Fucking Teheran

filmer | 2011-12-01

Sarah Kazemy och Nikohl Boosheri i Förbjuden kärlek, som spelades in i Libanon.

Film: Förbjuden kärlek
Regi: Maryam Keshavarz
Skådespelare: Nikohl Boosheri, Sarah Kazemy, Reza Sixo Safai
Manus: Maryam Keshavarz
Land: Frankrike/ USA/Iran, 2011

Förbjuden kärlek är en film om två unga kvinnor, Shireen (Sarah Kazemy) och Atafeh (Nikohl Boosheri), och handlar om kärlek, vänskap och om att vara ung. Det är en film som skulle kunna utspela sig precis var som helst. Den skulle kunna utspela sig i Stockholm, New York eller i Paris. Men nu utspelar den sig inte där utan i Teheran.

Vi följer med tjejerna när de är vid stranden och badar och när de går på fest och försöker mörka det hela för sina föräldrar. Den unga generationens försök att själva skapa sin egna framtid ställs mot föräldragenerationens föråldrade normer. Hur förhåller man sig till dem som blir provocerade om man inte vill leva sitt liv på samma sätt som dem gör? Det är en film som skulle kunna utspela sig precis var som helst. Den skulle kunna utspela sig i Stockholm, New York eller i Paris.
Men nu utspelar den sig inte där utan i Irans huvudstad Teheran.

Atafehs bror, Mehran, övertygande spelad av Rizo Sixo Safai, har precis kommit hem. Han har varit borta. Vi vet inte var men vi kan alltid gissa. Föräldrarna hälsar honom välkommen tillbaka. Var det trevligt på semestern?

På något sätt måste man försöka förhålla sig till det absurda för att inte gå under. Det absurda försöker man hålla på avstånd, med händer och klor försöker man skapa bubblor och fristäder där man kan få någon slags normalitet. Svartfesterna och familjen erbjuder ett litet uns av frihet. Där kan man säga vad man vill. När förtrycket blir vardag måste man komma på ett sätt att förhålla sig till det så att det också får sin plats mellan disken och strandutflykterna.

Men det politiska förtrycket vill inte stanna kvar utanför bubblan. Det vill hela tiden in. In till fristäderna och in till det allra mest privata. Hur länge orkar man stå emot när man hela tiden riskerar dem som man älskar? Vid vilken punkt går man med på att offra sin sista gnutta frihet och det man tror på bara för att få slippa ett omänskliga yttre tryck?

Det är en beprövad metod i auktoritära regimer och krig att försöka attackera just familjen. Oavsett om det rör sig våldtäkter, barnsoldater eller angiverisystem så finns samma tanke bakom. Om man slår sönder och ockuperar fristäderna och gör invånarna till i första hand passiva delar utav regimen, armén eller partilinjen och sedan i andra hand till individer så kan man minimera risken för att invånarna går ihop och kräver sin frihet.

I Förbjuden kärlek ser vi inga steningar eller offentliga hängningar. Sedlighetspolisen finns någonstans i utkanten. Men fokusen ligger inte där. Sedlighetspolisen befinner sig utanför bubblan. Det är inte det yttre oformliga förtrycket som är det verkliga hotet. Det verkliga förtrycket är det som lyckas tränga sig in. Det som vänder syskon mot varandra och sliter sönder inifrån. Det som gör att man till slut inte längre har något val. Antingen ger du upp dig själv, och din person, till den auktoritära apparaten eller så ger du upp dem som du älskar och, om du överhuvudtaget har någon har någon möjlighet till det, försöker ta dig därifrån.

Det är svårt att ta in hur det måste vara att leva i ett så auktoritärt land som Iran. Det är svårt att föreställa sig eftersom att det lätt blir så omänskligt. Därför känns den här filmen desto mer. Eftersom att grunden i filmen är något så fundamentalt mänskligt. Nämligen rätten att själv få bestämma över sitt egna liv.

Maryam Keshavarz har gjort en fasansfull film som alla borde se.

Johan Midtsian
j_midtsian@hotmail.com

filmer | 2011-12-01