"Synen på kvinnorna måste förändras"

Den gravida Rosa Kamuna väntar på att få träffa en sköterska på Bilunukliniken i Kindu i Maniema-provinsen i Demokratiska republiken Kongo. Kliniken är en av flera lokala hälsocenter som kan remittera patienter till sjukhuset i Kindu, en dagsmarsch bort. Foto: Aubrey Wade/Panos Pictures__

Zätasalen på ABF-huset svämmar över av gymnasieungdomar. Lärarna försöker hålla ordning på sina respektive grupper och det är svårt för somliga att hålla tyst när en av arrangörerna från Amnestys Kulturgrupp ber publiken att stänga av mobilerna. Vi ska få se Dead Mums Don't Cry - den första filmen under Amnesty Internationals Dokumentärfilmsfestival.

Festivalen anordnas för femte gången och filmen, som handlar om mödradödlighet i Tchad, anknyter till Amnestys kampanj Fattigdom - en rättighetsfråga som startade i våras. Andra teman som festivalen väljer att lägga fokus på är slum och företagens ansvarsskyldighet.
– Det går att göra skillnad om vi gemensamt vill arbeta för det, säger Edward Lundqvist från kulturgruppen innan filmen rullar igång.

Dead Mums Don't Cry är en oerhört stark film där vi får följa doktor Grace Kodindos arbete med att försöka rädda så många mödrar som möjligt, utan tillgång till adekvata mediciner och instrument. Det är en obarmhärtig verklighet där flickor, ibland så unga som 12 år, ofta avlider under enorma smärtor, antingen därför att deras familjer inte har råd att köpa mediciner, inte lyckas skaffa fram medicinerna innan det är för sent, inte har möjlighet att få fram tillräckligt med blod för att ett kejsarsnitt ska kunna genomföras, eller helt enkelt för att de gravida kvinnornas män haft viktigare saker för sig än att ta dem till sjukhuset i tid.

Tjugoåriga Emiliennes nyfödda son tas om hand av släktingar medan hans mamma får vård efter en svår förlossning. Emilienne hade gått till sin lokala klinik men fördes i ambulans till Yalgadosjukhuset, i Ouagadougou i Burkina Faso, när man insåg att barnet låg i en svår ställning som gjorde att förlossningen gick för långsamt.
Foto: Anna Kari

Det finns oftast inte ens tillgång till smärtstillande preparat, för dem som ändå har lyckats ta sig till sjukhuset. I Tchad dör en av elva mödrar vid förlossningen, i jämförelse med en på 5000 i Storbritannien. En halv miljon kvinnor och unga flickor dör varje år. Grace Kodindo tar upp FN:s Millenium development goals där ett delmål är att mödradödligheten ska ha minskats med tre fjärdedelar till 2015. Hon tror inte att det är möjligt:
– Det är en historia där kvinnor och barn inte kommer först utan sist.

Eftersom aborter är illegala i Tchad, i likhet med många andra länder i regionen, genomförs de ofta under svåra och ohygieniska förhållanden. Grace berättar hur kvinnorna på landsbygden - som enligt traditionen och utan utbildning haft rollen som ”barnmorskor” - ibland tar ut hela moderkakan med händerna. Resultatet kan bli svåra infektioner i livmodern och leda till döden. En femtedel av alla fall av mödradödlighet beror på illegala aborter. Filmteamet följer med Grace ut på landsbygden och visar hur kvinnorna begravs utan större ceremonier och utan riktiga gravar. De pratar också med några av de kvinnor som hjälper till vid förlossningar och de vill själva gärna ha utbildning och rätt utrustning.

Förutom att ge en bild av situationen i Tchad visar filmen också upp ett gott exempel. Grace Kodindo får följa med till Honduras där man trots stor fattigdom lyckats få till stånd en satsning på att få ned mödradödligheten.
– Det visar att även fattiga länder kan bekämpa mödradödlighet om det finns en vilja hos de politiska ledarna att göra det som behövs, säger Grace Kodindo som blir avundsjuk på hur annorlunda situationen är för läkarna i Honduras, även ute på landsbygden.

Det viktigaste för Grace Kodindo är att synen på kvinnor förändras:
– Man måste sluta se kvinnor som något man köper och äger, och om kvinnan dör kan man bara köpa sig en ny.

En sjukvårdare ger vaccinationer till mödrar och barn i en by i norra Sierra Leone. Hon har inte fått lön på fyra år, korruptionen gör att pengarna försvinner på annat håll - ett problem som också drabbar patienterna.
Foto: Amnesty International

Efter filmen är det dags för ett seminarium lett av Amnestys pressekreterare Elisabeth Löfgren. I panelen sitter Lise Bergh, generalsekreterare för svenska Amnesty, Thomas Hammarberg, Europarådets kommissarie för mänskliga rättigheter, Steve Bradshaw som, reporter i filmen, samt filmens producent, Jenny Richards, från Television for the environment.

– Tchad är ett av de värsta länderna i världen när det gäller mödradödlighet, det är nog bara Sierre Leone som är värre, säger Steve Bradshaw, som också poängterar att filmen gjordes före kriget, att det förmodligen är värre nu.

Jenny Richards berättar om det genomslag som filmen har fått både i England och globalt:
– Vårt mål är att visa filmen på så många ställen och så många språk som möjligt.

Panelen lyckas behålla den unga publikens fokus efter filmen.
Foto: Emma Lundström

För det specifika sjukhuset i Tchad där Grace Kodindo arbetade (hon jobbar nu på heltid med att skapa medvetenhet kring mödradödlighet vid Columbia universitetet i USA) fick filmens lansering delvis positiva konsekvenser, menar Jenny Richards:
– En barnmorska i England startade en välgörenhetsstiftelse för sjukhuset efter att hon sett filmen, medan en kvinnlig läkare i Tyskland blev rasande över det hon fick se och beslutade sig för att som en första insats donera ett förråd av magnesiumsulfat (ett medel som används vid behandling av bland annat eklampsi och kan förhindra återkommande kramper) för fem år framåt.

Lise Bergh som nyligen varit i Sierra Leone, understryker det som sades i filmen:
– Det handlar väldigt mycket om i fall det finns en politisk vilja. Man kan förändra om man vill, säger hon och berättar lite mer om kampanjen Fattigdom - en rättighetsfråga och hur, i det här fallet, fattigdomen påverkar om kvinnan har en chans att överleva eller inte.
– Pengar från bistånd når oftast inte sjukhusen utan försvinner på vägen och därför måste kvinnornas släktingar köpa det som egentligen skulle vara fritt. Dessutom får de som jobbar på sjukhusen ofta inte ut sina löner – pengarna försvinner i den utbredda korruptionen.

Mödravårdsklinik i Kiembara, Burkina Faso. Foto: Anna Kari

Thomas Hammarberg, som tidigare varit generalsekreterare för Amnesty, tycker att filmen illustrerar sambandet mellan fattigdom och mänskliga rättigheter. Han påpekar också hur alla som arbetar med utvecklingsfrågor blivit medvetna om hur viktigt det är med utbildning för flickor för att komma tillrätta med problemen. Samtidigt menar han att problemet inte bara handlar om situationen i de fattigare delarna av världen utan är relaterat till en kvinnosyn som gör att män i regel fortfarande har högre löner än kvinnor i Europa.
– Den ekonomiska krisen bidrar till att öka klyftorna mellan fattiga och rika och vi kommer till exempel att få se mer rasism och ovilja bland de mer priviligierade att ta till sig situationen för dem som råkar illa ut. Gapet mellan verkligheten och beslutsfattarna blir allt större, säger han och syftar bland annat på den kvinnliga hälsoministern som filmteamet tar med på besök till sjukhuset i filmen. Hon blir arg och känner sig anklagad istället för att ta till sig information som Grace Kodindo kan ge henne.

Thomas Hammarberg kan också ge ett exempel på hur de fattigaste inte får tillgång till de medel som egentligen skulle komma dem till del, i det här fallet handlar det om korruptionen inom EU:
– I Ungern har det varit en våg av kritik mot regeringen för att de skulle ha utfärdat speciella bidrag till den romska befolkningen som lever i extrem fattigdom. Nu har motsvarande riksrevisionsverket i Ungern undersökt hur det förhåller sig och det visade sig att pengarna aldrig nådde romerna. De anklagades alltså för att få bidrag som de aldrig fick.

När det är dags för publiken att ställa frågor reser sig en gymnasiekille upp och undrar varför inte männen i Tchad helt enkelt använder kondomer. Någon säger att det väl är för att det är förbjudet i ett muslimskt land, men Jenny Richards svarar att det är det inte.
Hon menar istället att det har att göra med synen på kvinnan:
– Det är inte olagligt, de bryr sig bara inte.

En annan fråga rör de etiska problemen som skapandet av en film som Dead Mums Don't cry kan medföra. Steve Bradshaw menar att man är konstant medveten om det etiska dilemmat men att det är något man får leva med:
– Vi höjde medvetandenivån kring den här frågan men hjälpte vi verkligen sjukhuset, Grace är ju inte där längre?

Panelen från vänster: Elisabeth Löfgren, Lise Bergh, Thomas Hammarberg, Steve Bradshaw och Jenny Richards. Foto: Emma Lundström

Jenny Richards säger att vad de försökt göra med den här filmen är att nå ut och skapa medvetenhet kring mödradödlighet, en ämne som hon anser behandlats styvmoderligt – alla vet om det men ingen gör något åt det.
– Många politiker pratar stort och brett om kvinnors rättigheter utan att någonsin göra något, säger hon och berättar om en absurd situation som hon själv varit med om när hon jobbade på Channel 4 i Storbritannien:
– Det är en annars väldigt seriös kanal, men när jag ville göra ett inslag om mödradödlighet så märkte jag ganska snart att min chef inte var intresserad. Han sa: Jenny, jag förväntar mig att kvinnor i utvecklingsländerna ska dö av att föda barn.

– Det viktigaste när det gäller mödradödlighet är att kvinnorna kan bestämma själva. Som det är nu tar männen ofta beslutet för sent. Därför är det en del av kampanjen att också stärka och utbilda kvinnor, säger Lise Bergh och får medhåll av Thomas Hammarberg som anser att kampen för en utbildningsrevolution när det gäller kvinnor har pågått ett bra tag och måste fortsätta:
– Inte ens i Sverige har vi lyckats ändra attityderna helt.

Text: Emma Lundström