Hon överlevde katastrofen vid Rana Plaza i Dhaka

Den 23 april är det fem år sedan fabriks-och kontorsbyggnaden Rana Plaza i Bangladeshs huvudstad Dhaka kollapsade. 1 134 textilarbetare dog. Shilpi Rani Das överlevde men förlorade sin vänsterarm. Situationen för textilarbetare har förbättrats sedan 2013, men fackföreningsrörelsen är fortfarande svag och alla fabriker följer inte säkerhetslagstiftningen.

reportage | 2018-03-10
Av: Bengt Sigvardsson
Även publicerad i AmnestyPress #1/2018
Räddningsarbete sedan åttavåningsbyggnaden Rana Plaza utanför Dhaka störtat samman den 23 april 2013. Totalt dog 1 134 personer.

Räddningsarbete sedan åttavåningsbyggnaden Rana Plaza utanför Dhaka störtat samman den 23 april 2013. Totalt dog 1 134 personer. Foto: Andrew Biraj/Reuters/TT

Shilpi Rani Das sitter på en gräsmatta i Savar i utkanterna av Bangladeshs huvudstad Dhaka. Några hundra meter bort ligger en ödetomt som 18-åringen tar omvägar runt för att slippa se.

– Jag vill inte se platsen. Den väcker för många hemska minnen till liv, säger hon.

Tidigare reste sig åttavåningsbyggnaden Rana Plaza på ödetomten. Den inhyste fem textilfabriker. Shilpi Rani Das började arbeta på en av dem när hon var 12 år. På eftermiddagen den 24 april 2013 satt hon som vanligt och jobbade vid sin symaskin.

– Plötsligt skakade byggnaden till, som vid ett litet jordskalv, men jag var djupt koncentrerad i arbetet så jag tänkte inte närmare på det, säger Shilpi Rani Das.

 18-åriga Shilpi Rani Das överlevde när åttavåningsbyggnaden Rana Plaza kollapsade, men miste sin vänsterarm och har kronisk smärta i sitt vänsterben.

18-åriga Shilpi Rani Das överlevde när åttavåningsbyggnaden Rana Plaza kollapsade, men miste sin vänsterarm och har kronisk smärta i sitt vänsterben. Foto: Bengt Sigvardsson

Sekunderna senare rusade arbetskamraterna mot utgången.

– Jag fattade att något var fel och reste mig upp. Då rasade taket över mig och allt blev mörkt, säger hon.

1 134 personer dödades. Cirka 2 500 personer skadades. Shilpi Rani Das låg fastklämd bland rasmassorna i tre dygn innan räddningspersonal fick loss henne. Hon miste sin vänstra arm och har kronisk smärta i vänsterbenet. Hon har fått kompensation från en fond för offren för katastrofen, men hon är inte nöjd.

– Är 10 000 taka (cirka 1 000 kronor) i månaden en bra kompensation för att ha mist sin arm, för att tvingas leva ensam resten av livet med kronisk smärta och aldrig kunna jobba igen, undrar Shilpi Rani Das.

 Minnesmonument vid platsen där åttavåningsbyggnaden Rana Plaza tidigare reste sig i Savar, utanför Bangladeshs huvudstad Dhaka.

Minnesmonument vid platsen där åttavåningsbyggnaden Rana Plaza tidigare reste sig i Savar, utanför Bangladeshs huvudstad Dhaka. Foto: Bengt Sigvardsson

Byggnadskollapsen för fem år sedan hade kunnat undvikas. Ägaren visste att det fanns sprickor i byggnaden, men åtgärdade det inte. De bangladeshiska textilarbetarnas säkerhet, arbetsförhållanden och rättigheter hamnade år 2013 i det internationella strålkastarljuset. Inte minst för att de tillverkar kläder för några av världens största kläd- och modejättar, till exempel H&M och Lindex.

Olyckan ledde till avtalen “The Accord on Fire and Building Safety” (The Accord), och “The Alliance for Bangladesh Worker Safety” (The Alliance). Avtalen stipulerar hur textilfabriker ska inspekteras och förpliktigar klädföretagen att kontrollera att säkerhetsbrister åtgärdas hos deras underleverantörer.

På fackföreningsfederationen BGIWF:s (Bangladesh Garments & Industrial Workers Federation) högkvarter i Dhaka träffar jag 29-åriga Rabeya Akter. Hon har arbetat på en textilfabrik i Dhaka sedan hon var 13 år.

– Det fanns säkerhetsföreskrifter på fabriken även tidigare, men de följdes inte fullt ut. Efter 2013 har säkerheten förbättrats, säger hon.

Internationella påtryckningar ledde även till att arbetslagstiftningen modifierades. Flera länder, däribland Sverige, och internationella arbetsrättsorganisationer, har med olika medel stöttat den bangladeshiska fackföreningsrörelsen. Sedan år 2013 har cirka 380 nya fackförbund inom textilsektorn registrerats. På Rabeya Akters arbetsplats bildades en fackförening redan år 2008.

– Tidigare var det problem eftersom ägaren inte ville ha en fackförening på fabriken. Det blev till och med slagsmål. Men nu har vi växt oss starkare, säger hon.

Idag kan arbetarna diskutera problem med ledningen. Förut var det inte ovanligt med 14 timmars arbetsdagar.

 29-åriga Rabeya Akter har arbetat på en textilfabrik i Dhaka sedan hon var 13 år. Hon är fackligt aktiv och säger att arbetsförhållandena har blivit bättre sedan 2013.

29-åriga Rabeya Akter har arbetat på en textilfabrik i Dhaka sedan hon var 13 år. Hon är fackligt aktiv och säger att arbetsförhållandena har blivit bättre sedan 2013. Foto: Bengt Sigvardsson

– Kraven på hur mycket vi skulle arbeta var orimliga och svåra att leva upp till. Nu har arbetsbördan lättat. Tidigare brukade arbetsledningen förolämpa oss. Det har upphört, likaså barnarbete, säger Rabeya Akter.

Efter Rana Plaza-katastrofen höjdes minimilönen till cirka 570 kronor i månaden, vilket är bland de lägsta i världen. I december 2016 utbröt protester och strejker för högre löner bland textilarbetare i Dhaka. 29-årige Abdul Mannan berättar att ingen på hans arbetsplats, som bland annat gör kläder till H&M, deltog.

– Men ledningen stängde fabriken i fyra dagar och sparkade flera arbetare som ansågs besvärliga, säger han.

Cirka 1 600 arbetare avskedades på olika fabriker. Först efter påtryckningar från facket och internationella klädkedjor fick en del av dem kompensation. Andra fick tillbaka sina jobb.

29-årige Abdul Mannan har arbetat som kvalitetskontrollant på en textilfabrik i Dhaka i fem år. Han säger att lönen inte räcker för att leva ett drägligt liv, trots att även hans hustru arbetar.

29-årige Abdul Mannan har arbetat som kvalitetskontrollant på en textilfabrik i Dhaka i fem år. Han säger att lönen inte räcker för att leva ett drägligt liv, trots att även hans hustru arbetar. Foto: Bengt Sigvardsson

– Men jag känner en del av de sparkade arbetarna som inte har fått full kompensation, säger Abdul Mannan. Det är lätt att sparka folk. Många arbetare känner inte till sina rättigheter, men på min arbetsplats håller vi på att lära oss mer, säger han.

För några månader sedan bildades en fackförening på fabriken.

– Genom facket hoppas vi få förhandlingsverktyg och att alla våra rättigheter i lagstiftningen implementeras, säger Abdul Mannan.

På fabriken har arbetarna problem att få ut sin lagstadgade betalda ledighet, det förekommer orättvisa löneavdrag och utbetalningarna av lön vid mammaledighet tar lång tid.

– När vi hänvisar till arbetslagstiftningen så lyssnar inte ledningen och den använder ofta lagarna emot oss när det passar den, säger Abdul Mannan.

Fackföreningsfederationen BGIWF består av 48 fackförbund och har cirka 29 000 medlemmar. Dess ordförande, Babul Akhter, säger att arbetslagstiftningen inte följer internationell standard och att den inte implementeras på alla fabriker. En del textilfabriker lever inte upp till kraven i ”The Accord” och ”The Alliance”.

– Byggnaderna uppfyller numera säkerhetskraven, men det finns annat som inte gör det. Till exempel elektricitet och oljepannor, säger Babul Akhter.

Babul Akhter är ordförande för Bangladesh Garments & Industrial Workers Federation (BGIWF) som består av 48 fackförbund och har cirka 29 000 medlemmar.

Babul Akhter är ordförande för Bangladesh Garments & Industrial Workers Federation (BGIWF) som består av 48 fackförbund och har cirka 29 000 medlemmar. Foto: Bengt Sigvardsson

I juli 2017 dödades 10 arbetare och ett trettiotal skadades då en oljepanna exploderade på en textilfabrik utanför Dhaka.

– Det är framförallt de stora fabrikerna som tillverkar kläder åt internationella klädkedjor som uppfyller säkerhetskraven, men det finns många småfabriker som tillverkar textilier åt den lokala marknaden eller mindre företag i länder som Turkiet, Indien och Malaysia. Dessa småfabriker följer inte lagstiftningen lika noggrant och inspektionerna är färre där, säger Babul Akhter.

 På textilfabriker som är underleverantörer till stora internationella klädföretag är arbetsplatssäkerheten i allmänhet bra och lagstiftningen följs. Det är värre ställt på mindre fabriker.

På textilfabriker som är underleverantörer till stora internationella klädföretag är arbetsplatssäkerheten i allmänhet bra och lagstiftningen följs. Det är värre ställt på mindre fabriker. Foto: Bengt Sigvardsson

Textilindustrin är Bangladeshs kassako. Om priset på produkterna stiger, till exempel genom löneökningar, är risken stor att internationella klädföretag ser sig om efter nya låglöneproduktionsländer.

– Och många parlamentariker är själva textilfabriksägare eller affärsidkare, säger Babul Akhter. Det finns över 500 fackförbund inom textilindustrin.

– Det finns väldigt många fackförbund, men ingen enighet. Varje gång en ny federation bildas så splittras vi alltmer. De enda som tjänar på det är arbetsgivarna. En del förbund har inte ens ett kontor, vi brukar kalla dem för ”laptop-federationer”, säger han.

Babul Akhter hävdar att många förbund är under inflytande från politiska partier, arbetsgivare eller enskilda politiker. Endast fem procent av landets cirka 3,5 miljoner textilarbetare är organiserade.

– En del känner inte till facket och andra, speciellt de unga, bryr sig inte. Dessutom är många textilarbetare rädda att förlora sina jobb, säger han.

Textilarbetare på väg till jobbet utanför Dhaka.

Textilarbetare på väg till jobbet utanför Dhaka. Foto: Bengt Sigvardsson

Det är inte ovanligt att arbetsgivare försöker hindra anställda att organisera sig.

– Ibland sker det med hot och våld. Det händer att de anlitar torpeder som ger sig på arbetare, säger Babul Akter.

Övergrepp mot arbetare har låg prioritet i arbetsdomstolen.

– I allmänhet får arbetarna aldrig rättvisa såvida inte internationella klädföretag sätter press. Arbetsministeriet och arbetsgivarna fruktar dem, men inte oss, säger Babul Akhter.

Srinivas B Reddy, landchef på internationella arbetsorganisationen ILO i Bangladesh, säger att relationen mellan arbetsgivare och arbetarrepresentanter präglas av misstroende.

– Vi försöker få dem att gå vidare från krisdialogen som inleddes 2013 till en normal dialog, säger han när vi träffas på hans kontor i Dhaka.

De psykiska såren är djupa bland många av textilarbetarna som överlevde Rana Plaza-katastrofen. På bilden sitter kvinnor som överlevde den och syr som en del av rehabiliteringsprocessen hos frivilligorganisationen Meena i Savar.

De psykiska såren är djupa bland många av textilarbetarna som överlevde Rana Plaza-katastrofen. På bilden sitter kvinnor som överlevde den och syr som en del av rehabiliteringsprocessen hos frivilligorganisationen Meena i Savar. Foto: Bengt Sigvardsson

I samarbete med Bangladeshs regering och fackförbund implementerar ILO projektet ”The Promoting Social Dialogue and Harmonious Industrial Relations in the Bangladesh Ready-Made Garment Industry” som startade i slutet av år 2016 och som finansieras av Sverige och Danmark. Syftet är att utveckla dialogmekanismer mellan löntagare och arbetsgivare.

– Det är ett steg på vägen mot kollektivförhandlingar, något som tidigare i stort sett inte har existerat, säger Srinivas B Reddy.

The Accord går ut maj 2018. I juni 2017 enades fackförbund och internationella klädföretag om att förlänga det i ytterligare tre år.

– Men de lokala leverantörerna har motsatt sig förlängningen. De vill att ansvaret övertas av regeringen, säger Srinivas B Reddy.

Fackföreningsrörelsen har växt sig starkare i Bangladesh efter Rana Plaza-katastrofen. På bilden ses ett fackmöte på federationen BGIWF i Dhaka.

Fackföreningsrörelsen har växt sig starkare i Bangladesh efter Rana Plaza-katastrofen. På bilden ses ett fackmöte på federationen BGIWF i Dhaka. Foto: Bengt Sigvardsson

Fabriksägarna menar att The Accord kommer att vara implementerat i maj 2018 och att de internationella klädföretagen därför inte längre behöver ha ansvaret för att säkerhetsreglerna på arbetsplatserna följs.

– Alla parter är eniga om att ansvaret ska övertas av regeringen. Oenigheten rör när det ska ske. Enligt vår tidsram bör det ske år 2020 eller 2021, säger han.

Först då menar han att regeringen har kapacitet att ta över.

Barnarbete är fortfarande mycket vanligt, framförallt inom den informella sektorn som står för cirka 87 procent av jobben i Bangladesh.

– Men inom exporttextilindustrin har det försvunnit helt, även om det kan förekomma hos underleverantörer. Nu måste det även stoppas i andra sektorer och vi stödjer Bangladeshs regering i dess målsättning att allt barnarbete ska vara stoppat 2025, säger Srinivas B Reddy.

Text och foto: Bengt Sigvardsson
bengt.reporting@gmail.com

Fakta/ Bangladesh

Sheikh Hasina är premiärminister sedan år 2009.

Sheikh Hasina är premiärminister sedan år 2009. Foto: Prime Minister's Office of Bangladesh

Huvudstad: Dhaka
Politik: Landet blev 1947 en del av Pakistan och kallades då Östpakistan. Efter ett blodigt självständighetskrig och indiskt militärt ingripande utropades Bangladesh 16 december 1971.

Sheikh Hasina från Awamiförbundet har lett regeringen sedan år 2009. Det största oppositionspartiet, BNP, under ledning av Khaleda Zia, bojkottade valet år 2014.

Yta: 147 570 km2 (Sverige: 449 964 km²)
Befolkning: Drygt 163 miljoner.

Läs mer från Amnesty Press

Reflektion över hela modeindustrin (1 november 2016)

Baksidan av den moderna klädindustrin (7 oktober 2016)

Allt fler oppositionella försvinner i Bangladesh (17 juni 2016 – även i nummer 2/2016)

Kampen om jorden (19 mars 2015)

En annan bild av utvecklingen i Bangladesh (3 juni 2014)

Bangladesh: Globala investerare kräver systemskifte efter Rana Plaza-katastrofen(2 maj 2014)

MR-DAGARNA: Stark kvinnorörelse i Bangladesh men problemen är många (17 november 2013)

Bangladeshs textilarbetare fortsätter att kräva högre löner (9 oktober 2013)

reportage | 2018-03-10
Av: Bengt Sigvardsson
Även publicerad i AmnestyPress #1/2018