande poäng som binder dem alla samman. Det finns många filmer som använder denna berättarteknik som sitt främsta ess i rockärmen för att ge publiken det för regissörer åtråvärda åstadkommandet av kollektivt höjda ögonbryn och tappade hakor. Filmer såsom Iñárritus Babel (2006) eller Tarantinos Pulp Fiction (1994) är två uppenbara och välkända sådana exempel i denna kategori av berättarteknik. Men skillnaden gentemot nämnda banbrytande två filmskapare är att regissör Meirelles här istället med denna film profilerar sig själv och sin skapelse som en repetitiv återvinning av dessa redan dokumenterat framgångsrika grepp. Inget nytt under solen inför denna film med andra ord.

Berättelsens inledning skildrar ett par systrar som gemensamt på den äldre systerns initiativ för att komma åt snabba pengar går till en fotograf. Hos denna fotograf låter den äldre systern sig fotograferas naken och har sex med fotografen för att få hamna på en högst tvivelaktig internetsida där löften om stora pengar hägrar berusande inför henne. Denna internetsida visar sig strax sedan vara knuten till ett globalt nätverk på ytan liknande nätprostitution.
Ett nätverk som å ena sidan ger stora löften och små leveranser till de desillusionerade kvinnorna, men å den andra, mer fördelaktiga sidan, för berättelsen. Detta genom att sätta oss i kontakt med en olycklig chaufför till en maffialiknande indrivare knuten till rörelsen. Han önskar sig i sin plikttrogna tysthet bakom ratten ett nytt och helt annat liv. Medan hans flickvän å sin sida är intresserad av sin chef, som i sin tur går i terapi på grund av det egna intresset av henne. Och på detta vis fortsätter filmen med att väva ut sitt mönster av karaktärer fram tills dess att alla har hunnit bli löst sammanlänkade med varandra.

Anthony Hopkins.

Sannerligen är denna film delvis alltså ett enda stort virrvarr av broderade ursäkter. Ursäkter givna oss för att kunna skapa den film som av filmens titel är oss utlovad. Men även om man tidvis känner sig mera snurrig än vad man känner sig som den helhet de 360 graderna utlovat, så är detta tack och lov inte hela sanningen. För enbart en så enkel anledning som att få slå sig ned en stund med Anthony Hopkins i ett flygplansäte och genom hans karaktär få lystra till en historia om en förlorad dotter, är faktiskt en tillräcklig ursäkt i sig för att bänka sig i salongerna. Lägg till detta sedan den fina nya bekantskapen av Maria Flor i rollen av en ung sviken kvinna på väg hem till Brasilien och en välspelande Ben Foster i rollen som en före detta sexförbrytare. Dessa skådespelare knyter tillsammans till sist ihop filmen till något sevärt.

Andreas von Scherling

filmer | 2012-10-18