På flykt undan terrorn i Burma

I lägren i Kutupalong i Bangladesh vittnar flyktingar om hur burmesisk militär använt mord, tortyr och våldtäkter för att fördriva den muslimska minoriteten rohingya – i vad alltfler nu kallar en kampanj av etnisk rensning. Amnesty Press har besökt flyktingar och här ger vi också en bakgrund till den upptrappade krisen.

reportage | 2017-09-09
Av: Ivar Andersen
FN-organet WFP delar ut ris till flyktingarna.

FN-organet WFP delar ut ris till flyktingarna. Foto: Jonas Gratzer

Kön till risutdelningen är lång. Noor Jahan har lämnat barnen hos en granne och tagit på sig heltäckande slöja. Nu väntar hon i maj 2017 tillsammans med hundratals andra i den obarmhärtiga solen.

Det tar timmar. Listorna kontrolleras noggrant för att se till att ingen får mer än vad den är berättigad till.

– Innan varje distribution går vi dörr till dörr för att verifiera vilka som bor där, säger Amir Hossain, programassistent på FN:s Världslivsmedelsprogram, medan han övervakar processen. Resurserna är ansträngda. Mathjälpen håller en hungerkatastrof stången men täcker inte mottagarnas näringsbehov.

– Vi ger 15 kilo ris två gånger i månaden, det är inte tillräckligt. Och snart kommer regnsäsongen. Det kommer att vara fruktansvärt för dem att bo här då, säger Amir Hossain.

Till slut får Noor Jahan doppa tummen i bläck och med ett fingeravtryck kvittera ut sin ranson. Hon slänger den tunga säcken över axeln och vandrar långsamt vägen tillbaka mot det flyktingläger som sedan våren 2017 varit hennes hem.

Improviserad skolundervisning i flyktinglägret.

Improviserad skolundervisning i flyktinglägret. Foto: Jonas Gratzer

Den 9 oktober 2016 dödades nio burmesiska soldater i tre samordnade attacker mot gränsposteringar i Rakhine. Gärningsmännen tillhörde folkgruppen rohingya och detta innebar en ny upptrappning i en långvarig konflikt. Den muslimska minoriteten har under lång tid utsatts för våld och diskriminering av såväl myndigheter som buddistiska nationalister. Men svaret på attacken mot gränsposteringarna skulle uppvisa en helt ny grad av brutalitet.

Burmesisk militär och polis brände hem, skolor och moskéer i distriktet Maungdaw. På flera håll deltog civila från folkgruppen rakhine, den folkgrupp från vilken delstaten hämtat sitt namn och som utgör majoritetsbefolkning i densamma, i ödeläggelsen.

FN:s Högkommissarie för mänskliga rättigheter, Human Rights Watch och Amnesty International dokumenterade i separata rapporter vittnesmål om mord, tortyr och systematiskt sexuellt våld. Amnesty International menade den 19 december 2016 att den burmesiska staten kan ha gjort sig skyldig till brott mot mänskligheten.

– Istället för att utreda och gripa specifika misstänkta genomförde armén operationer som utgjorde kollektiv bestraffning, kommenterade Amnestys Sydasienchef Champa Patel.

I anslutning till offensiven stängdes Rakhine-staten för människorättsorganisationer och journalister. Exakta siffror över hur många offer våldet skördat är vanskliga men uppskattningar gör gällande att ett tusental rohingya dödades under de sista månaderna förra året. Omkring 75 000 personer korsade gränsen till grannlandet Bangladesh. Noor Jahan var en av dem. Hennes make var det inte.

Noor Jahan, 24, med sonen Mohammad Yusuf, 5.

Noor Jahan, 24, med sonen Mohammad Yusuf, 5. Foto: Jonas Gratzer

Noor Jahan har tagit av sig slöjan. Hon tänder en eld av kvistar och löv i lerspisen för att tillaga lite av riset hon precis hämtat. I lägret bor hon i en hydda med väggar och tak av tunn plastpresenning. Hon tiggde ihop de runt 200 kronor det kostade att uppföra hyddan och hon tigger dagligen för att kunna föda sonen Mohammed, 5, och dottern Rabia, 3.

– Jag går till de registrerade flyktingarna. Grannarna här precis lika fattiga som jag. Jag brukar få ihop 2–3 kronor om dagen som jag köper grönsaker för, säger hon.

I Burma var det annorlunda. Maken Abdul Hafiz arbetade på risfälten. Familjen hade ett stycke eget land och ett anspråkslöst hus. Inget av det finns kvar. Noor Jahan viftar undan rök medan hon beskriver den februarimorgon då militären kom till byn. Det var den sista gången hon såg sin make:

– De band hans händer bakom ryggen och drog honom ut ur huset. De slog honom med gevärskolvarna och trampade på honom.

Noor Jahan tog barnen och sprang. Bakom sig såg hon hur militären stack hennes hus i brand.

– Barnen frågar fortfarande var pappa är, säger hon. Jag säger att han kommer, lita på Allah. Men jag har inte hört någonting från honom. Jag försöker intala mig själv att han lever men jag lyckas inte.

Stålpinnarna sticker rakt ut ur Mohammad Zakarias vad. Ett slarvigt lindad bandage är gult av var. Han är 26 år. Militären misshandlade och mördade såväl kvinnor som barn, äldre som yngre, men de allra flesta som dödades var män i Mohammads ålder. Den ålder då det går att peka ut dem som ett hot.

– Soldaterna kom i lastbilar och omringade byn på natten utan att vi visste om det. Tidigt på morgonen gick 200 av dem in i byn och började skjuta. 100 stannade utanför för att stoppa de som försökte att fly, säger Mohammad Zakaria.

Mohammad Zakaria.

Mohammad Zakaria. Foto: Jonas Gratzer

Hans hemby var inte den första att drabbas. Mohammad Zakaria hade hört historierna och förstod vad som väntade.

– Jag visste att de skulle ta mig eftersom jag är ung och började springa. De sköt mig från kanske tre meters håll och när jag föll ihop jagade de efter några andra. Det var därför jag klarade mig. Jag antar att de trodde att jag var död.

Konflikten mellan rohingya och rakhine går långt tillbaka. Den har underblåsts av såväl den brittiska kolonialmakten som av Burmas olika regeringar, vilka i omgångar spelat ut de bägge folkgrupperna mot varandra.

Efter att militären tog kontrollen över Burma år 1962 trappades förtrycket av rohingya gradvis upp. Hundratusentals flydde över gränsen till Bangladesh och år 1982 fråntogs gruppen sin status som burmesiska medborgare.

Ändå gick det att leva i Burma, säger Mohammad Zakaria. Motsättningarna fanns kvar under ytan men vardagen hade sin gilla gång. Fram tills för några år sedan.

– Innan 2012 var allt bra. Sedan blev det snabbt värre, säger han.

År 2012 utbröt sammandrabbningar mellan rohingya och rakhine i Rakhine-statens distrikt Sittwe. Upprinnelsen är omstridd men rohingya var de tydliga förlorarna. Militären ingrep på rakhines sida. Hundratals rohingya dödades, tiotusentals flydde och minst 100 000 personer internerades i läger – i själva verket jättelika utomhusfängelser – under svåra humanitära förhållanden.

– Sedan dess har de stängt skolorna, de vill inte att vi ska utbilda oss. De tillåter inte böneutrop längre. Och varannan månad var det utegångsförbud. Från sex på kvällen till sex på morgonen var vi tvungna att stanna i huset, säger Mohammad Zakaria.

Mohammad Zakaria visar sitt burmesiska id-kort. Det är en temporär id-handling som anger hans nationalitet som ”bengali islam”.

Mohammad Zakaria visar sitt burmesiska id-kort. Det är en temporär id-handling som anger hans nationalitet som ”bengali islam”. Foto: Jonas Gratzer

En grupp män i flyktinglägret har samlats runt honom medan han pratar. Många av dem stödde Burmas nuvarande statskansler Aung San Suu Kyi medan hon satt i husarrest. Det gjorde Mohammad Zakaria också.

– Sedan jag var ung har jag fått höra att om hon kom till makten så skulle hon lösa allting. Nu har hon makten men gör ingenting för att hjälpa oss, säger han.

Fram tills att Burmas demokratiseringsprocess inleddes år 2010 förordade Aung San Suu Kyi medborgarskap för rohingya. Därefter har hennes tystnad gradvis blivit alltmer talande. Vid valet i november 2015 vann hennes parti NLD en storseger. Hon blev landets ledare, som statskansler då militärens konstitution förhindrar att hon kan få presidentposten.

I april, under en intervju med BBC, förnekade en märkbart irriterad Aung San Suu Kyi att rohingya utsätts för etnisk rensning. En månad senare, under ett EU-besök, meddelade hon att FN inte var välkommet till Burma för att genomföra en oberoende utredning av händelserna i Rakhine-staten. Alltfler menar nu att fredspristagaren har offrat det FN kallar ”en av världens mest förföljda minoriteter” på den politiska maktens altare.

Fjolårets flyktingvåg är bara den senaste i raden. Hundratusentals rohingya, de allra flesta papperslösa, lever i dag sydöstra Bangladesh. Men det är en marginaliserad tillvaro. Rohingya saknar tillträde till arbetsmarknaden och tillgången till skolgång och sjukvård är kraftigt begränsad. Bangladesh kräver att flyktingarna ska återvända och för infekterade samtal med Burma. Bägge länderna kallar rohingya för illegala invandrare.

Mohammad Zakaria säger att han inte klandrar Bangladesh för den styvmoderliga behandlingen. Han skulle gärna återvända hem till Burma om det bara var säkert:

– Detta är inte mitt land, jag måste acceptera det. Även om jag är hungrig i mitt hemland är det bättre än här. Hur mycket de än har mördat och slaktat kommer vi inte hämnas, vi vill bara ha fred.

Flyktingläger i Kutupalong i Bangladesh.

Flyktingläger i Kutupalong i Bangladesh. Foto: Jonas Gratzer

Alla är inte så förlåtande. Tjocka ärr, hopsydda med grov tråd, löper över Mohammed Sohels bröst, nacke, hals och ansikte.

– Om jag hade haft styrkan hade jag hämnats. Men jag är handikappad nu, säger han. Mohammed Sohel var en av dem som inte hann undan när militären kom till hans hemby. Han säger att våldet hade ett tydligt syfte:

– De vill inte ha kvar rohingya i Burma, de vill driva ut oss och det här är deras strategi.

Mohammed Sohel talar i korta, avhuggna meningar. Blicken är ängslig, flackande.
De rohingya som korsat floden Naf och flytt till den osäkra tillvaron i Bangladesh lever i överbefolkade och osanitära läger. Undernäringen är utbredd och sjukdomar härjar. Men det som kanske allra tydligast präglar lägertillvaron är traumat, både det kollektiva och de individuella. Ett trauma som för många blev alltför tungt att bära.

Shona Meher, 75 år, var för gammal för att springa när militären kom. Istället stannade hon i huset för att försöka gömma familjens värdesaker.

– När vi kom tillbaka såg vi avtryck av kängor på hennes kläder, efter det har hon inte pratat mer. Vi tror att de slog henne i huvudet, säger sonen Ramiz Zulhak.

Mamman tittar på sonen medan han berättar om flykten. Munnen är öppen och en ström saliv rinner ur hennes ena mungipa. Shona Meher har inte längre några ord. Hon äter bara om hon blir matad och uträttar sina behov där hon sitter. Men bakom de blanka ögonen finns minnena kvar.

När Ramiz Zulhak berättar om systern han fruktar har dödats av militären börjar hon gråta högljutt.

Text: Ivar Andersen
ivarsmejl@gmail.com
Foto: Jonas Gratzer
info@jonasgratzer.com

Fotnot: Reportaget är gjort innan den senaste dramatiska upptrappningen av krisen i Rakhine-staten.

Fakta: Rohingya

• Rohingya är en muslimsk folkgrupp från Rakhine-staten, också kallad Arakan, i västra Burma. Dess ursprung är omtvistat men enligt historiska källor har muslimer bott i nuvarande Rakhine-staten sedan 1400-talet. Namnet rohingya nämns första gången i en text från slutet av 1800-talet. Delar av dagens rohingya invandrade från nuvarande Bangladesh under tidigt 1800-tal, då kolonialmakten Storbritannien uppmuntrade till arbetsmigration från Bengalen till Burma.

• Folkgruppen tros i dag bestå av 1,5–2 miljoner människor. Omkring en miljon av dessa bor i Burma medan större flyktingpopulationer återfinns i Bangladesh, Pakistan, Saudiarabien och Thailand.

• Under andra världskriget beväpnade Storbritannien rohingyas för att använda som en buffert mot japanska invasionsstyrkor. Blodiga strider mellan rohingya-miliser och rakhines lojala mot Japan ökade de etniska spänningarna i regionen.

• 1982 fråntogs rohingya sin status som burmesiska medborgare. Från officiellt håll betraktas folkgruppen sedan dess som illegala invandrare från Bangladesh.

• Amnesty har dokumenterat hur bangladeshiska myndigheter i strid med internationell rätt tvångsrepatrierat tusentals av flyktingar tillbaka till Burma. Innan krisen efter attackerna i oktober 2016 befann sig minst 100 000 rohingya i Bangladesh. Nu handlar det enligt UNHCR om ytterligare hundratusentals människor som flyr.

• Burma har stängt Rakhine-staten för journalister och internationella observatörer, och de få som släppts in har tvingats resa med militär eskort. Men bevisningen som stöder berättelserna om militärens övergrepp är omfattande. Bland annat har Amnesty, Human Rights Watch och FN-organet Unosat via satellitbilder kunnat dokumentera att rohingyabyar avsiktligt eldhärjats.

Ivar Andersen

Upptrappad kris efter attackerna 25 augusti

Den senaste flyktingvågen tog sin början den 25 augusti. Efter att militanta rohingya gått till angrepp mot burmesiska regeringsstyrkor i delstaten Rakhine svarade armén med en skoningslös motoffensiv. Gruppen ”Arakan Rohingya Salvation Army”, ARSA, tog på sig ansvaret för attackerna där tolv burmesiska soldater uppges ha dödats. Arakan är ett tidigare namn på Rakhine.

Burma har stängt Rakhine för media och hjälporganisationer. Sedan våldet trappades upp 25 augusti hade, enligt uppskattningar från FN:s flyktingorgan UNHCR den 9 september, 290 000 rohingya flytt till grannlandet Bangladesh.

Den 1 september uppgav arméchefen i Burma att nästan 400 personer hade dödats. Av dessa skulle 370 vara militanta rohingya. FN rapporterade den 7 september att upp till 1 000 personer kan ha dödats sedan 25 augusti.

FN:s generalsekreterare António Guterres har fördömt ARSA:s attacker och uttryckte den 5 september stark oro över situationen i Rakhine och ”de konstanta rapporterna om våld från Myanmars säkerhetsstyrkor, inklusive urskillningslösa attacker”. FN-chefen uppmanade myndigheterna i landet att åtgärda grundorsaken till krisen:
– Det är nödvändigt att ge muslimerna i Rakhine-staten antingen medborgarskap eller åtminstone en legal status som kan tillåta dem att leva ett normalt liv.

En rad muslimskt dominerade länder som Indonesien, Malaysia, Pakistan och Turkiet har uttryckt stark oro över utvecklingen i Rakhine men regeringen i Burma har svarat att alla människor i Rakhine försvaras ”på bästa möjliga sätt”.

 Aung San Suu Kyi vid ett besök i London år 2016.

Aung San Suu Kyi vid ett besök i London år 2016. Foto: Foreign and Commonwealth Office/Wikimedia

Den 6 september kommenterade Aung San Suu Kyi för första gången krisen och anklagade ”terrorister” för att sprida falsk information. Hon nämnde inte den pågående flyktingkrisen. Enligt hennes kontor hade Aung San Suu Kyi haft ett telefonsamtal med Turkiets president Recep Tayyip Erdoğan och där hade hon sagt att den falska informationen sprids för ”att stödja terroristernas syften”.

I ett fall hade Aung San Suu Kyi rätt. Turkiets biträdande premiärminister Mehmet Şimşek tvingades be om ursäkt sedan han på sitt twitterkonto hade publicerat fyra bilder som påstods visa förföljelse mot rohingya. Det visade sig dock att bilderna var tagna i andra länder och en av dem var från folkmordet i Rwanda 1994.

Matthew Smith, chef för människorättsgruppen FortifyRights sade till brittiska Guardian att användande av falska nyheter skapar misstro och riskerar att misskreditera arbetet som görs för att dokumentera och fastställa sanningen.

Amnesty riktade den 6 september skarp kritik mot Aung San Suu Kyi.
– Detta är en människorätts- och humaniär katastrof, sade Tirana Hassan, chef för Amnesty International avdelning för Crisis Response. I stället för att lova konkret handling för att skydda människor i Rakhine verkar Aung San Suu Kyi tona ned de fruktansvärda rapporterna som kommer ut från området.

En personmina av typen PMN-1. Amnesty tror att bilden togs den 4 september 2017 på burmesiska sidan av gränsen mot Bangladesh.

En personmina av typen PMN-1. Amnesty tror att bilden togs den 4 september 2017 på burmesiska sidan av gränsen mot Bangladesh. Foto: Privat/Amnesty International

Den 9 september anklagade Amnesty den burmesiska militären för att ha lagt ut personminor längs gränsen vilket hotar flyende civila.

– Detta är ett nytt lågvattenmärke i en redan fruktansvärd situation i Rakhine-staten. Militärens hjärtlösa användande av urskillningslösa och dödliga vapen längs stigar vid gränsen innebär allvarliga risker för vanliga människor, sade Tirana Hassan.

Ulf B Andersson

Läs också

The US and EU risk sending the wrong message on Myanmar (Amnesty International 8 september 2017)

Buddhism and State Power in Myanmar (International Crisis Group 5 september 2017)

Myanmar: Restrictions on international aid putting thousands at risk (Amnesty International 4 september 2017)

Myanmar: Rakhine attacks mark a dangerous escalation in violence (Amnesty International 25 augusti 2017)

Läs mer från Amnesty Press

Fortsatta fängslanden och trakasserier mot journalister i Burma (26 juli 2017)

FN ska utreda övergrepp mot rohingyas – Indien och Kina tar avstånd (31 mars 2017)

Burma: FN oroas över upptrappat våld mot folkgruppen rohingya (10 februari 2017)

Burma: Tusentals rohingya-flyktingar fast vid gränsen mot Bangladesh (7 december 2016)

Nu är studentledaren Phyoe Phyoe Aung fri: ”Fantastiskt att känna stödet” (30 november 2016 – också i nummer 4/2016)

Burma: 69 studenter och aktivister fria efter att åtal lagts ned (8 april 2016)

Vart går Burma? – ”Det ni hör är bara toppen av isberget” (nummer 2/2015)

BURMA: ”Rohingyas utsätts för ett långsamt folkmord” (22 februari 2015)

Aung Sung Suu Kyi - från fängslad frihetssymbol till kampanjpolitiker (18 april 2014)

MR-DAGARNA: ”Rohingyafolket hotas av utplåning” (16 november 2013)

Rohingya - det förföljda folket ingen vill kännas vid (8 maj 2013)

Arakan – Burmas nya krishärd (nummer 5/2012)

De bortglömda flyktingarna från Burma (9 juni 2010)

reportage | 2017-09-09
Av: Ivar Andersen