Det ringer från Burma

reflektion | 2011-04-01

Med ballonger, tutor och konventsstämning inledde Amnestys sektion i USA sitt årsmöte. Maria Starck från svenska sektionen var på plats och fick vara med om ett årsmöte med kända internationella gäster, artistuppbåd och ett telefonsamtal från Burma.

Jag tyckte att det var något bekant med det här stan när jag vandrade runt, dagen före öppnandet av årsmötet. Jag gick upp och ner för branta backar, åkte trådbuss och stannade till för att titta på muralmålningar. Jag var i San Francisco, men det kändes som Valparaíso. Eller, det var en känsla av vad Valparaíso kunde ha varit om de inte hade byggt den där Panamakanalen. Känslan av en färgglad hamnstad som varit jämnad till marken av jordbävningar, sprudlande kulturliv, mångfald och politisk aktivism! Det var här i San Francisco som Amnesty International USA öppnade sitt första kontor.

Joan Baez, folkmusikartist och människorättsaktivist, var en av dem som jobbade med att starta Amnestygrupper i “Bay-området”, och den första som skulle motta Amnestyutmärkelsen “Joan Baez Award for Outstanding, Inspirational Service in the Global Fight for Human Rights” i år på årsmötet. Joan Baez har en lång historia inom freds- och människorättsrörelsen men framför allt inom Amnesty. Hon stod i frontlinjen när Amnesty började arbeta för att avskaffa dödsstraffet och hon representerade Amnesty internationellt när arbetet för att avskaffa tortyr satte fart.

Joan Baez. Foto: __Heinrich Klaffs

Årsmötets öppningsceremoni var på fredagseftermiddagen och entrévärdarna delade ut tutor och affischer vid entrén. Jag tänkte inte så mycket på det men den där bananliknande konsten i taket såg misstänksamt likt ut ett par tusen fång ballonger. På schemat stod det “Convention-style Rally” och mycket riktigt intogs en stämning vi är vana att se på nyheterna under ett valår i USA då demokraterna och republikanerna utser sina presidentkandidater. På scenen varvades det med karismatiska talare och “chants” (någon ropar i megafon och publiken svarar). Det tutades och viftades med logo-affischer och till slut hälldes alla ballonger ut över oss. Det var något medryckande och när jag försökte föreställa mig den här stämningen på svenska årsmötet, då log jag inombords.

Aktivist som hade kommit direkt från Amnesty Youth Summit.

Innan Joan Baez mottog utmärkelsen senare på kvällen hölls en hyllningsceremoni med bland annat Saúl  Hernández  som sjöng Violetta Parras Gracias a la Vida och då vandrade tankarna tillbaka till Valparaíso och all folkmusik om frihet och rättvisa min pappa spelade för mig när jag var liten.

Andra dagen var fullspäckad av seminarier. Jag valde att lyssna på Muzzling the Watchdogs: Journalists and Freedom of Expression Under Fire där J.S. Tissainayagam, Lydia Cacho, och Roxana Saberi satt i panelen. Alla tre har blivit fängslade och åtalade för sina texter om orättvisor i samhället. Alla tre har varit blixtaktionfall från Amnesty.

Ballonger på årsmötet i väntan på nedsläpp.

Roxana Saberi, den amerikansk-iranska journalisten som blev fängslad i Iran och anklagad för spionage berättade om tiden innan och under hon satt fängslad. Efter att Mahmoud Ahmadinejad blev vald till president 2005 kunde hon märka att vissa förlag stängdes, journalister blev fängslade och även hon, som utländsk journalist, fick svårare att rapportera. Hon var på väg hem till USA men kände att hon inte var riktigt klar med Iran, så hon bestämde sig för att stanna och skriva en bok om det iranska samhället. I januari 2009 blev hon fängslad och satt isolerad i två veckor i det ökända Evinfängelset i Teheran. Efter isoleringen fick hon ringa hem, men blev tvingad att ljuga om vad hon var fängslad för, nämligen att hon skulle ha köpt alkohol (vilket är olagligt). I telefonsamtalet försökte hon signalera till sin pappa att något var väldigt fel genom att hälsa till hennes farfar på födelsedagen. Hennes farfar hade varit död i ett par år, men pappan reagerade inte. Hon uppmanade oss, lite skämtsamt, att komma överens om en kod med sin familj innan man reser till ett land där man riskerar att bli fängslad.

Under fängelsetiden fick hon veta vilket enormt stöd hon hade från Amnesty
med bland annat onlinevädjanden, brev som hade skickats och stöddemonstrationer som hade hållits. Hon säger att det var det stödet var avgörande för att bli tuffare och kämpa för sin sak i fängelset. Efter 100 dagar släpptes hon.

J.S. Tissainayagam, Lydia Cacho, Frank Bron, Roxana Saberi.

Journalisten Lydia Cacho skrev en reportagebok om ett pedofilnätverk som avslöjar högt uppsatta personer i samhället. Boken utkom år 2009 på svenska under titeln ”Jag låter mig inte skrämmas” och hon besökte då Bokmässan i Göteborg. Lydia Cacho berättade att hon började skriva till Amnesty när dödshoten började komma. Amnesty arbetade med hennes fall och krävde att myndigheterna skulle skydda henne, vilket de gjorde. Det lyckades dock inte alltid med för hon blev bortförd av maffia och torterad.

Seminariet handlar om journalisters trygghet och frihet och Lydia Cacho uppmanar Amnesty USA att inte glömma bort att titta inåt i landet. USA har stora problem med att leva upp till de mänskliga rättigheterna och bland annat är USA det enda land i världen som anhåller barn som är prostituerade. Det är även i USA som pedofilernas webbservrar står. Hon får stort medhåll av publiken.

Senare lyssnar jag på Jenni Williams som är grundare av Women of Zimbabwe (WOZA). WOZA är en grupp kvinnor som ofta blir fängslade, torterade och åtalade för att de håller fredliga demonstrationer där de kräver rättvisa för alla i samhället. Hon berättar om den senaste gången de blev gripna.
- Polisen tog oss inte till det vanliga stora häktet, eftersom häktet senaste gången blivit överöst med fax, e-post och telefonsamtal från Amnestyaktivister, säger Jenni Williams.
Polisen körde kvinnorna till ett häkte utanför staden men där ville inte den lokala polisen ta emot kvinnorna. De ville inte ha den beryktade internationella uppmärksamheten. I slutet av dagen hade fyra häkten “tackat nej” till att ta emot kvinnorna.
Några dagar efter årsmötet, den 25 mars, utfärdade Amnesty en ny blixtaktion då Jenni Williams och Magodonga Mahlangu är eftersökta av polisen.

Aung San Suu Kyi talar till sina anhängare i november 2010. Foto: APGraphicsBank

Under dessa tre årsmötesdagar blev vi ständigt påminda om vilket fantastiskt jobb vi har gjort under Amnestys livstid, vad vi är kapabla till att göra och vilket tufft jobb vi har framför oss. Jag har lyssnat på människorättsförsvarare, journalister, tortyröverlevare, musiker, jurister och vanligt folk från världens alla hörn. Allt detta plus aktivist, alltså jurist + aktivist, musiker + aktivist, journalist + aktivist. Ja, alla talare framförde att man måste ha en aktivist inom sig för att förändra världen. Att förändring kommer inifrån och att ingenting händer av sig självt. Det uppdraget tog alla till sig när Aung San Suu Kyi ringde oss från Burma och sa: ”These rights cannot protect themselves”.
I november frigavs hon från husarrest efter att ha tillbringat 15 år i fängelse eller husarrest sedan hennes parti NLD 1990 vann valet i Burma, ett resultat som aldrig erkändes av militären.

I morse, drygt en vecka efter att årsmötet avslutades, läser jag Linn Bergbrants resereportage från Valparaíso att “Lilla San Francisco” är vad staden kallas. Jag sa ju det.

Text och foto: Maria Starck

maria.starck@amnesty.se

reflektion | 2011-04-01