En bok av lättbestämt värde

Barndomstolen
Ulf Karl Olov Nilsson
Norstedts Förlag

Diktsamlingen Barndomstolen, skriven av Ulf Karl Olov Nilsson, har två delar. Den ena talar om värde och rör sig genom alla möjliga definitioner av det ordet. Bland annat citeras en del av FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, där det står att alla är lika värda, rakt av. Den andra handlar om barndomen, hur en människa blir till och växer upp, både fysiskt och själsligt.

Till en början kan Barndomstolen verka som en väldigt lättillgänglig bok. Man tänker att den är okomplicerad, skriven med enkla ord och full av lättfattliga ironier:

FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna,
artikel 1: Alla människor är födda fria och lika i värde. De har
utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot
varandra i en anda av gemenskap.

Men hur kan man egentligen avgöra vem som är vem?

Efter ett tag börjar man dock tappa den tråd man tror sig ha följt under läsningen. Dikterna blir skummare och skummare, eller dikterna är ganska skumma redan från början och snart nog blir det omöjligt att inte märka det.

Dom startade krig överallt, pratade onaturligt högt, låtsades
vara hjärtliga och ville bjuda hem alla på middag.

Så jävla skönt! Dom skulle ha byggt högre vallar.

Ulf Karl Olov Nilsson, som också går under förkortningen UKON. Foto: Anna Danielsson.

Här märks det tydligt vilka problem som kan uppstå om man begränsar sitt perspektiv när man ger sig in i en bok. Själv väljer jag att lägga skulden på förlaget Norstedts som i sin reklamtext för Barndomstolen skrev att den bland annat tog avstamp i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna. En sån presentation kan ju få vilken litteraturintresserad Amnesty-människa som helst att börja dregla.

Men egentligen tar boken inte avstamp i Förklaringen om de mänskliga rättigheterna utan det är snarare så att den fångas in i det virrvarr av tankar som bokens första del, Värdeautologin, består av.

I Värdeautologin låter författaren alla möjliga definitioner av värde bråka med varandra. Det finns värde som i Den allmänna förklaringen, alltså att alla är lika värda. Sedan har man den mer kapitalistiska synen på det hela, där det snarare handlar om en ansamling av värde på bekostnad av andra.

Det finns en begränsad mängd värde.

Om mitt värde ökar så minskar ditt.

Den andra och sista delen heter Barndomen. Den handlar om att vara barn och att bli till, både vad gäller den biologiska fosterutvecklingen och utvecklingen av medvetandet. Barnet fostras och fyller sitt sinnes tomrum med idéer och beteenden.

Det lär sig.

”Det du vill ha måste du skaffa själv.”

Jag måste säga att den här delen är bäst, den är lite dunklare och mer svårtydd, men vissa delar är skrivna i så rena toner att det vibrerar inom en.

Hur mycket är då Barndomstolen värd? Vad gäller helheten återstår en viss förvirring, men det är som sagt Norstedts fel. När jag väl började närma mig boken lite mer förutsättningslöst hängde jag bättre med i svängarna. Ulf Karl Olov Nilsson gör mycket av enkla vardagliga uttryck, men han lyckas inte vända upp och ned på ens värld direkt. Barndomstolen är inte vad man i ekonomiska termer skulle kalla en långsiktig investering, alltså något av stort värde som man bär med sig under en längre tid, fast det är inte heller en förbrukningsvara. Den hamnar nånstans däremellan, dock närmare det större värdet, för att den växer med varje läsning.

Jasin Abdulssmed