Frivillig i kriget mot IS – Från tryggheten i London till fronten i Rojava

Flera hundra frivilliga har rest från många länder till Rojava, de kurdiskt kontrollerade områdena i norra Syrien, för att delta i kampen mot Islamiska staten, IS. En av dem är engelsmannen Harry Rowe. Amnesty Press har träffat honom.

reportage | 2016-10-23
Av: Petter Svensson

Harry Rowe i Rojava. Foto: YPG

Harry Rowe, 29 år gammal, hade ett tryggt och välbeställt liv som valutahandlare på en bank i London. Med en tilltagande frustration och ilska såg han hur Islamiska staten, IS, bredde ut sig i Syrien och Irak och hur de hösten 2014 var på väg att erövra Kobane, den kurdiska staden på gränsen till Turkiet.

Han skrämdes av deras brutalitet, det gnagde i honom. Varför är västländerna så handlingsförlamade, varför agerar man inte? Efter mogna överväganden sade han upp sig från jobbet och ordnade med en del praktiskt, innan han i december 2014 tog sig till Rojava, den kurdiska delen i norra Syrien, för att anmäla sig själv som frivillig volontär hos YPG, den kurdiska milisen i Rojava.

Helt utan tidigare militär utbildning eller relevanta språkkunskaper befann han sig plötsligt mitt i kriget. Efter 6 veckors militär träning, och efter att han tilldelats sitt nom de guerre – Macer Gifford – var han redo för att själv delta i striderna.

– Det var ”mind-blowing” att komma dit, det är en chock för sinnena. Många frågar ofta hur jag kunde sova, för ibland har jag befunnit mig 30 meter från IS-soldater och hört dem springa upp och ner från trappor. Men jag har faktiskt aldrig sovit bättre än när jag var i Rojava. Man har vänner omkring sig och jag kände att jag var en del av något som är mycket större än jag själv, säger Harry Rowe till Amnesty Press.

Harry pratar snabbt och entusiastiskt, samtidigt som han ger ett eftertänksamt och belevat intryck. En brittisk gentleman, prydligt klädd, med en bakgrund inom det konservativa partiet Tories – på ytan knappast en person som man förväntar sig ska slåss mot IS och för en ”revolution” med socialistiska förtecken.

– För mig handlar det inte om var du befinner dig på det politiska spektrat, eller om du är kristen, ateist eller muslim. Det handlar om att tro på demokrati och att människor har rätt till att välja det liv man vill, just det som IS försöker beröva människor. Om jag verkligen inte hade trott på demokrati hade jag åkt hem, för varför offra livet för något man inte tror på? Man tror att demokratisk federalism är en otrolig källa till positiv utveckling, inte bara i Syrien utan i hela Mellanöstern. Man tar makt från de som befinner sig är i samhällets topp och ger det till folk, till samhällen, som alltid befunnit sig i botten.

Det har inte offentliggjorts exakt hur många utlänningar som strider för YPG och YPJ, kvinnomilisen, i Syrien, men uppskattningsvis handlar det om cirka 150-200 personer även om det finns ännu högre siffror.

– Internationella frivilliga har olika idéer och vad man hoppas uppnå. Vissa vill framförallt strida mot IS, vilket jag respekterar. Andra har som främsta drivkraft att slåss för revolutionen i Rojava och bidra till en demokratiseringsrörelse. För mig har det inte handlat om att kriga, utan att snarare försvara. Och nu handlar det om att prata och sprida information om vad som händer där ute. Det finns folk som är bättre tränande och mer lämpade att kriga än jag är, säger Harry.

Harry Rowe återvände till London från Syrien i juni 2015. Först då berättade han för sin familj var han hade varit. Han hade nämligen sagt att skulle arbeta med välgörenhet i Turkiet – en väl genomtänkt lögn i syfte att bespara familjen en massa oro.
I januari 2016 åkte han tillbaka till Rojava, trots familjens invändningar, och stannade kvar där fram till augusti i år.

– Mina föräldrar blev så klart chockade när de fick veta, men nu förstår de bättre. De inser att det var ett noga överlagt beslut som handlar om en genuin önskan att bidra till en förändring. Jag mår dåligt över det jag utsätter min familj för men samtidigt måste varje individ finna sin egen väg i livet, säger Harry.

Harry Rowe när han pratar på PYD-kongressen i Bryssel. Foto: Petter Svensson

Under de totalt 13 månader som han befunnit sig i Rojava har han bevittnat hur konflikten successivt har ändrat karaktär:

– När jag först kom hade vi övertaget, amerikanerna hjälpte oss, vi var väldigt mobila men vi gjorde ingenting såvida det verkligen inte behöves. Den grundläggande taktiken handlade ofta om att omringa byar och från luften förgöra IS-fästen. Eller så isolerade vi en by och lämnade en korridor för IS-soldater för att lämna området. Jag har sett konfliktens olika ansikten. Från att slåss på landsbygden, till strider i bergen och i större städer. Det är ofta svårt att orientera sig mellan regimens militära positioneringar och alla väpnade grupperingar som finns, som exempelvis FSA (Fria Syriska Armen) och IS. Jag insåg inte hur multietniskt Mellanöstern faktiskt är innan jag åkte dit. En dag stred vi i en kristen by, den följande dagen var vi i en muslimsk by, för att dagen därpå vistas i en yazidisk by.

Harry Rowe berättar om vad han har lärt sig genom att leva under så pressande förhållanden.

– Jag lärde mig att jag klarar att hålla mig lugn och rationell i strider, jag får inte panik och blir inte heller paralyserad så att jag inte klarar av att agera. Det är surrealistiskt, varje sekund har man en miljon tankar i huvudet, det är därför 15 minuter känns som 15 timmar under en strid.

– Men den största delen av tiden är man uttråkad, man sitter under dåliga förhållanden och äter dålig mat, och önskar faktiskt att bli kallad till en operation av något slag. Många tror att varje dag handlar om att bekämpa IS och att strida, men så är det verkligen inte.

Var du rädd för att dö?

– Ja, definitivt. Jag var skräckslagen. Jag var i strider då jag var rädd, väldigt rädd. Den som säger att den inte är rädd att dö är en lögnare eller en idiot, eller har så lite att förlora i livet att man helt enkelt inte bryr sig. Men jag har en väldig massa saker som jag inte vill förlora, säger Harry med eftertryck.

Stridande från SDF vid slaget om Manbij. Foto: VOA/Wikipedia

Han berättar att han under striderna i Manbij, där han stred i augusti, plötsligt drabbades av en stark förvissning om att han skulle dö, varpå han snabbt tecknade ner sin sista vilja på ett papper.

– Jag konstaterade att ”jag har dött” och bad om ursäkt, därefter gav jag sakliga instruktioner om hur jag ville att de skulle hantera vissa praktiska saker. Jag var noga med att de inte skulle straffas för mina misstag, jag betonade exempelvis att de skulle använda mina pengar för att föra min kropp hem till London.

Döden är en ständig följeslagare i krigets Syrien. Ashley Johnston, 28, från Australien, var den första utländska frivilliga för YPG som dödades i strid mot IS, i februari 2015, i samband med försök att befria staden Tal Hamis. Sedan dess har flera andra gått samma öde till mötes.

– När han dog blev det tydligt att det handlar om ett brutalt krig mot en fiende som har en fanatisk önskan att vrida tillbaka tidens klocka till dess mest primitiva form, säger Harry.

– Det var i Manbij som kriget förändrades för mig personligen då jag förstod att IS inte hade någonstans att ta vägen, de flydde från kurdiska områden och ville fortsätta hela vägen till Raqqa. Vi tillät dem inte att fly och omringade staden, omkring 2 000 IS-krigare var inneslutna i Manbij. Men flera internationella frivilliga dödades och många fler skadades. Det är väldigt smärtsamt när det sker, säger Harry Rowe.

Efter över två månaders strid intogs Manbij den 13 augusti av SDF, den allians av kurdiska YPG/YPJ, sunniarabiska och kristna grupper, som skapats med stöd av USA. USA, Storbritannien och Frankrike rapporteras ha haft specialförband på plats som gav stöd till SDF , vid sidan av flygunderstödet.

Dean Carl Evans stupade i Manbij den 21 juli 2016. Foto: YPG

En av dem som dödades i striderna mot IS i Manbij var Harrys vän Dean Carl Evans, 22 år.

– Han och en annan person hjälpte en sårad kille för att komma till en säker plats. När de tog med sig honom träffades de av en granat. Dean och den andre som hjälpte till dog omedelbart, medan han som de räddade fortfarande lever. Det var en väldigt heroisk död, säger Steve Howell.

Han är Deans styvfar, de har levt tillsammans ända sedan Deans barndom i Reading. På vänster sida av sin väst, närmast hjärtat, har Steve låtit sy fast ett fotografi av Dean.

– Han skickade ett textmeddelande till mig samma morgon som han dog, den 21 juli i år. Han skrev att det var tuffa förhållanden, men att han trivdes. Det är ett väldigt speciellt meddelande för mig.

Saleh Muslim, ledare för Rojavas dominerande kurdiska parti PYD, tillsammans med Steve Howell vid PYD:s europeiska kongress i Bryssel Foto: Petter Svensson

Dean var militärt intresserad, men på grund av astma accepterades han inte i den brittiska armén och han misslyckades med att ta värvning i den franska främlingslegionen. I början av 2015 hörde Dean av sig, som enligt egen utsago skulle ”resa omkring i Europa”, och berättade att han gått med i YPG. ”Det kunde vi inte förutse” berättar Steve. Efter sju månader kom han tillbaka hem och delade med sig av sina erfarenheter.

– Han började på sitt gamla jobb som lantbrukare, han gillade jobbet i sig men mentalt befann han sig fortfarande i Rojava. Han tänkte på alla som fanns kvar där, och på de vänner som han hade förlorat. Dean ville tillbaka dit och vi accepterade det beslutet. Han var medveten om risken. Han sade till oss att han hellre skulle vilja ha ett kort och spännande liv än ett långt och tråkigt. Han ville att hans liv skulle stå för något och göra en skillnad, vilket han har lyckats med.

Engelsmannen Dean Carl Evans är en av många frivilliga som rest till Rojava. Foto: Privat

I enlighet med Deans egna önskemål är han begravd i Rojava.

– Dean kände att det blivit hans hem, att han hörde hemma där. Han sade också att ville stanna under hela kriget. Vi har fått kondoleanser och fått höra från hans kamrater om hur stark han var, och hans humor kunde få folk att skratta även under de svåraste omständigheter, säger Steve Howell med sprucken röst.

Harry Rowe säger sig inte lida av några psykiska besvär på grund av sina upplevelser i Syrien, men ”att det kan komma senare”. Just nu åker han runt för att sprida information om Rojava och för att samla in pengar till välgörenhetsorganisationen, ”Defence of Rojava”, som han startat tillsammans med aktivister. Han har sedan tidigare viss erfarenhet då han har arbetat med biståndsprojekt i Zimbabwe. Harry är besjälad av kampen, och han förekommer frekvent i massmedier i Storbritannien där han enträget uppmärksammar kurdernas kamp.

– Vi samlar in medel till sjukhus, till vård för YPG-soldater och till skolor i Rojava. Vi européer är privilegierade eftersom vi kan åka tillbaka och prata om våra erfarenheter, vi kan sprida budskapet från kurderna i Rojava och öka uppmärksamheten kring vad det är som pågår. Just nu pratar jag i skolor och vid universitet, jag har även föreläst i det brittiska parlamentet, säger Harry.

Teoretiskt riskerar Harry Rowe rättsliga påföljder i Storbritannien på grund av sitt beslut att delta i den väpnade kampen mot IS i Syrien:

– Jag oroar mig överhuvudtaget inte för det. Just nu gör jag mest nytta med detta, men min plan är att så småningom åka tillbaka till Rojava.

Petter Svensson

[email protected]

Läs mer från Amnesty Press

PYD samlade till kongress i Bryssel – söker internationellt erkännande för kampen mot IS (15 oktober 2016)

Krigets återkomst (nummer 3/2016)

BOKMÄSSAN2016: Patrick Cockburn: ”Kriget i Syrien göder sig självt” (3 oktober 2016)

BOKMÄSSAN2016: ”Tiden har stannat i Syrien” (24 september 2016)

Två år efter IS attack mot yazidierna – Amnesty Press besöker Sinjar (2 augusti 2016)

ÅRSMÖTET I UMEÅ: Joakim Medin om varför journalister måste vara på plats (14 maj 2015)

Förtvivlan, hat och hopp i irakiska Kurdistan (31 december 2014)