Knarkarrealism och deppromantik

”I skuggan av värmen”
Regi: Beata Gårdeler
Skådespelare: Malin Crépin, Joel Kinnaman, Martin Aliaga

Joel Kinnaman och Mailn Crépin. Foto: Johan Paulin.

I en lägenhet i Stockholm håller en kvinna på och skriker och spyr. När hon inte slår sig själv ligger hon och kvider på sängen. En missbrukare som inte fått i sig knark på ett tag mår tydligen ganska illa.

I Skuggan av Värmen bygger på Lotta Thells roman med samma namn. Boken skrevs utifrån författarens egna erfarenheter som missbrukare och handlar om en ung kvinna som heter Eva.

Eva, spelad av Malin Crépin, har faktiskt en plan. Hon kontrollerar sitt heroinmissbruk genom ett schema. Systemet är enkelt, hon knarkar på arbetstid och är alltså hög när hon går sina ronder som väktare, sedan tänder hon av när hon är ledig.

Det är ett ensamt liv eftersom hon måste hålla alla på avstånd, om någon kommer för nära skulle de ju märka vad hon håller på med. Det hon gör under sin lediga tid är som sagt att gå igenom en del minst sagt jobbiga abstinensbesvär, men hon har ljugit ihop ett liv där hon träffar familj och vänner på julen eller reser iväg till London på skojig semester.

Någon familj har hon uppenbarligen inte, förutom sin farmor, den enda person som Eva träffar privat. Men farmor är gammal och så sjuk att hon inte går att kommunicera med.

Trots missbruket är Evas liv ganska ordnat, hon har lyckats separera sina liv så att det ena inte spiller över i det andra. Folk på jobbet tycker hon är ordentlig och duktig medan hennes knarklangare ser henne som en pålitlig kund som alltid betalar när hon ska.

Men sedan träffar hon Erik, spelad av Joel Kinnaman. Han är en polis och de träffas genom jobbet. Erik blir intresserad av Eva som självklart avvisar honom. Han är emellertid så trevlig och så storögt påstridig att hon till slut ger med sig.

Som sagt, jobbiga abstinensbesvär. Foto: Johan Paulin.

Eriks inträde i Evas liv är både på gott och ont. Hon blir kär och börjar känna sig gladare, vi får se hur hon ler, av äkta glädje och inte för att hon vill hålla skenet uppe för sina jobbkamrater. Men hans närvaro rubbar den balans hon jobbat så hårt med att upprätthålla. Hon kan inte längre tända av när hon är ledig, hon behöver heroin för att kunna fungera tillsammans med sin nye pojkvän.

Eva förlorar kontrollen och allt rasar samman. Det finns ingen chans att hennes välordnade rutiner kan överleva något så obekvämt och störande som kärlek. När allt till slut spricker finns det ingen del av hennes liv som klarar sig.

Filmen är bäst i början. Evas ansträngningar att framstå som normal hanteras skickligt och subtilt. Varenda liten kommentar och gest blir mättad med betydelse allteftersom publiken dras in i hennes spel med omvärlden. Sedan är Malin Crépin riktigt bra. Hon hanterar de olika känslolägena i filmen fint och rör sig smidigt mellan lågmäld deppromantik och brutal knarkarrealism.

Den där knarkarrealismen är en till sak som filmen förtjänar beröm för. Regissören Beata Gårdeler har skapat en del obehagliga miljöer befolkad med minst lika obehagliga karaktärer. Martin Aliaga spelar pojkvännen till en av Evas vänner och han lyckas vara både lite patetisk och riktigt farlig på samma gång.

Fast i takt med att Eva går ner sig i sitt beroende skruvas tragiken upp och nyanserna försvinner, till slut känns det som en klubba man slår publiken i huvudet med.

Filmen har en stabil grund i och med sina starka rollprestationer och de karaktärer som byggts upp. Man önskar att den utforskat dessa karaktärer lite mer, gjort en större sak av att ge sig in i deras liv. Det är svårt att inte känna att en lovande början senare urartar i en rätt överdriven melodram.

Av: Jasin Abdulssmed