Fredsförhandlingar – fortfarande en manlig sfär

List och humor, en tjock hud och öppenhet hjälpte Monica McWilliams att som kvinna ta plats vid förhandlingsbordet på Nordirland under 1990-talet. Nästan 20 år senare hör hon fortfarande till en liten skara. Trots att resolution 1325 har ett drygt decennium på nacken är kvinnor ofta exkluderade från förhandlingsrummen och FN har ännu inte haft en kvinnlig chefsförhandlare vid fredsförhandlingar.

– Vi fick höra att kvinnors enda roll vid förhandlingsbordet var att putsa det, sade Monica McWilliams då hon besökte Sverige nyligen, inbjuden av Kvinna till Kvinna för att berätta om den nysläppta rapporten Equal Powers – Lasting Peace på ett seminarium i Stockholm.
Monica McWilliams fick under sitt arbete med fredsförhandlingarna på Nordirland utstå förolämpningar, hot och trakasserier och hennes barn mobbades. Det hon trodde var specifikt för Nordirland visade sig också vara ett mönster som drabbar kvinnor i konflikt världen över.
– När jag läste rapporten insåg jag att det är en taktik för att tysta våra röster, sade Monica McWilliams.

Målningar för att hylla paramilitära lojalistgrupper som slogs på den protestantiska sidan finns kvar, som här på Shankill Road i Belfast. Foto: Jimmyharris photostream

Det är de slående likheterna i kvinnors upplevelser av krig, konflikt och fredsarbete som står i fokus i rapporten. Den baseras på 79 kvinnors erfarenheter i Demokratiska republiken Kongo, Liberia, Irak, Bosnien-Hercegovina samt Armenien och Azerbajdzjan och försöker problematisera bristen av kvinnor i fredsprocesser. Detta genom att granska hur fattigdom, våld, normer och lagar samverkar för att exkludera kvinnor från förhandlingsborden och från politiken i stort. Ryktesspridning och förtal är ytterligare en återkommande utestängningsteknik. På Nordirland kunde det handla om att kvinnor i det då nybildade partiet Women's Coalition anklagades för att inte vara ”riktiga kvinnor”:
– Jag fick höra att jag inte skulle gå i byxor. Vårt land stod i lågor och de här människorna oroade sig över att jag hade byxor, berättar Monica McWilliams.
Hon satt i det nordirländska parlamentet Stormont mellan 1998 och 2003, ledde Nordirlands människorättskommission fram till förra året, och är nu professor i genusstudier på University of Ulster i Belfast.

Christoffer Burnett-Cargill, Monica McWilliams och Lena Ag. Foto: Bella Frank.

Under seminariet den 10 oktober talade Monica McWilliams och Kvinna till Kvinnas generalsekreterare Lena Ag med Svenska freds- och skiljedomsföreningens generalsekreterare Christoffer Burnett-Cargill om vikten av att kvinnor får ta större plats i fredsförhandlingarnas alla stadier. Resolution 1325, som antogs av FN:s säkerhetsråd 31 oktober 2000, syftar till att föra in ett genusperspektiv och öka kvinnors deltagande i fredsprocesser, men det går alldeles för långsamt att omsätta resolutionen i praktiken menade Lena Ag som pekade på Balkankrigets fredsförhandlingar:
– Under Daytonförhandlingarna 1995 var dörrarna stängda för kvinnor. När Bosnien 14 år senare såg över konstitutionen som antogs i Dayton var ingen bosnisk kvinna med på något sätt.

Republikansk muralmålning i Nordirland för att hylla kvinnliga kämpar från påskupproret 1916. Foto: Jimmyharris photostream

Med det i åtanke var det som skedde på Nordirland 1996 en desto större bedrift. Det var då katolska Monica McWilliams tillsammans med protestantiska Pearl Sagar etablerade Women's Coalition – endast sex veckor innan representanter till förhandlingarna skulle väljas. Genom febril aktivitet lyckades de nå ut till väljarna och säkrade en plats vid förhandlingarna. I tidigare intervjuer har Monica McWilliams förklarat att det inte var de väpnade gruppernas representanter som var värst, de mest misogyna uttalandena kom från representanter från väletablerade partier. Bland annat avfärdades de då av Peter Robinson från Democratic Unionist Party, i dag Nordirlands försteminister, som menade att kvinnor skulle hålla sig ifrån politik och ledarskap.
”Vi var tvungna att bli tjockhudade. Vi började sätta upp 'veckans förolämpning' på en anslagstavla och det fick vissa att tänka efter, de kunde komma och fråga 'kan ni ta ner det där, det är hemskt, sade jag verkligen det?'.”

Även om våld i nära relationer var vanligt på Nordirland förekom inte våldtäkt som vapen mot kvinnor som under krigen på Balkan. Sexuellt våld och dålig säkerhet gör kvinnors fredsarbete ännu svårare. I länder som Irak och Kongo är det många kvinnor som avstår från att delta i politiskt arbete på grund av faror som är förknippade med att till exempel resa till ett möte eller en fredsförhandling. Andra kvinnor har inte råd, vare sig med resor eller att överhuvudtaget jobba med annat än sin familjs omedelbara försörjning. Det utesluter många i ett land som Armenien där 90 procent av befolkningen lever under fattigdomsgränsen.

Ett sätt att inkludera kvinnor är genom kvotering. Men om kvoteringsprocessen kontrolleras av manligt dominerade partier utesluts ofta politiskt aktiva kvinnor som skulle kunna bidra till förändring. Flera som intervjuades för rapporten menade att de som ges plats på partilistorna är kvinnor med liten eller ingen politisk erfarenhet som anses vara lätta att kontrollera. Kanske kan då erfarenheten som gjordes på Nordirland vara till nytta. Syftet med Women's Coalition var till en början att sätta press på de andra partierna att ta kvinnor och genusperspektiv på allvar - när så inte skedde gick de vidare på egen hand för att därigenom tvinga upp genusfrågorna på dagordningen. Men deras bidrag till förhandlingarna handlade också om att de försökte öppna upp det stängda förhandlingsrummet.

I boken Women's Work: The Story of the Northern Ireland Women's Coalition går det att läsa utdrag av de anförande som McWilliams och Sagan höll som visar hur mycket partiet tryckte på för att göra människor delaktiga i processen. För att hålla den principen levande beslutade Women's Coalition också att under det första årets förhandlingar, då IRA:s politiska gren Sinn Fein var utestängda, tala med det republikanska partiet privat.
– Det var viktigt för oss att jobba utanför förhandlingsrummet för att få in Sinn Fein i rummet, förklarar Monica McWilliams.

Monica McWilliams betonade också betydelsen av att Storbritanniens Nordirlandsminister, Mo Mowlam, då hon tillträdde 1997 inte var rädd för att visa uppskattning över att Women's Coalition fanns representerade. Vikten av att kvinnor i formella positioner antar ett genusperspektiv är också något som lyfts fram i rapporten.

Civila flyr granatbeskjutning i Liberias huvudstad Monrovia 27 juli 2003. Några dagar senare var kriget över när Charles Taylor gick med på att gå i landsflykt i Nigeria. Foto: Associated Press/AI

Trots att Ellen Johnson Sirleaf valdes till Liberias president 2005 och blev omvald 2011 har utvecklingen inom andra politiska institutioner i landet inte varit lika positiv – i förra årets val minskade antalet kvinnor i landets parlament. Inte heller har valda representanter varit så engagerade i frågor som många hade hoppats på.

Under 1990-2003 skakades Liberia av ett förödande inbördeskrig och 9 000 soldater och poliser från FN finns fortfarande i landet. I september 2012 beslöt FN:s säkerhetsråd att FN-styrkan fram till 2015 ska minskas i personal. Liberias tidigare president Charles Taylor har dömts för brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser, dock bara i Sierra Leone. Ingen person har ännu åtalats i Liberia för de grova övergrepp som förekom under inbördeskriget.

Den 10 januari 2008 inledde sannings- och försoningskommissionen i Liberia sitt arbete. Kommissionen föreslog att en rad personer under 30 år skulle avstängas från offentliga ämbeten på grund av deras ansvar för kriget. Bland dessa fanns landets president Ellen Johnson Sirleaf, som bad om ursäkt för sitt stöd till Charles Taylor. Kommissionens rekommendationer har inte genomförts. Foto: Amnesty International.

Det verkar finnas ett mönster att kvinnor lyckas flytta fram sina positioner i konfliktsituationer men att sådana framgångar ofta blir kortvariga. I rapporten tas förutom Liberia södra Kaukasus upp som exempel. Under kriget mellan Armenien och Azerbajdzjan under det tidiga 1990-talet och några år efter fanns kvinnor representerade på flera plan i fredsförhandlingarna, en period som har kallats ”de gyllene åren för kvinnors deltagande”. Trots det var aldrig någon kvinna inkluderad i de formella fredsförhandlingarna inom ramen för den så kallade Minskgruppen, som OSSE, Organisationen för säkerhet och samarbete, upprättade.

Monica McWilliams. Foto: Bella Frank

Efter åren av uppsving skedde en tillbakagång, vilket också var fallet på Nordirland. Framgången med fredsförhandlingen i Belfast ledde till att partiet valdes in i det lokala parlamentet. Partiets stöd sjönk gradvis och 2006 upplöstes det officiellt. Men kvinnorörelsen består säger Monica McWilliams till Amnesty Press:
– Koalitionen har hållt samman. Inte som parti utan som ett nätverk och vi försöker hjälpa aktivister från andra länder när vi kan. Men Women's Coalition nämns sällan i de här sammanhangen. Kvinna till kvinna är en av de få organisationer i Europa som har bjudit in oss.
Varför är det så?
– Brittiska regeringen nämner oss aldrig och deras nationella aktionsplan för 1325 tar inte heller upp kvinnors roll i fredsförhandlingarna på Nordirland. Det är genant för dem att konflikten pågick i 30 år på deras egen bakgård.

Text: Bella Frank

Fakta: 1325

Resolution 1325 antogs av FN:s säkerhetsråd år 2000. I 24 stora fredsprocesser sedan 1992 har bara 2,5 procent av dem som skrivit under avtalen varit kvinnor. 3,2 procent av medlarna har varit kvinnor och 7,6 av förhandlarna har varit kvinnor.

Antalet kvinnor i det nordirländska parlamentet Stormont är fortsatt lågt. Året efter att Långfredagsavtalet skrevs under 1998 var 13 procent av ledamöterna kvinnor. 2003 hade den siffran vuxit till 16,7 procent och förra året nådde den knappt 18 procent. Det är mer än i Liberia som har 14 procent, men mindre än Irak där kvotering garanterar kvinnor 25 procent av platserna i parlamentet. Efter valet i Demokratiska republiken Kongo förra året är bara drygt nio procent av parlamentsledamöterna kvinnor.

Ladda ner rapporten Equal Powers – Lasting Peace från Kvinna till Kvinna

Läs mer om 1325

Resolution 1325 tio år - Utvärderas på världskonferens i Alby (Amnesty Press 29 oktober 2010)

Hela resolutionstexten (1325) från FN:s säkerhetsråd 31 oktober 2000

Läs mer om Liberia

Amnesty International’s twenty years with Charles Taylor (Amnesty 30 maj 2012)

Oppositionen protesterar mot fredsprisvinnaren Ellen Johnson-Sirleaf (Amnesty Press 10 oktober 2011)

Nordiska Afrikainstitutet om fredspriset (7 oktober 2011)

President Should Act on Rights Commission - Delays Are Impeding Efforts to Promote and Protect Human Rights (Amnesty 19 maj 2010)

Oppositionen kräver att Ellen Johnson-Sirleaf avgår som president (Amnesty Press (7 juli 2009)

Lessons from Liberia: Reintegrating women in post-conflict Liberia (Amnesty 1 mars 2009 om återintegrering av kvinnliga milissoldater i samhället)

Ntoto i norra Kivu i östra Kongo den 10 januari 2012. En soldat från rwandiska
FDLR patrullerar i en by som intagits. Fredsförhandlingar i Kongo har skötts av
män. Foto: Blattman/AI