”Angeläget är just vad det är”

reflektion | 2011-05-20

Angeläget filmfestival samlar varje år skolelever från hela landet. I år handlade det bland annat om våldtäkt, jämställdhet och att vara ”på glid”. Skolungdomarna gör filmer som berör, konstaterar Hannah Laustiola efter att ha besökt Göteborg.

Den spända förväntan som ligger i luften går nästan att ta på. Salongen i biografen Bergakungen i Göteborg fylls snabbt av pirriga ungdomar som tisslar och tasslar under några minuter tills tystnaden andäktigt lägger sig och Angeläget filmfestival drar igång till pampig musik.

Och angeläget är just vad det är. De filmer som visas lyfter var och en totalt olika men alla lika angelägna teman, tolkningar av vad mänskliga rättigheter betyder i praktiken. Genom de åtta filmer som visas blir det tydligt vilken bredd det finns inom mänskliga rättigheter, alltifrån mer klassiska människorättsfrågor som yttrandefrihet, till i MR-sammanhang nyare frågor som rätten till utbildning, tas upp i okonventionella former.

Utan tvekan är det filmer som får både filmskaparna och dess publik att reflektera över frågorna långt efter att filmerna visats och därigenom bidra till att debatten fortsätter också efter att festivalen har tagit slut. Det är inte alltid kopplingen till mänskliga rättigheter är solklar i filmerna men med tanke på den spridning de får – förra årets DVD har uppskattningsvis visats för cirka 38 000 elever över hela landet – är det inte svårt att se att diskussionen i klassrummen kommer att tvinga fram reflektioner kring vad mänskliga rättigheter egentligen innebär, hur de kan upprätthållas och inte minst hur viktigt det är att alla människor vet vilka deras rättigheter är.

Det som gör Angeläget till en just angelägen filmfestival, är också det faktum att eleverna själva får välja vilket tema de vill göra en film av. På så vis tar de filmer som visas alltid upp sådant som ungdomarna verkligen tycker är viktigt och inte det som de vuxna talat om för dem är viktigt. Kanske är det därför filmerna berör på ett ovanligt sätt. De unga filmskaparnas engagemang för de frågor som lyfts lyser igenom i samtliga filmer och gör dem till starka inlägg i vitt skilda samhällsdebatter.

När alla filmer har visats får publiken i ett nytt tilltag för i år, rösta fram den film som sedan tilldelas publikens pris. Vinnare blir den till hälften animerade filmen Skolan dödar motivationen som trots dess titel visar på att motsatsen gäller för de elever som gjort filmen. På sitt sakliga lite torra vis är deras skapelse fullständigt självlysande av kreativitet och engagemang för skolan och elevers rättigheter. I den pågående skoldebatten blir filmen till ett brännhett inlägg när den med enkla och roliga animationer åskådliggör hur forskning visat att små barn har en oändligt mycket rikare förmåga att tänka ut kreativa lösningar jämfört med äldre barn och vuxna som någonstans på vägen sorgligt nog tycks tappa den förmågan. Att skolan bidrar till detta är filmskaparnas poäng och vinsten av publikpriset visar att salongens övriga elever delar den uppfattningen.

”Skolan dödar motivationen”, den första tecknade vinnardokumentären i Angelägets historia. Filmskaparna Daniel Widfeldt Lomås, Daniel Bayard och Petrit Ljatif kommer från Ljud & bildskolan i Borås.

En annan film som berör starkt är Hamid, en film om en ung kille som personifierar uttrycket att vara ”på glid”. På ett varmt sätt skildras samtal mellan Hamid och hans vän, en av filmskaparna, och ibland visas Hamids prat när han talar direkt in i kameran. Med ett närgånget filmande av Hamid kommer vi nära och kan identifiera oss med den kille som till lika delar är offer och förövare. Utsatt för barnmisshandel och annan vanvård som liten växer han upp till en ung man som trillar in i en bana av rån och misshandel. Hade det inte varit för den livsglädje som Hamid trots allt utstrålar, hade filmen varit för tung att se på. Istället gör den det som riktigt bra filmer gör, komplicerar bilden av en gärningsman och utan att väja för eller bortförklara de brott han faktiskt har begått, göra honom mänsklig, till en person som alla kan känna sympati för.

Många jag pratar med efteråt nämner att den kommentar som en av filmens skapare gav under prisutdelningen, bidrog till att lyfta hela filmen. Övertygande sade han att ingen han känner som bor i de Stockholmsförorter som skildras, begår brott för att det är kul eller uppfattas som tufft. Han framhöll att de som begår brott gör det på grund av fattigdom. Så blev även den filmen ett inlägg i en debatt om segregation och socioekonomiskt utanförskap, och jag kan inte låta bli att beklaga att integrationsminister Erik Ullenhag inte hade hunnit komma på plats i salongen när den kommentaren fälldes.

I En liten film om jämställdhet, som fick juryns specialpris, får vi oss på bara några minuter en tankeställare som med små enkla medel briljant tar ner jämställdhetsfrågorna på jorden och gör dem begripliga också för dem som kanske inte är så insatta i allt vad gender, genus, diskurser och könsmaktsordning heter. Bilder från gamla hemmafilmer på en liten flicka visas och vi följer den lilla flickans uppväxt till vuxen kvinna fram till ålderdomen. Samtidigt konstaterar en berättarröst nyktert hur olika flickor och pojkar behandlas genom livets gång. Filmen är så lugn och saklig att dess budskap blir svårt att avfärda. Det finns ingen ilska mot vare sig män eller mot samhället, utan bara simpla frågor från ett gäng gymnasietjejer som kommit att inse att alla människor faktiskt inte behandlas lika, att det är det som jämställdhet handlar om.

Vinnarna till filmen ”En film om jämställdhet”, Lisa Hedenström, Ida Söderström och Amanda Lilja från Anderstorpsskolan, Skellefteå får pris av Angelägets konferencier Morgan Larsson. På scenen syns också tre medlemmar i juryn: Maja Åberg, Amnesty, Håkan Westesson, Göteborgs filmfestival och Bo Sjökvist, SVT.

Många filmer har just det gemensamt, de är alla så pass korta att små medel blir ett effektivt sätt att understryka en poäng och på kort tid kunna få fram ett budskap. Filmen Det var bara mitt fel lyckas till exempel med konststycket att göra ett så otäckt tema som våldtäkt till en fin och hoppingivande film. I en stillsam, vacker skogsmiljö samtalar en av filmskaparna med en man som i sin ungdom var drogmissbrukare och en dag i jakt på droger ensam liftade med en man som förde honom ut i skogen där han blev brutalt våldtagen och förnedrad. Den vackra skogen blir en skarp kontrast till den mörka berättelsen samtidigt som den påminner om den miljö där de hemska händelserna utspelade sig.

När filmen slutar zoomar kameran ut på mannen när han går iväg och det blir befriande på ett komiskt vis när mannen i slutsekunderna plötsligt tar några skutt på stigen, en symbol för att det går att gå vidare och ta sig igenom också de värsta övergrepp. Men som han själv påpekar är det förstås själen som blir mest sårad, och medan kroppen läker relativt fort kan ärren på insidan sitta kvar bra mycket längre. Och fastän filmen tar upp sexuella övergrepp är det intervjupersonens förhoppning att han genom sin berättelse ska kunna avskräcka ungdomar från att fastna i drogmissbruk. Han berättar om när han är ute och föreläser i skolor och säger att om han bland 100-tals elever kan få om så bara en enda person att inte testa droger genom att höra hans historia, då betyder det allt.

Och kanske får de orden sammanfatta hela festivalen i en parafras på det gamla talesättet ”om du räddar ett liv räddar du en hel värld” – om så bara en av filmerna kan hjälpa en person, då gör det skäl för hela festivalen, då är det Angeläget. I mitt sinne råder det inget tvivel om att så är fallet.

Hannah Laustiola

Läs också
Årets Angelägetfestival: Från självskadebeteende till Dawit Isaak (reportage 13 maj)

Läs mer på Angelägets hemsida

reflektion | 2011-05-20