Livlig debatt i Lund om företagens ansvar

Läktarraderna var fyllda av förväntan och arrangörerna, en lokal Amnestygrupp i Lund kunde utlova en spännande diskussion med skilda åsiktsskolor.
De stora skärningspunkterna kom som förväntat mellan nyliberalism och socialism, här företrätt av Johnny Munkhammar från tankesmedjan Timbro och vänsterdebattören Ali Esbati, tidigare ordförande i Ung Vänster. Sven Olsson från Amnestys fackliga grupp och Hanna Roberts från Amnesty Business Group, ABG, fick mindre samtalstid men försökte balansera mellan ideologier och peka på reella problem.

Vietnamesiska sömmerskor i Thang Long fabriken, Hanoi, Vietnam.

Moderatorn Stefan Gössling inledde dagen med att be deltagarna att allmänt resonera kring dagens rubrik. Ali Esbati var först ut och fokuserade på vems villkor globaliseringen sker. Transnationella ekonomiska aktörer som lönedumpar i u-länder, General Motors behandling av Trollhättan och Rüsselheim samt inlåsta arbetare i Colombia är några exempel på förhållanden som inte är acceptabla.

Ökade sociala rättigheter förverkligat genom framförallt facklig representation är en grundförutsättning för att komma tillrätta med problemen, förklarade Esbati.

Hanna Roberts påpekade att uppenbara negativa effekter av frihandel är när internationella regelverk sätts ur spel och företag undslipper alla former av förpliktelser. Men Roberts tog även upp exempel när företrädare för handeln ställer upp på grundläggande etiska normer, även om det krävs fördjupade åtaganden på sikt:
– I Sverige finns ett forum för ungefär stora 30 multinationella företag där de lovar att inte bryta mot mänskliga rättigheter. Ingen ska i efterhand kunna säga att ”vi visste inte”. Men givetvis räcker inte detta, vi verkar för gemensamma internationella regelverk där bolagens skyldigheter blir mer specifika.

Sven Olsson fortsatte på Roberts inslagna väg och hade betydande beröringspunkter med Esbati:
– I en värld där företagen blir mer statsliknande ser vi inte att de tar det
ansvar de borde. I många fall ägs i praktiken arbetarna av företagen och det är ytterst beklämmande för de kan behandla löntagarna precis hur de vill. Ingen ska få fördelar genom lönedumpning. En lösning är att öka fackets inflytande, ge människor rätten att organisera sig och framföra krav på bättre förhållanden.

Sven Olsson
Timbros Johnny Munkhammar prisade Amnestys arbete eftersom det uppmärksammar internationella aktörer som missköter sig, vilket i förlängningen leder till att ”dåliga” företag bojkottas av konsumenterna. Men Munkhammar gick snabbt över till de goda konsekvenserna av frihandel – nämligen minskad absolut fattigdom och fler fria människor. I övrigt var Munkhammars linje att handel är en frivillig affärstransaktion och ett ”plus-summespel” där inblandade parter oavsett relativ vinst ändå tjänar på att göra affärer. Det som hindrar människors utveckling mot ett värdigare liv är olika tullar, protektionistiska stater och unioner.

Som negativa exempel framhöll Timbros representant att många stater söder om Sahara fortfarande ligger på en hög fattigdomsnivå och låg utvecklingsnivå, däribland Zimbabwe. Botswana däremot ansåg Munkhammar är ett positivt exempel på en stat som har öppnat för frihandel och möjliggjort för en tillväxt som på sikt leder till att människor i landet får drägligare levnadsförhållanden.

Sedan tog Stefan Gössling över och filosoferade kring tidsbegreppet som ofta nämns i olika ekonomiska teorier – nämligen att marknaden kommer att skapa egna regelverk och uppförandekoder med tiden, är det så? avslutade han resonemanget.

– Kan vi nå milleniemålen om företagen struntar i det? Multinationella ekonomiska aktörer, visar en undersökning, struntar i att betala 270 miljarder pund i skatt till
fattiga länder. Vi måste ha bindande, stenhårda regler om det ska fungera, klargjorde Sven Olsson.

– Transnationella bolag ska betala bra löner, mer än lokala producenter men skatter är inte det viktigaste. Stora offentliga organisationer som sätter regelverk är inte lösningen, utan skapande individuella krafter, menade Johnny Munkhammar.
Ali Esbati skakade på huvudet och framhöll att Timbro inte kan utgå från att handel är frivillig utan att den äger rum i en social kontext, där det finns olika maktstrukturer som tjänar på att rådande förhållanden bibehålls. Om så är fallet, så kommer marknaden definitivt inte att agera ”självsanerare”.

Sven Olsson betonade att oavsett ekonomiska system finns det individer som agerar inom det:
– Det är personer av kött och blod som producerar och de har rätt till ett värdigt liv. Lagar, föreskrifter och jämlikhet är fundament för civilisationen. Men dessvärre blir man inte respekterad på många arbetsplatser runt om i världen, det förekommer hot och utpressning mot arbetare.

Hanna Roberts
Hanna Roberts fyllde i:
– I Kina finns i många fall ett påtvingat livegenskap, få säkerhetsföreskrifter, tortyr, misshandel och inskränkningar på mötes- och yttrandefriheterna. Frihandel utan en kontext av lagstiftning fungerar inte.

Moderatorn Stefan Gössling ställde frågan om hur mycket lagstiftning som behövs. Johnny Munkhammar svarade:
– Det människor behöver är ekonomisk frihet som äganderätt och möjlighet att starta upp verksamheter. Regler som kräver viss miljöstandard eller sociala rättigheter är bara kontraproduktivt eftersom det bara håller kvar människor i fattigdom. Företagare i låglöneländer har inte råd med det till en början.

Sven Olsson replikerade:
– Men vi låser in människor på arbetsplatser, vad ska vi göra för att stoppa denna konkurrensfördel?
– Vi ska bojkotta såna företag, svarade Munkhammar.
– Det är få som bojkottar varor, så det fungerar bara i teorin. Det som krävs är gemensamma spelregler, menade Roberts.

Inte heller Ali Esbati hade större förhoppningar om att konsumenter kan ändra rådande förhållanden. Moderna företag av idag har svårtillgängliga strukturer som är luriga att överblicka, även om man bojkottar en produkt så köper man ovetandes en annan vara av samma bolag. Det är dessutom omöjligt att hålla reda på alla underleverantörer, resonerade han.

Frågan om sociala rättigheter och i vilken utsträckning arbetare ska åtnjuta dessa fortsatte att engagera. Munkhammar pläderade för att det är omöjligt att ställa såna krav på fattiga länder eftersom de måste få upp en produktion först och kunna locka till sig företag. När handeln är igång och det sker ett pengainflöde kan man diskutera sociala rättigheter. Sven Olsson argumenterade i motsatt riktning:

– Underleverantörer känner sig oerhört maktlösa, hur ser näringslivet i Sverige på sitt ansvar? Det vore oerhört intressant att veta hur Timbro ser på det.

Munkhammar framhöll återigen konsumentmakt:
– Det är viktigt att uppmärksamma problem, man ska givetvis bete sig juste mot underleverantörer. Genom vår konsumentmakt kan vi bojkotta företag som missköter sig.

Debatten avslutade med några minuters öppet forum där åhörarna ställde deltagarna på podiet mot väggen, och då främst Munkhammar.

Text: Pierre Adolfsson

Utställning invigdes i Lund

I samband med debatten om billiga kläder invigdes Amnestys utställning ”Konstnärerna och kampen för de mänskliga rättigheterna”, även detta på Kulturen. Sju konstnärer hade fått i uppdrag att gestalta sin syn på tortyr, försvinnanden och det arbete Amnesty bedriver för att ge människor upprättelse.

Paret Lajos Horvath och Anna Gudmundsson hade utgått från ett citat ur Fjodor Dostojevskijs 1800-talsroman ”Idioten”. I denna beskriver författaren en skenavrättning som till delar var hämtad ur hans eget liv. Dostojevskij bar med sig händelsen under hela författarkarriären och temat återkommer i varierande former i flera av hans böcker.

– Detta är den värsta tortyren, den är så stark och närheten till döden är så påtaglig. Med själva tavlan vill vi få en omedelbar känslomässig reaktion, sade Anna Gudmundsson.

– Det finns en mångtydlighet i tavlan som passar i flera av Amnestys åtagande, fyllde Lajos Horvath i.

Tomas Niklewski appellerade till traditionella metoder som Amnesty använder sig av för att utöva påtryckningar. Hans bidrag till utställningen var planschen ”Ready made” som var dekorerad med löstagbara vykort med aktuella fall. Tanken är att förbipasserande eller medlemmar helt sonika ska kunna ta ett förskrivet kort och skicka iväg det omedelbart.

Fredrik Norén hade i sitt verk experimenterat med den kända taggtråden för att skapa nya associationer, kanske en symbolförvridning:

– Det är ingen uppmaning jag är ute efter, utan själva symboliken. Vilka tankar får vi när det sitter kork på taggarna? Jag ville få fram konceptet, vad Amnesty arbetar för.

Det mest abstrakta bidraget stod Jakob Esbjörnsson för, hans kanvas liknade en explosiv förödelse, kanske lidelse? Om inte annat gav titeln ”Svältande mage” svaret.

– Jag ville illustrera hur en svältande mage ser ut inifrån, hur den känner sig. Inspirationen fick jag från en dokumentär om svält i Afrika.

Utställningen pågår fram till den 30 oktober innan den turnerar vidare i Skåne, Blekinge, Stockholm och Göteborg.

Text: Pierre Adolfsson