Myter om jämställdheten i Sverige

reportage | 2003-05-13
  • Vi har inte alls den bästa lagstiftningen mot diskriminering av kvinnor, säger Göran Melander som i slutet av april deltar i ett seminarium i Skövde om kvinnokonventionen och jämställdheten i Sverige.

  • Det är meningslöst att hålla på och jämföra Sverige med länder som Jemen, säger Göran Melander. Sverige bryter också mot konventionen och det är bara att fortsätta kämpa mot diskrimineringen. Kvinnor har till exempel inte ens i offentligt sektor samma lön som männen. Vi har fortfarande problem med att få en lika stor andel män som kvinnor bland högre tjänstemän, inte minst i den privata sektorn. Våld mot kvinnor är fortfarande ett utbrett problem, och så vidare.

Konventionen om avskaffande av all slags diskriminering mot kvinnor som i dagligt tal kallas kvinnokonventionen eller CEDAW, antogs av FN's generalförsamling 1979. Konventionen trädde i kraft i september 1981 och hittills har 173 stater ratificerat den. En av de få stater som fortfarande inte har skrivit på är USA.

Göran Melander, här tillsammans
med moderator Eva Fager.

Staterna granskas vart fjärde år av CEDAW-kommittén som består av 23 experter från olika länder. Då ska varje stats regering skicka in en rapport om sin syn på hur lagstiftningen skyddar kvinnor från diskriminering både i teorin och praktiken, samt vilka åtgärder som vidtagits för att förbättra skyddet för kvinnors mänskliga rättigheter. Kommittén tar även in så kallade skuggrapporter från icke-statliga organisationer. Under ett muntligt möte får staterna sedan både ris och ros. Men kritiken är enbart rekommendationer och inget domslut.

De största problemen är enligt Göran Melander stereotypa attityder, våld mot kvinnor, särskilt våld i hemmet, och andel kvinnlig representation i både privat och offentlig sektor.

  • Vi brukar till exempel alltid fråga hur många kvinnor regeringen har skickat ut som ambassadörer, säger Göran Melander. Sverige har väldigt få kvinnliga ambassadörer och de som finns arbetar i mindre prestigefyllda stater.

När den svenska rapporten presenterades för CEDAW-kommittén sommaren 2001 var det en av kommitténs experter som menade att det inte hade hänt någonting sedan den föregående rapporten. Man talade om "the myth of equality", myten om jämställdhet.

  • Detta förefaller vara en korrekt beskrivning, säger Göran Melander. Däremot är det inte osannolikt att förändringar har ägt rum efter 2001. Vi får väl se när nästa rapport skall granskas.

Myten om jämställdhet har inte bara slagit rot i Sverige.

  • Det är likadant i Norge och Danmark, säger Göran Melander. Man tycks ha blivit trött på att diskutera och höra talas om jämställdhet.

Samtidigt har stater de senaste åren blivit mer känsliga för kritik mot kränkningar av mänskliga rättigheter. Och Göran Melander är övertygad om att granskningen har effekt på sikt. Den är förebyggande.

Kvinnokonventionen - kallas ibland
"den glömda konventionen".

Det finns även ett tilläggsprotokoll till CEDAW som antogs i december år 2000 och ger människor individuell klagorätt. När det egna landets rättsmedel har uttömts eller om det saknas möjlighet att få sin sak prövad där kan man vända sig direkt till CEDAW-kommittén. Det måste inte vara det enskilda offret som lämnar in en anmälan. Det kan en organisation lika gärna göra.

Ett svenskt exempel där klagorätten skulle kunna utnyttjas, enligt Göran Melander, är när lika lön för likvärdigt arbete inte uppfylls. Men Arbetsdomstolen måste först ha prövat fallet.

Ett annat exempel är den danska lagstiftningen som endast ger temporära uppehållstillstånd till utländska kvinnor om de gifter sig med danska män. Äktenskapet måste sedan vara i minst sju år innan kvinnan kan söka skilsmässa och samtidigt få stanna i landet. Om kvinnan misshandlas av mannen och vill lämna honom tidigare riskerar hon att få lämna landet.

Hittills har inte ett enda klagomål om diskriminering kommit in till CEDAW-kommittén. Det beror förmodligen på att väldigt få känner till tilläggsprotokollet. Samtidigt skulle det kunna bli problematiskt om allt fler och fler började utnyttja klagorätten.

  • Vi har inte tillräckligt med resurser i kommittén för att hinna behandla alla ärenden, säger Göran Melander. Istället riskerar vi att få en situation som med Europadomstolen där man har handläggningstider på sex till sju år.

CEDAW eller kvinnokonventionen har ibland kallats den glömda konventionen. Barnkonventionen har till exempel haft en helt annan genomslagskraft.

  • Varför är media så ointresserat av att bevaka mänskliga rättigheter, frågar Göran Melander retoriskt. Varför tar media till exempel inte upp CEDAW-kommitténs rekommendationer? Varför har media inte rapporterat om kommitténs kritik mot Sverige för två år sedan?

En kritik som riktades mot de osakliga löneskillnaderna mellan kvinnor och män i Sverige, mot den könssegregerade arbetsmarknaden, mot den låga kvinnorepresentationen i framförallt privat sektor och särskilt i beslutsfattande positioner samt mot våldet som kvinnor utsätts för i Sverige.

Text och bild: Camilla Törngren

Fotnot:
Göran Melander är oberoende expert i FN´s CEDAW-kommitté i New York. Han är också professor i folkrätt och grundare och föreståndare för Raoul Wallenbergsinstitutet.
Den 24 april deltog han i ett seminarium som arrangerades av Kvinna Skaraborg och VSQL i Skövde.

reportage | 2003-05-13