Syrien: Långt kvar till bestående fred

I Syrien är det i mars sju år sedan protesterna inleddes år 2011. Inbördeskriget fortsätter och fredsförhandlingarna har hittills varit resultatlösa. Rysslands starka roll i Syrien var en frågorna som behandlades vid ett seminarium på ABF-huset i Stockholm. Amnesty Press ger också en bakgrund till mötet i Sotji och utvecklingen i Afrin.

reportage | 2018-01-28
Av: Petter Svensson
Peter Semneby.

Peter Semneby. Foto: Petter Svensson

Peter Semneby var fram till augusti 2017 svensk ambassadör i Libanon och chargé d’affaires i Syrien, där Sverige allt sedan 2012 har haft en ambulerande närvaro. Han räknar till 36 syriska inresestämplar i passet under de senaste två åren vilket innebär många timmar på vägen mellan Libanons huvudstad Beirut och Syriens huvudstad Damaskus.

– Det är starka känslor som väller över en när man reser runt i det sargade landskapet. Ett exempel är staden Homs, säger Peter Semneby. Man kan se hur söndertrasat det är, såväl fysiskt som mentalt, det går en knivskarp gräns genom staden på ena sidan där oppositionen hade sina ställningar och regimen på den andra sidan. Söndertrasade huskroppar och inget annat liv än hundar och råttor och på den andra sidan är allt till synes normalt utan tecken på fysisk förstörelse.

Efter snart sju års krig och ett outsägligt lidande för den syriska befolkningen kan det konstateras att den syriska regimen gradvis har cementerat sin maktställning med hjälp av Ryssland och Iran.

– Samtidigt är det ett land som förmodligen befinner sig i ett mer avancerat stadium av politiskt sönderfall än vad som framgår på ytan eftersom att man i hög grad har tvingat stödja sig på lokala krigsherrars inflytande, säger Peter Semneby.

Ryssland vill säkra sin strategiska närvaro i Medelhavsområdet i sin strävan efter att vara en världsmakt. Redan år 1971 slöt Sovjetunionen och Syrien ett avtal om en sovjetisk flottbas i Tartus och denna, liksom den ryska flygbasen Khmeimim i Latakia, ska byggas ut.

Denna ambition kräver enligt Peter Semneby att man skapar en stabil miljö som kan rättfärdigas politiskt genom en erkänd och, i omvärldens ögon, legitim syrisk regim:

– Det gör att jag själv är övertygad om att Ryssland i slutändan vill ha en politisk överenskommelse. Att fortsätta med ett aktivt militärt engagemang under en längre tid gör att man riskerar att dra på sig ett nytt Afghanistan-trauma. En ytterligare anledning är förmodligen relaterat till kostnaderna för återuppbyggnad. Detta har Ryssland inte pengar för, andra måste betala och det kan enbart ske efter en överenskommelse. Om en sådan görs tillsammans med USA har det också ett egenvärde då det är en markering att Ryssland är en aktör av samma rang medan alla andra regionala aktörer, inklusive Iran och Saudiarabien, är i en lägre division.

 Staffan de Mistura är FN:s fredsförhandlare för Syrien och talar här till pressen efter senaste samtalen i Genèveförhandlingarna, som avslutades i Wien 26 januari.

Staffan de Mistura är FN:s fredsförhandlare för Syrien och talar här till pressen efter senaste samtalen i Genèveförhandlingarna, som avslutades i Wien 26 januari. Foto: Stanislav Jenis/UN

Ryssland har, tillsammans med Iran och Turkiet, skapat konkurrerande plattformar till de FN-ledda fredssamtalen i Genève under ledning av Staffan de Mistura. Bland annat har man kommit överens om fyra så kallade de-eskaleringszoner som i viss utsträckning lindrat civilbefolkningens lidande.

– I slutändan är jag rätt övertygad om att ryssarna behöver en överenskommelse inom FN:s ram, anser Peter Semneby. Men själva förhandlingen vill de gärna lyfta ur för att leverera resultatet till Genève så småningom.

Förhandlingarna präglas dock av ömsesidig misstro.

– Ryssland har kallat till ett möte i Sotji i januari. Turkiets president Recep Tayyip Erdoğan har tidigare närmat sig Syriens president Assad men har nu åter igen kallat honom terrorist och sagt att han är skyldig till en miljon människors död. Därmed blir det i stort sett omöjligt för den syriska oppositionen som sitter i Istanbul att åka till Sotji, menar Bitte Hammargren, redaktör på Utrikespolitiska institutet och tidigare Mellanösternkorrespondent för Svenska Dagbladet.

Bitte Hammargren.

Bitte Hammargren. Foto: Petter Svensson

President Bashar al-Assads eventuella roll i det framtida Syrien är och förblir den allra svåraste tvistefrågan. Den syriska oppositionen har tidigare haft ett villkorslöst krav på Assads avgång innan en övergångsfas kan inledas. Ryska stridsflyg och iranskstödda milisers framfart har dock radikalt ändrat de militära förutsättningarna – vilket för den syriska regimen innebär ett starkare förhandlingsläge som gör att delar av oppositionen börjar vackla. Frågan är om Ryssland ändå skulle kunna offra Assad i syfte att nå fram till en överenskommelse?

– Om det tjänar Rysslands intressen så tror jag att ryssarna inte känner någon direkt bindning till Assad, så kan de överge honom över natten, anser Peter Semneby. Iran insisterar mer på att Assad som person finns kvar. Så länge alliansen med Iran har betydelse sitter Assad relativt säkert. Det är ett omaka par, en taktisk allians vars mål råkar sammanfalla men det kommer inte nödvändigtvis förbli så. Iran vill att Hizbollah spelar en fortsatt roll och man vill kanske ha kvar en slags oklarhet istället för en solklar lösning på konflikten, som de kan utnyttja som en framtida hävstång. Sådana faktorer skulle på sikt kunna skilja Iran från Ryssland. Framförallt vill Teheran inte se en överenskommelse mellan Ryssland och USA eftersom det automatiskt skulle marginalisera Iran.

Seminariet på ABF-huset i Stockholm den 9 januari var välbesökt.

Seminariet på ABF-huset i Stockholm den 9 januari var välbesökt. Foto: Petter Svensson

Israel har regelbundet bombat den libanesiska shiamilisen Hizbollahs tillhåll i Syrien sedan det syriska flygvapnet förlorade luftherraväldet en bit in i konflikten. Israel har kunnat fortsätta med sina bombningar tack vare en överenskommelse med Ryssland om att inte överskrida en viss linje för bombningar inne i Syrien. USA, Saudiarabien och Israel har ett gemensamt intresse av att bekämpa en iransk landkorridor från Teheran, via Irak och Syrien, till Hizbollah, Irans främsta stödtrupp, i Libanon.

– Det finns ett nära samarbete mellan Israel och Ryssland på många områden. Ett praktiskt exempel är att Ryssland, USA, Jordanien och britterna kom överens om det sydvästra hörnet av Syrien i syfte att tillgodose Jordaniens och Israels intressen, för Israel handlade det om att hålla Hizbollah borta, påpekar Peter Semneby. Ryssland gick alltså emot sin allierade Iran vilket inte var populärt i Teheran.

– Frågan är vad som händer när den aktiva delen i konflikten är över och Hizbollah antingen etablerar en närvaro sydväst om Damaskus, som skulle utgöra ett stort hot mot Israel, eller kommer tillbaka till Libanon med ökad stridsduglighet. Det kommer påverka den strategiska balansen mellan Israel och Libanon, säger Peter Semneby.

USA:s president Donald Trump har till skillnad från sin företrädare Barack Obama tagit tydlig ställning för Saudiarabien framför dess ärkefiende Iran.

– I takt med att IS territorium krympt ökar risken för en konfrontation mellan två av parter som på var sin sida har bekämpat IS, det vill säga USA och Iran, som vill ha ett erkännande för sin insats. Frågan är också vad som händer med beslutsfattandet i Teheran efter protesterna där många har ropat ”lämna Syrien, tänk på oss istället”. De ser att pengar från statskassan dräneras och går till militärt inflytande i grannländerna, säger Bitte Hammargren.

– Det är tydligt att det inom Trump-administrationen finns två olika fraktioner. Den ena har uppfattningen att man ska låta Ryssland sköta Syrien själv då det innebär att de betalar återuppbyggnaden tillsammans med Kina, även om det kanske istället blir Europa. Den andra fraktionen, med försvarsminister James Mattis i spetsen, vill utnyttja det militära överläge som innebär att USA:s allierade, kurderna i PYD och deras arabiska allierade SDF, kontrollerar ungefär en tredjedel av territoriet inklusive syriska oljekällor, menar Bitte Hammargren.

Samtalets moderator Thomas Hammarberg med Michaela Friberg Storey från Röda Korset.

Samtalets moderator Thomas Hammarberg med Michaela Friberg Storey från Röda Korset. Foto: Petter Svensson

Michaela Friberg Storey, tillförordnad enhetschef för MENA-regionen på Röda korset, ser en ljusglimt i att att Röda korset har fått ökat tillträde till vissa områden. Nu är det omkring tre miljoner människor som lever utan tillgång till hjälp jämfört med fem miljoner för ett år sedan. Även säkerheten för Röda Korset medarbetare har förbättrats något. Återvändande till Syrien är ett av Röda korsets fokusområden.

– Vi ska inte förledas att tro att det är ett lyckligt massåtervändande, påpekar Michaela Friberg Storey. Runt 60 procent av de syriska flyktingarna i Libanon lever under extrem fattigdom. Men i Syrien är 65 procent av sjukhusen förstörda, 60 procent av läkarna har flytt, och det finns inga mediciner på landsbygden. De bostäder som finns kvar är ofta minerade, vågar man då öppna köksluckan?

 Evin Incir från Palmecentret.

Evin Incir från Palmecentret. Foto: Petter Svensson

En annan stor fråga kopplad till återvändande är juridiska markfrågor. Många av de som lämnade Syrien utan papper på lagfarter och liknande kommer att få svårt att hävda äganderätten till marken. Evin Incir, Palmecentrets Mellanösternhandläggare, betonar civilsamhällets essentiella roll för att till stånd en fredsprocess. Bland annat arbetar Palmecentret med Syrian Women Network (SWN), som finns i Europa och i Turkiet, som syftar till att stärka kvinnors ställning.

– Om man tittar på utvecklingen i exempelvis Tunisien, är det kvinnor och ungdomar som gått i främsta ledet och tagit initiativ för demokratiutvecklingen även om de inte alltid får cred för detta, säger hon.

Petter Svensson
petter.svenne@gmail.com

Bakgrund: Sverige och Syrien

Syrienkrisstrategin, som är SIDA:s styrande dokument, gäller åren 2016-2020 och består av 1,7 miljarder kr. Strategin ska fylla klyftan mellan akut humanitärt stöd och det långsiktiga biståndet där bland annat skola, sjukvård och demokratiutveckling ingår. Kvinnors rättigheter är en prioriterad fråga liksom stöd till grundläggande samhällsservice som utbildning, sjukvård och sanitet.

– Det är ett besvärligt arbete i oppositionsstyrda områden, och även aningen kontroversiellt att bedriva det i regimkontrollerat område då det anses avlasta regimen, samtidigt bor det väldigt många människor som har en svår situation, särskilt de som har fördrivits från sina hem, säger Peter Semneby.

Syrien i januari 2018. Det ljust lila området är kontrollerat av SDF/YPG. Det gröna är regeringskontrollerat och mörkt lila kontrolleras av olika rebellgrupper. Rött är IS-kontrollerat.

Syrien i januari 2018. Det ljust lila området är kontrollerat av SDF/YPG. Det gröna är regeringskontrollerat och mörkt lila kontrolleras av olika rebellgrupper. Rött är IS-kontrollerat. Foto: IHS/BBC

-Utöver detta jobbar vi med stöd till informella samtal som alla syftar till att ge stöd till den FN-ledda processen. Vi har tagit initiativ till en kvinnlig rådgivargrupp till oppositionens förhandlingsgrupp i Genève, man har tagit fasta på denna kompetens och vi har sett en ökning av kvinnor i förhandlingsdelegationen.

Sverige har en plats i FN:säkerhetsråd 2017-2018. Arbetet präglas av de skiljelinjer som finns gällande synen på Syrien och Assad. Ryssland har exempelvis lagt in sitt veto mot att gå vidare i undersökningen om vilken part som använt sig av kemiska vapen. Hur kan Sverige och i synnerhet utrikesdepartementet påverka utvecklingen i positiv riktning?

– Sverige är pennhållare för den humanitära dossiern för Syrien i säkerhetsrådet, vi har åstadkommit en hel del utan att slå oss för bröstet allt för mycket. Efter ganska besvärliga förhandlingar i New York lyckades vi exempelvis få till en förläggning av den resolution som säkerställer humanitärt tillträdde till oppositionskontrollerade områden. Ryssland ville först inte godta detta eftersom en sådan resolution enligt dem strider mot suveränitetsprincipen, säger Peter Semneby.

Petter Svensson

Bakgrund/Nya fronter har öppnats

Den 29 januari ska Ryssland vara värd för ”Syrian National Dialogue Congress” som ska hållas i den ryska staden Sotji. Enligt de ryska planerna skulle över 1 500 personer delta i kongressen som organiseras av Iran, Ryssland och Turkiet vid sidan av de FN-ledda samtalen i Genéve. FN-medlaren Staffan de Mistura har sagt att han ska resa till Sotji och Ryssland har betonat att Sotji-mötet syftar till att snabba på processen till stöd för resolution 2254 i FN:s säkerhetsråd som är grunden för FN:s fredsprocess.

Den syriska regimen och oppositionsgrupper som anses stå nära regimen och Ryssland kommer att delta i Sotji. Däremot har Higher Negotiations Committee, som representerar en rad väpnade syriska grupper, nu sagt att de kommer bojkotta mötet.

FSA-soldater i Syrien i augusti 2012.

FSA-soldater i Syrien i augusti 2012. Foto: Voice of America/ Wikimedia

Den syriska väpnade oppositionen som tidigare fick ett omfattande stöd från Turkiet, Saudiarabien, Gulfstaterna, USA och andra länder har idag svårare att få stöd. När en grupp, med bland annat representanter för “moderata” FSA, Fria syriska armén, nyligen besökte USA vägrade Vita huset att ta emot delegationen.

FSA:s soldater används dock av Turkiet för militära operationer, nu senast i Afrin i nordvästra Syrien. Den starkaste rebellgruppen i Syrien är HTS, Hayat Tahrir al-Sham (Organisationen för befrielse av Levanten) som kontrollerar stora delar av Idlib-provinsen. En rad “moderata” rebellgrupper som tidigare stöddes av Turkiet och USA har nu gått upp i HTS, vars kärna är det som tidigare kallades Nusra-fronten. Ledaren, Abu Mohammad al-Julani, hävdar att HTS inte längre är en del av al-Qaida. Många bedömare ser dock HTS som al-Qaida och både Ryssland och USA har fortsatt bomba det som anses vara al-Qaida. USA har officiellt förklarat att de fortfarande ser HTS som al-Qaida-terrorister.

Abu Mohammad al-Julani har ansett det vara förräderi att delta i fredssamtal vare sig det handlar om FN-processen i Genéve eller parallellprocesser från Ryssland, Iran och Turkiet.

Amerikanskt militärfordon i Al-Hasakah i maj 2017. USA stödjer kurdiska YPG som av Turkiet ses som terrorister.

Amerikanskt militärfordon i Al-Hasakah i maj 2017. USA stödjer kurdiska YPG som av Turkiet ses som terrorister. Foto: Qasioun News Agency/Wikimedia

Idlib, dit många syriska internflyktingar kommit efter regimens militära framgångar, har ingått i planerna för de-eskaleringszoner som Ryssland, Turkiet och Iran förhandlat fram. När turkiska styrkor under hösten 2017 anlände till Idlib har de haft gott samarbete med HTS men våldsnivån i provinsen har snarast ökat de senaste månaderna då minst 200 000 personer flytt undan en offensiv från syriska regeringsstyrkor som fått stöd av Ryssland.

Sedan Turkiet med stöd av minst 15 000 FSA-soldater den 21-22 januari gått till anfall mot den kurdiska enklaven Afrin har det kommit uppgifter om nya överenskommelser mellan Ryssland och Turkiet.

Afrin ingår i områden i norra Syrien som kontrolleras av kurdiska grupper. Partiet PYD, en avläggare till PKK i Turkiet, har upprättat en civil administration medan YPG/YPJ är den militära gren som framgångsrikt bekämpat IS, Islamiska staten. Kurderna har haft stöd både av Ryssland och USA medan Turkiet betraktar YPG som terrorister och president Recep Tayyip Erdoğan har lovat att Turkiet ska se till att hela gränsen – från Medelhavet till Irak – rensas från “terrorister”.

 Den 19 januari samlades människor i Afrin för att protestera mot Turkiets förstående inmarschen. E visade sitt stöd för YPG/YPJ.

Den 19 januari samlades människor i Afrin för att protestera mot Turkiets förstående inmarschen. E visade sitt stöd för YPG/YPJ. Foto: Voice of America Kurdish/Wikimedia

Erdoğan har flera gånger efter anfallet mot Afrin sagt att Turkiets nästa mål är Manbij. Staden kontrolleras av SDF, den allians av YPG, kristna och arabiska miliser som USA har skapat och stött under kriget mot IS. En del av de 2 000 amerikanska soldaterna i Syrien finns i Manbij och risken har ökat för att soldater från två Nato-länder, USA och Turkiet, kommer att hamna i strid mot varandra. Turkiet har krävt att USA lämnar Manbij.

I östra Ghouta, ett rebellkontrollerat område i östra Damaskus är situationen för de närmare 400 000 invånarna katastrofal. Området är belägrat av syriska regeringsstyrkor och utsätts för syriska och ryska flyganfall. Två jihadistgrupper, Islams armé och Failaq al-Rahman dominerar östra Ghouta och civila i regeringskontrollerade delar av Damaskus har enligt Syriska människorättsobservatoriet drabbats hårt av raketbeskjutningar från östra Ghouta.

Den 26 januari rapporterades att Ryssland sagt att vapenvila ska ingås i östra Ghouta, ett resultat av FN-mötet i Wien. Rebellgruppen Ahrar al-Sham förklarade den 27 januari att man inte tänker följa någon vapenvila och den 28 januari rapporterades om ny beskjutning av östra Ghouta från regeringssidan och nya civila dödsoffer.

Runt om i Europa har demonstrationer hållits mot Turkiets inmarsch i Afrin. Här en manifestation i Stockholm 27 januari.

Runt om i Europa har demonstrationer hållits mot Turkiets inmarsch i Afrin. Här en manifestation i Stockholm 27 januari. Foto: Karljohan Bernhardsson

När sjuårsdagen av upproret i Syrien närmar sig finns det få tecken på att freden är nära. Istället öppnas nya fronter av de många parter som är involverade i det syriska kriget.

Ulf B Andersson

Läs mer från Amnesty Press

Högt pris för civila i Raqqa (19 oktober 2017 – även i nummer 3/2017)

Nu har Bashar al-Assad uppnått ett militärt övertag i Syrien (24 januari 2017)

Ny chans för fred i Syrien? (23 januari 2017)

Frivillig i kriget mot IS – Från tryggheten i London till fronten i Rojava (23 oktober 2016)

PYD samlade till kongress i Bryssel – söker internationellt erkännande för kampen mot IS (15 oktober 2016)

BOKMÄSSAN2016: Patrick Cockburn: ”Kriget i Syrien göder sig självt” (3 oktober 2016)

BOKMÄSSAN2016: ”Tiden har stannat i Syrien” (24 september 2016)

Två år efter IS attack mot yazidierna – Amnesty Press besöker Sinjar (2 augusti 2016)

En kvarts miljon barn under belägring i Syrien (15 mars 2016)

Syrienkriget fem år: Fast i flyktens limbo (14 mars 2016)

Inför 25 januari: Ett litet hopp om fred i Syrien (16 januari 2016)

På flykt undan terrorn från IS mot homosexuella (22 december 2015)

Lösningen finns i Damaskus (Ledare i Amnesty Press nr 4/2015)

ALMEDALEN2015: Ny svensk strategi för Syrien – grannländernas börda ökar (6 juli 2015)

Oljefatsbomber sprider skräck i Syrien (Amnesty Press 3 mars 2015)

Nyanserat om kriget i Syrien (recension av Aron Lunds bok ”Syrien brinner” i Amnesty Press nr 4/2014)

Kobane – en symbol för frihet (krönika av Joakim Medin i Amnesty Press nr 4/2014)

Tidning ger röst åt kvinnor i krigets Syrien (Amnesty Press 25 november 2014)

BOKMÄSSAN: ”Assads regim i Syrien kommer att överleva ” (26 september 2014)

UNHCR slår larm (ledare i Amnesty Press nr 3/2014)

Kamp för att möta grundläggande behov i Aleppo (14 augusti 2014)

ALMEDALEN: Flyktingströmmar och nya kartor – Syrienkriget och konsekvenser för regionen (4 juli 2014)

ALMEDALEN: Syrien - ett högt pris för medierapportering kring kriget (3 juli 2014)

Häften av de palestinska flyktingar i Syrien på flykt undan inbördeskriget (1 maj 2014)

Libanon på bristningsgränsen (Amnesty Press nummer 3/2013)

På flykt undan kriget i Syrien - Amnesty Press i östra Libanon (25 juli 2012)

Syrisk oppositionsledare på årsmötet (6 maj 2012)

SNC-ledare på Sverigebesök: ”Tvång är det enda regimen i Syrien förstår” (23 maj 2012)

Syrien på randen till inbördeskrig (analys av Aron Lund i Amnesty Press nr 1/2012)

På flykt från Syrien (15 augusti 2011)

Syrien– försiktig optimism sedan Bashar tog över makten (13 februari 2001)

reportage | 2018-01-28
Av: Petter Svensson