Kan en fiskare dö av svält när han har havet runt om sig?

Fiskebåt som kör turister.

Film: Terraferma
Regi: Emanuele Crialese
Manus: Emanuele Crialese, Vittorio Moroni
Skådespelare: Donatella Finocchiaro, Filippo Pucillo, Beppe Fiorello
Land: Italien/Frankrike

De sicilianska öarna är ofta första anhalt i drömmen om Europa. Öarna är också hemmet för en fattig befolkning som kämpar för att få livet att gå runt. I filmen Terraferma ställs öborna inför valet att följa havets regler och sitt sunda förnuft, som de gjort i urminnes tider, eller följa fastlandets ifrågasatta flyktingpolitik.

Med ett stort brak slås båtens propeller sönder. Den lilla fiskebåten har ännu en gång slagit i resterna från en förlist eka. En överlastad eka som antagligen inte haft en chans mot havets krafter. De afrikanska flyktingarna ombord, som efter år av resande nästan snuddar vi Europas sydspets, slukas istället av Medelhavet. Livet för fiskarna på en liten siciliansk ö är inte vad det en gång varit. I generationer har familjen ägnat sig åt fiskenäringen men nu för tiden går fisket inget vidare och staten uppmuntrar fiskarna att omskola sig. Många fiskare tvingas in i turistindustrin som är det enda som blomstrar på den lilla ön förutom olivplantagen, där blomstertiden tyvärr är allt för kort. Samtidigt som öborna konkurrerar om turisterna som väller in under sommarmånaderna så hamnar de i kläm mellan fastlandets flyktingpolitik och sin empati när de afrikanska båtflyktingar försöker nå ön.

Huvudkaraktären i Terraferma är den barnslige Filippo (Filippo Pucillo) och allt han vill är att leva ett bekymmersfritt liv som fiskare precis som sin farfar, pappa och farbror. Hans mor (Donatella Finocchiaro), som önskar något bättre för sin son, vill att familjens fiskebåt ska säljas så att Filippo kan lämna den lilla ön och ”se världen”. Farfar vägrar sälja båten med argumentet att ” fiskare aldrig kan dö med havet runt om sig”. Den redan förvirrade och naive pojken tvingas nu fatta en rad beslut han egentligen inte bett om eller känner sig redo för.

Minnestund för försvunnen fiskare.

Italienarna kommer till ön för att semestra, afrikanerna kommer till ön för att överleva och mitt där emellan lever de fattiga fiskarna. Emanuele Crialese har skapat ett trevligt men också viktigt drama. Som utan ovanstående kontraster hade förblivit ett trevligt men ganska menlöst drama.

Filmen, som prisats av FN:s barnfond UNICEF på filmfestivalen i Venedig, påminner om att italiensk flyktingpolitik är något som ständigt måste uppmärksammas och att Italien (södra Italien) på många sätt är ett fattigt land. Trots att livet på en italiensk ö i Medelhavet antagligen är något som många uppfattar som romantiskt och bekymmersfritt. Att huvudrollsinnehavaren, med sina yviga gester och överdrivna minspel, skulle passa bättre i en italiensk version av Stefan & Krister spelar mindre roll. Det här är en viktig film!

Text: Jacob Bomgren