Blodig vardag i södra Thailand

I sydligaste Thailand är våldet vardag. I den blodiga konflikten som pågått i snart tio år balanserar invånarna i tysthet mellan staten och rebeller. Den som väljer sida riskerar sitt liv.

Muktar Maming förlorade synen.

20-årige Muktar Maming tar av sig solglasögonen. Det ser ut som om han blundar. Ögonlocken sitter som fastklistrade men de är fastsydda. Sedan den dagen Muktar mötte en berusad soldat finns inga ögonglober kvar.
– Först förstod jag inte att jag inte kunde se längre. Det var bara så mörkt, säger han.
I Thailands tre sydligaste provinser har en utdragen och blodig konflikt mellan malajmuslimska upprorsmän och den thailändska staten pågått i åratal. Omkring 94 procent av befolkningen är muslimer.
Varje vecka rapporteras i thailändska medier om upprorsmakares illdåd. Människor som förknippas med staten – sophanterare, munkar, poliser och byledare – skjuts ner på öppen gata. Lärare tvingas ha militäreskort till jobbet. Poliser sprängs i luften.
Militärens övergrepp talas det mindre högt om men offren är många för statens desperata försök att med stöd av undantagslagar kväsa våldet militärt.

I april år 2007 leker ett tiotal barn kurragömma i staden Pattanis södra del. Få bilar vågar sig ut på vägarna nattetid och barnen leker i det höga gräset mellan två körfiler.
Så kör ett pansarfordon fram. Det är thailändska nyårshelgen Songkran och militären som siktar på Muktar Maming är berusad. Han skjuter bort en del av pannbenet på Muktar samt båda ögonen. Inom loppet av några minuter har två barn dödats och tre skadats, de andra flyr.
Två år senare publicerar en malaysisk dagstidning bilder från händelsen: En död pojke i knät på sina kompisar, Muktar med ansiktet som en blodig trasa. Thailändska medier visar en annan bild: barnen som beväpnade upprorsmän.
I botten på konflikten ligger en djup kulturell klyfta. Sydligaste Thailand domineras av muslimska, etniska malajer, som i decennier känt sig politiskt negligerade och trakasserade av den buddhistiska thaistaten. De är thailändare men har en stark identitet i ett annat språk, en annan religion och en annan historia, vilket utnyttjas i upprorsmännens propaganda.

Arida Samoh.

Merparten av invånarna stödjer inte upprorsmännen, men händelser som den i Tak Bai, i provinsen Narathiwat i oktober år 2004, har ökat stödet. Då dog 84 malajmuslimska män i en militärattack. 78 av männen kvävdes till döds i transporten till häkte.
– Jag kan förstå upprorsmännen, säger Arida Samoh, 26 år.
Hon är Pattanibo och hängiven muslim, liten och tunn i guldbroderad svart slöja och en stor trötthet i ögonen. I dag åker hon i en sliten Toyota med intryckt huv och väntar med ett leende medan militärer öppnar bakluckan vid varje vägkontroll. På vägen in till Pattanis centrum är det fem stycken. I provinsen Pattani skjuts invånare ihjäl varje månad och flera bomber har genom åren sprängts i stadens affärshjärta.
På huvudgatan står polisen Sompoch Subpik, 28, med ärrat ansikte bakom solglasögonen, och håller vakt under ett parasoll. Han är en tydlig måltavla för prickskyttar på motorcykel, och han medger att han är rädd.
Det är inte Arida Samoh.
– Det är en hållning man måste ha. När man är rädd förmår man ingenting, säger hon.
Hon slutade vara rädd när hennes far, som var byledare, sköts ihjäl av förmodade upprorsmän.
– Jag är ledsen, men jag är inte arg på upprorsmännen. Vi är inte fria, säger hon.
Den djupa södern i Thailand är ett samhälle präglat av brott mot mänskliga rättigheter på båda sidor i konflikten. Män i byar som benämns som ”röda zoner” har utsatts för godtyckliga gripanden, tortyr, försvinnanden och mord. Just nu sitter närmare 30 män från sydligaste Thailands i fängelset Bangkwang i Bangkok, dömda till döden för mord och terrorbrott.
Idag griper militären inte folk lika ofta som förr och rapporterna om tortyr är färre. För den Bangkokbaserade människorättsorganisationen Cross Cultural Foundation, CrCF, har dock arbetet med personer som suttit fängslade just nu högsta prioritet.
– Myndigheterna betraktar dem fortfarande som upprorsmän. Deras rörelsefrihet är begränsad och de riskerar att när som helst tas in för förhör. Många är väldigt oroliga, säger Pornpen Khongkachonkiet, styrelsemedlem i Amnestys sektion i Thailand och medarbetare på CrCF.

Sureeman Sulong.

Sureeman Sulong, 30 år, drar ur fickan fram ett gult litet pappershäfte i lösa delar, som han pusslar ihop på ett cafébord i Yala. Han skrattar åt att hans tillvaro hänger på ett sönderfallande papper.
Han var student och ungdomsledare när han greps för fem år sedan. Det hade sprängts bilbomber i hans by och två av hans vänner erkände under tortyr. Sureeman dömdes till tio års fängelse och satt av två år och ett halvt år, med sexkilos kedjor om fötterna. Han friades i andra instans men det vet inte polisen. Därför bär han alltid med sig det gula häftet med domarens signatur, som bevisar hans oskuld. Senast för ett par månader sedan förhördes han i två timmar.

Minah Maming och Jaema Maming, föräldrar till Muktar Maming som blev blind.

Thailand har börjat inse nödvändigheten av en politisk lösning på konflikten och talar om vikten av dialog och försoning. Regeringen har på senare år satsat på infrastrukturprojekt, hälsovård och tillgång till statliga jobb i de konfliktdrabbade provinserna men våldsamheterna fortsätter.
Glappet är fortfarande stort mellan nya policydokument som utarbetas i Bangkoks politiska finrum och vad som sker i praktiken. Straffriheten är utbredd och undantagslagar finns kvar.
För barnen i Pattani, som lekte kurragömma den där kvällen i april, förändrades livet. De som överlevde har enligt byborna växt upp till drogmissbrukare. Utom Muktar Maming, vars familj nu är hans ögon.
Hans fall togs upp i militärdomstol och familjen var med i rättssalen. Vad utslaget blev har de dock inte fått veta. De har också förmåtts skriva på ett intyg att de inte kommer att driva processen vidare.

Fadern, 68-årige Jaema Maming, hoppas få möjlighet att ge militären sin förlåtelse. Det är det enda han vill.
– Jag har bett dem komma hit, men de vill inte komma, säger han.
Han satt och drack te på ett lokalt ställe i byn när han fick nyheten om sin son. Åratal senare finns sorgen kvar hos Jaema Maming:
– Jag är ledsen, jag kan inte beskriva hur ledsen. Mina tårar är redan slut. Jag kan inte gråta mer.

Text och bild: Charlotte Simonson

Bakgrund /Konflikten i södra Thailand

I provinserna Pattani, Yala och Narathiwat i sydligaste Thailand pågår en sekellång konflikt.
De tre provinserna, som var en del av det islamska kungadömet Pattani, blev en del av Siam (nuvarande Thailand) 1902 när britterna som styrde över Malackahalvön och Siam drog en ny gräns där de muslimska malajerna i de tre provinserna hamnade i Siam.

Flera olika upprorsgrupper har varit aktiva sedan 1947. År 2004 tog upproret fart igen och organiserade upprorsgrupper har utfört väl samordnade attacker mot civila och militära mål. Personer anställda av thailändska staten har varit en måltavla. Det beräknas att över 5 000 personer har dödats, varav 70 procent har varit civila. Omkring 9 000 personer har skadats.

Upprorsgrupperna, som tillsammans beräknas bestå av cirka 9 000 personer har utåt en diffus framtoning utan kända ledare. Den starkaste upprorsgruppen anses vara Barisan Revolusi Nasional-Coordinate, BRN-C.
En del av morden tros vara kriminella uppgörelser.
45 procent av den thailändska militärstyrkan är idag stationerad i sydligaste Thailand.

Amnesty har skarpt fördömt upprorsmännens mord på civila samtidigt som Amnesty har uppmanat den thailändska regeringen att stoppa straffriheten, att undersöka samtliga mord och att inte utdöma dödsdomar. Den 21 december 2012 protesterade Amnesty mot att den thailändska regeringen återigen förlängt undantagslagarna.

Konflikten har trappats upp under början av året. Den 13 februari genomförde drygt 50 upprorsmän ett anfall mot en marinkårsbas i provinsen Narathiwat. Anfallet slogs tillbaka och 16 av angriparna dödades enligt armén. Den 10 februari hade fem soldater dödats vid en bombattack i provinsen Yala.

Fotnot: Den 28 februari meddelades överraskande att en fredsöverenskommelse hade ingåtts i Malaysia mellan den thailändska regeringen och BRN. Se BBC:s reportage om detta.