En filmisk pärla om begär och hat

Sällan får man förmånen att bänka sig framför en berättelse som drivs fram av både sexuella begär och svartsjukt hat utspelat i ingenmanslandet mellan de inre emotionernas gestaltningar och de yttre friktionernas inverkningar. Men ”Kvinnan på tåget” är just en sådan film. En film som dessutom har ålagts en lyxig presentförpackning genom sin krypande musik och sitt svalt eleganta foto.

filmer | 2016-11-11
Av: Andreas von Scherling
Rebecca Ferguson och Justin Theroux i ”Kvinnan på tåget”.

Rebecca Ferguson och Justin Theroux i ”Kvinnan på tåget”. Foto: Barry Wetcher/Nordisk film

Film: Kvinnan på tåget (The girl on the train)
Regi: Tate Taylor
Manus: Erin Cressida Wilson, Paula Hawkins (roman)
Skådespelare: Emily Blunt, Haley Bennet, Rebecca Ferguson, Justin Theroux, Luke Evans
Land: USA
Längd: 112 minuter

Det är livet i villorna som far förbi pendeltågets stumma fönster som griper tag om hennes fantasi. Det är den unga kvinnan på altanens däck. Det är den okände mannens armar runtom hennes hals och det är huset som hon svurit att aldrig mer se till. Alla är de pjäser i hennes fantasi. Ser de ens att hon existerar frågar hon sig? Vår huvudkaraktär Rachel (Emily Blunt) dricker allt mer i takt med att dagarna och husen passerar och försöker samtidigt hantera att exmannen lämnat henne på grund av hennes alkoholmissbruk. Hon har varit våldsam och hon har haft minnesluckor. Men en dag händer det som inte får hända och startar ett händelseförlopp som får Rachels världs att rämna.

Regissör Tate Taylor är tämligen oerfaren men har med kamerans öga här i ”Kvinnan på tåget” skapat en berättelse utifrån Paula Hawkins roman med samma namn, som har tagit fasta på de underliggande stämningarna. Det är blickarna, det är åtrån och det är de inre emotionerna som genom skådespelarensemblens återhållsamma spel står i fokus.

Rachel (Emily Blunt) åker tåg i ”Kvinnan på tåget”.

Rachel (Emily Blunt) åker tåg i ”Kvinnan på tåget”. Foto: Barry Wetcher/Nordisk film

Till stor del har oerfarne Taylor dock fått hjälp med att lyfta dessa inre emotioner upp till kännbar yta med hjälp av en utav filmvärldens mest erfarna filmkompositörer. Danny Elfman har tidigare arbetat med bland andra Tim Burton, Gus van Sant, Paul Haggis och Ang Lee – och han spelar i denna film en minst lika viktig roll som regissören själv i att lyfta fram berättelsens underströmmar i gestaltandet av höstens svala kyla, ångestens uppvaknande klarhet och åtråns pulserande svärta. Det är genom dessa underströmmar som vår berättelses tåg drivs till destinationen av eftertexternas sobra avslut - och det är genom dessa en filmisk pärla ses skapad.

Andreas von Scherling

filmer | 2016-11-11
Av: Andreas von Scherling