BOKMÄSSAN2018: ”Rasism har alltid handlat om kultur”

Har den svenska rasismen förändrats? Den frågan ställdes på ett seminarium på Bokmässan i Göteborg. Ja, rädslan känns i kroppen, svarade statsvetaren. Nej, det är samma gamla idéer, sade journalisten. Både och, menade idéhistorikern. Men alla tre var överens om att motgiftet troligtvis består av empati och civilkurage.

NMR marscherar i Falun 1 maj 2017. Foto: Edaen/Wikimedia

Sedan Salem Yohannes var barn har hon kunnat distansera sig från rasismen. Det kan hon inte längre. Inte när Nordiska motståndsrörelsen, NMR, marscherar på Avenyn mitt i Göteborg.

– Då känner jag rädslan i kroppen. Det är så nära mig. Det, och vetskapen om att jag inte kan räkna med det civilkurage som jag skulle vilja se. Folk tittar i sina mobiler snarare än att säga ifrån eller ringa polisen, säger statsvetaren Salem Yohannes.

Hon deltar på seminariet ”Har den svenska rasismen förändrats?” på Bokmässan i Göteborg på torsdagen. Hon är medförfattare till böckerna ”Svart kvinna” och ”Skönhetens nyanser”, jobbar som konsult med fokus på antirasism och inkluderingsfrågor och har rest landet runt med föreläsningen ”Don't touch my hair”. Just nu arbetar hon med att kartlägga hur afrosvenskar upplever rasism och diskriminering i mötet med verksamheter inom Göteborgs stad.

Intresset för frågan om den svenska rasismen har förändrats är dock ljummet. Det är inte ens halvfullt i den stora salen. På scenen sitter också idéhistorikern Lena Berggren, som ägnar sig åt att försöka begripa vad som försiggår i huvudet på människor som blir antisemiter eller andra former av rasister och fascister. Hon möter folk som själva är rasister, men som inte förstår det, eftersom de inte tror på rasbiologi. Rasism som grundar sig på rasbiologi är däremot hyfsat ny, förklarar hon. Inte ens när den kom, under de första decennierna av 1900-talet, var det den dominerande formen av rasism.

– Rasismen har under hela sin historia framför allt varit kulturell. Det har handlat om kulturell tillhörighet och nationen i form av kultur. Den rasism vi oftast ser i dag, att vi måste slå vakt om det svenska; den svenska kulturen, värderingarna, sättet att vara, historien och traditionerna, och man petar faktiskt fortfarande in lite kristen etik i det där också, den är likadan som för 100 eller 300 år sedan, säger hon.

Från vänster: Devrim Mavi, moderator, Lena Berggren, idéhistoriker, Salem Yohannes, statsvetare, och Christian Catomeris, journalist. Seminariet arrangerades av Forum för levande historia och Ordfront förlag. Foto: Jennie Aquilonius

Enligt Lena Berggren går det här tillbaka till gamla kristna doktriner som gör skillnad på kristna och andra, och där kristna ses som bättre. Men runt sekelskiftet 1800 föds kulturnationalismen där nation kopplas till en kulturell identitet som är statisk, evig och måste vara ren.

Däremot har vardagsrasismen, av typen ”Jag är inte rasist, men ...”, flyttat från köksbordet ut på internet, och därmed blivit tydligare, menar Lena Berggren. Vad vi kan säga offentligt utan att få smäll på fingrarna har förändrats mycket de senaste 15–20 åren:

– Det gör att människor uttrycker mer rasism i dag. Det beror inte nödvändigtvis på att fler har blivit rasister, utan att de moraliska spärrar som vi har haft i språket har lättats upp.

I sin bok Det ohyggliga arvet (Ordfront 2017) tittar journalisten Christian Catomeris på de förhållningssätt som länge präglat svenskars möten med minoriteter. Skrivandet startade i en önskan att ta reda på var vardagsrasismen kom ifrån, en vardagsrasism som många förnekade. Själv hade han upplevt den under uppväxten i Bagarmossen utanför Stockholm. Men också bland politiker, när de blev lite fulla, och kollegor, när de blev lite fulla.

– Jag blev sårad eftersom jag identifierade mig med den del av min släkt som inte ser ut som jag gör, som sågs som mörka på den tiden och kategoriserades på ett negativt sätt.

Han hittade några kategorier som gick att följa från medeltiden fram till dagens Sverige, som ”afrikanen”, ”finnen”, ”juden” och ”orientalen”. När han växte upp fanns det till exempel många föreställningar om gruppen finnar. Det berättades vandringssägner, som att de planterade granar i parketten. Men det försvann när mobiltelefonföretaget Nokia växte sig stort. Även de starkt nedlåtande Norgeskämten försvann när Norge gick från ett av de fattigaste länderna i Europa till en oljenation.

– Skämttraditionen är en stark ingrediens i det här med att känna sig överlägsen, säger Christian Catomeris.

Antisemitismen har en lång historia. ”Judar bränns levande”, ur Nürnbergkrönikan 1493. Foto: Michel Wolgemut, Wilhelm Pleydenwurff/Wikimedia

Lena Berggren berättar att antisemitismen visserligen är bärande inom nationalsocialismen, men existerar på många fler området. Det finns en lång tradition av antisemitism från vänster, till exempel inom arbetarrörelsen och kommunismen. I Sverige är antisemitismen belagd sedan medeltiden. Den är från början en slags allmän främlingsfientlighet på kristen grund. Sedan följer ett ekonomiskt, kulturellt och slutligen rasbiologiskt lager. Det byggs på efterhand med starka myter om att judarna försöker störta de kristna i fördärvet.

– Det lever och frodas fortfarande. Det är bara att titta på vad som sägs i Sverige och övriga Europa om till exempel George Soros (ungerskfödd, amerikansk affärsman från judisk familj som den ungerska regeringen bland annat anklagar för att för att vilja skicka miljontals migranter till sitt gamla hemland reds.anm.), säger Lena Berggren.

Hon menar att det är viktigt att se att människor kan vara både offer för rasism och förövare på samma gång. Antisemitismen är till exempel stark inom vissa arabiska grupper.

– När det började pysa upp till ytan i Malmö, där man har störst problem, ville man från stadens sida helst gömma huvudet i sanden och inte göra ett skit. Därför att det är svårt att ta in; muslimer ska ju vara offer för islamofobi, offer som vi ska ta hand om, och helt plötsligt är de också rasister, alltså någon form av förövare, säger Lena Berggren.

Det kan Salem Yohannes relatera till. I den här hierarkin hamnar afrosvenskarna ofta längst ner. Afrosvenskarna är en relativt liten grupp i Sverige, runt 200 000 personer, men samtidigt den grupp som är mest utsatt för främlingsfientliga hatbrott, enligt Brottsförebyggande rådet, BRÅ.

De utsätts både av majoritetssamhället och andra minoriteter, säger Salem Yohannes.

– Det är dels hatbrott, allt från olaga hot till våld, och dels strukturellt. Om vi tittar på afrofobirapporten, som släpptes 2014 av Mångkulturellt centrum på uppdrag av regeringen, visar den på systematisk rasism och diskriminering mot afrosvenskar i flera samhällssektorer, allt från skola till bostadsmarknad, säger hon.

Moderatorn Devrim Mavi berättar att den nyligen avsatte statsministern Stefan Löfven, i regeringsförklaringen 2014 höll ett tal och nämnde afrofobi som ett nationellt problem som skulle åtgärdas.

I dag upplever hon inte att politiken intresserar sig för ämnet på samma sätt. Salem Yohannes håller bara delvis med. 2016 kom regeringen med en nationell plan mot rasism, liknande former av fientlighet och hatbrott där åtgärder mot afrofobi finns med.

– En konsekvens av det är att olika kommuner jobbar med de här frågorna. Ett exempel är det jag arbetar med nu, där man kartlägger rasismen i staden på olika sätt och därifrån utarbetar en lokal plan för hur man ska jobba mot rasism. Det talas om och jobbas med afrofobi, men det når inte igenom bruset på samma sätt som tidigare, säger hon.

Kolonialismens grymma resultat. Kongolesiska barn, offer för Force publique i den belgiske kung Leopolds Kongo. Fotografierna är tagna 1900-1905 av Alice Seeley Harris. Foto: Wikimedia

Christian Catomeris inflikar att vi inte lever i empatins tid, alltså förmågan att sätta sig in i andra människors situation. Ett potentiellt farligt vakuum uppstår när de historiska referenserna från Förintelsen och koloniala Afrika bleknar tillsammans med den religiösa moralen. Det är en spaning som Lena Berggren delar. Hon vill lägga till nyliberalismen, som fick inflytande i Sverige på 1980-talet. Här händer något politiskt som gör att en stor del av vårt värde som människor kommer att handla om status, pengar och jobb. Vi blir då mer självcentrerade. Hon hoppas att den utvecklingen snart har nått vägs ände, och att vi i stället återupptäcker och återerövrar empatin.

– Om vi ska försöka komma till rätta med rasismen så ja, vi måste lära oss mer om och förstå den, men vi måste också lära oss att fokusera bort från rasismen. Att inte bara titta på det vi inte vill ha, utan börja titta på vad vi vill ha i stället. Då måste vi stärka förmågan att göra liberal demokrati på alla nivåer, och där kommer empatin in.

Förutom demokratins ideal som alla människors lika värde och rättigheter, behövs också ett fungerande samtal som ska leda vägen framåt, menar hon.

– Det samtalet måste bygga på respekt och att vi lyssnar in, och då måste vi ha den här empatiska förmågan, säger Lena Berggren.

Salem Yohannes håller med och menar att vi måste träna på empati, men också på att agera på den empatin. Det kan vara att lobba för ett förbud mot rasistisk organisering, säga emot vid köksbordet, reagera när chefen systematiskt osynliggör kollegan, ge upp vår plats för någon annan eller ge resurser till föreningar som jobbar med antirasistiska frågor.

Men var det inte precis det här som hände hösten 2015? undrar Devrim Mavi. När flyktingarna kom och människor slöt upp och ville hjälpa till. I dag engagerar sig många svenskar för ensamkommande ungdomar.

Lena Berggren håller med om att det som hände 2015 var fantastiskt, och att det handlar om ett lätt vilande civilsamhället som återaktiverats:

– Med det kommer också ett begrepp som vi behöver prata mer om: civilkurage. Att våga gå emot det makten säger, därför att man känner att det är moraliskt rätt. Att man har en moralisk kompass som säger att jag ska hjälpa min nästa.

Under apartheid (1948-1994) i Sydafrika sattes rasåtskillnad i system. Foto: Dewet/wikimedia

Historiskt handlar demokratins utveckling, fortsätter Lena Berggren, om att privilegierade grupper har fått kliva tillbaka från makten. Och det finns fortfarande grupper som måste kliva tillbaka:

– De av oss som är vita i skinnet, vi måste begripa att vi har vita privilegier, och vi måste vara beredda att backa från dem. Precis som män, när kvinnorörelsen växte fram, var tvungna att backa från sina manliga privilegier. Det är fortfarande många män som inte vill göra det, tyvärr dyker många av dem upp i radikalnationalistiska sammanhang.

Christian Catomeris berättar att han har trott att mycket skulle bli bättre när samhället blev mer blandat, men det har kommit på skam.

– Snarare så är det i dag en segregering. Jag ser det tydligt på min redaktion, där människor har lika erfarenheter och det är de som berättar om hur världen ser ut. Makten är seg i sin struktur.

Devrim Mavi avslutar seminariet genom att räkna upp några nyckelord som hon har skrivit ner under samtalet, som behövs för att komma åt rasismen.

– Empati, civilkurage, gå emot normerna och makten, anständighet och motstånd. Är det något mer ord ni vill ha med? säger hon.

– Respekt, svarar Lena Berggren, och de andra nickar.

Jennie Aquilonius
[email protected]

Amnesty Press bevakar Bokmässan

BOKMÄSSAN2018: ”Vi måste komma över transföraktet” (30 september 2018)

BOKMÄSSAN2018: ”Vi måste kämpa emot, hela tiden” – Fåtöljen väntar på Gui Minhai (30 september 2018)

BOKMÄSSAN2018: Mänskliga rättigheter under attack (29 september 2018)

BOKMÄSSAN2018: Hoten mot det fria ordet i Europa (29 september 2018)

BOKMÄSSAN2018: ”Våldet ökar mot hbtq-personer i Ukraina” (28 september 2018)

BOKMÄSSAN2018: Tystnad som tortyr i Syrien (27 september 2018)