Ny chans för fred i Syrien?

FN:s ansträngningar att mäkla fred i Syrien har hittills misslyckats. Frågan nu är om Ryssland och Turkiets initiativ till vapenvila och förhandlingar mellan regimen och oppositionen innebär en öppning som kan leda till ett slut på kriget? Den 23 januari hölls de första samtalen i Kazakstans huvudstad Astana. Under seminariet ”Syrien – tragedin i ny fas” på ABF-huset i Stockholm den 11 januari diskuterades den nya utvecklingen.

reportage | 2017-01-23
Av: Petter Svensson

Niklas Kebbon var tidigare Sveriges Syrienambassadör. Foto: Petter Svensson

FN:s säkerhetsråd har i stort sett varit neutraliserat under den sex år långa konflikten då Ryssland och Kina konsekvent har utnyttjat sin vetorätt mot resolutionsförslag från västmakterna. USA blockerade också under flera år Irans deltagande i fredssamtal. Ett FN-dokument som har antagits av säkerhetsrådet för att hitta en förhandlingslösning, den så kallade Genève-kommunikén från 2012, är dock alltjämt det grunddokument som FN hänvisar till för att få en lösning på konflikten. Förslaget syftar i korthet på att hitta en övergångsregering med både president Bashar al-Assads regim och delar av oppositionen, med sikte på en transition.

– Vad som menas med transition är inte definierat, vilket både är planens svaghet och dess styrka. Men vilken roll Assad ska spela i och efter en övergång är och förblir dess främsta tvistefråga som också försvårar alla kompromisser, säger Niklas Kebbon, Sveriges ambassadör i Damaskus 2008-2014, som idag är ansvarig för Sveriges Syrienpolitik vid utrikesdepartementet.

Två FN-sändebud, Kofi Annan och Lakhdar Brahimi har misslyckats och avgått från uppdraget. Det nuvarande FN-sändebudet, svenskättade Staffan de Mistura, påbörjade förra året en process för att samla de mest inflytelserika aktörerna i kriget i syfte att få till en stormaktsuppgörelse som senare skulle ligga till grund för förhandlingar mellan regimen och oppositionen.

– Ett steg framåt var kärnvapenavtalet med Iran 2015. Då kunde Iran tas upp i den kretsen, det visade vara en nödvändig men inte tillräcklig åtgärd för att hitta en lösning. Efter Rysslands intervention i Syrien i september 2015 har man utgått från att Ryssland borde ha ett gemensamt intresse med USA att hitta en överenskommelse för att undvika att köra fast i Syrien, såsom exempelvis skedde i Afghanistan, säger Niklas Kebbon.

Staffan de Mistura lyckades sammankalla till indirekta samtal mellan regimen och oppositionen i Genève i olika omgångar under våren 2016. Man kom dock inte så långt. Oppositionen krävde konkreta förhandlingar om en transition som innebär att Assad lämnar ifrån sig makten medan regimen överhuvudtaget inte ville diskutera detta, utan istället fokuserade på att ifrågasätta oppositionens legitimitet.

– Snart undergrävdes eldupphöret och det humanitära tillträdet till belägrade områden, vilket var frågor som enligt Geneve-kommunikén var förutsättningar för samtal. Värst var kanske det urskillningslösa våldet och avsiktliga valet av attacker mot sjukvårdsinrättningar, och det faktum att splitter- och fosforammunition användes. Under de omständigheterna var det omöjligt att föra politiska samtal med framgång, menar Niklas Kebbon.

Rysslands dåvarande president Dmitrij Medvedev på besök i Syrien 2010. Till höger Syriens president Bashar al-Assad. Foto: Kremlin.ru/Wikimedia

– Antagandet att det skulle finnas ett gemensamt intresse mellan Ryssland och USA att nå en överenskommelse blev allt svårare att tro på men samtalen mellan ländernas utrikesministrar John Kerry och Sergej Lavrov fortsatte dock. Amerikanerna vek sig till och med för det ryska trycket att samarbeta mot IS och Nusrafronten, trots att det var uppenbart att detta användes som en ursäkt för att bekämpa oppositionen i sin helhet, säger Niklas Kebbon.

I alla diskussioner om eld upphör och fredssamtal har Islamiska staten, IS och Nusrafronten, al-Qaidas gren i Syrien, stått utanför då de är terroriststämplade av FN:s säkerhetsråd och bekämpas av både USA och Ryssland. Nusrafronten bröt officiellt med al-Qaida sommaren 2016 och bytte namn till Jabhat Fateh al-Sham. Detta har dock inte förändrat omvärldens inställning till dem och de är fortfarande terroriststämplade.

Bombningen av en biståndskonvoj utanför Aleppo i september 2016 avslutade i praktiken samtalen mellan USA och Ryssland.

– Det blev då uppenbart för USA att Ryssland inte skulle använda sitt inflyttade på den syriska regimen för att få den till förhandlingsbordet. Då var det mörkt i tunneln eftersom Staffan de Misturas ansträngningar så tydligt hängts upp på en stormaktsuppgörelse. Förutsättningarna för att genomföra en politisk förhandlingslösning som är FN-spårets huvudhypotes är ganska små. Då har vi inte ens räknat in den nya amerikanska administrationens inverkan, som är en okänd faktor, men ju mer man tittar på vad han (Trump) säger och vilka rådgivare som utses desto mer verkar alla farhågor bekräftas, menar Niklas Kebbon.

Ryssland och Turkiet tog strax före årsskiftet initiativ till en vapenvila som enligt planen ska följas av politiska förhandlingar i Astana, Kazakstan med start den 23 januari. Ambitionen att få stopp på våldet välkomnades på nyårsafton av FN:s säkerhetsråd. Initiativet stänger i princip ute USA helt och hållet och det är knappast en slump att förslaget presenterades i ett läge då president Obama betraktades som en ”lame duck”.

Thomas Hammarberg (längst till höger) ledde seminariet där författaren Aron Lund och Sveriges förre Syrienambassadör deltog. Foto: Petter Svensson

Bara ett drygt år efter att Turkiet i november 2015 sköt ner ett ryskt plan, med följden att relationerna länderna emellan föreföll var frostigare än på åratal, har alltså Ryssland och Turkiet bildat en smått osannolik front i strävan efter att få till stånd en fredsuppgörelse. Medan Ryssland har stått fast vid sitt stöd till Bashar al-Assads regim har Turkiet stött olika rebellgrupper, även islamistiska, för att störta regimen i Syrien.

– Mot bakgrund av raden av misslyckade försök till eldupphör finns det anledning att vara skeptisk, inte minst eftersom avtalet verkar vara ägnad att kringgå FN:s roll och FN-spåret. Samtidigt finns det få alternativ. Att få stopp på våldet tror jag är en förutsättning för att kunna få till en politisk lösning, säger Niklas Kebbon.

– Vi tror att det är viktigt att hålla kvar och påminna om säkerhetsrådets krav på landsomfattande eldupphör, humanitärt tillträde och någon form av politisk lösning i enlighet med Genève-kommunikén. Jag tror att verklig stabilitet i landet och i regionen på sikt kräver ett mått av legitimitet. Därför tror jag att FN måste ha en roll. En effektiv bekämpning av terrorism och extremism i regionen och i Europa tror jag också förutsätter detta. Men idag är fortsättningarna för det ganska skitdåliga, betonar Niklas Kebbon.

Frågan är om vapenvilan överhuvudtaget kommer uppfylla sitt syfte?

– Vapenvilan har hittills inte fungerat särskilt bra. Våldet har minskat på vissa ställen men har eskalerat på andra håll, i områden väster om Damaskus säger regimen att man slåss mot al-Qaida men i praktiken slåss man mot alla möjliga grupper. Terrorlistade grupperingar som IS och andra grupper, inklusive Jabhat Fateh al-Sham som är en stor grupp som vissa fortfarande ser som al-Qaidas gren i Syrien, omfattas inte av avtalet om vapenvila. Jabhat Fateh al-Sham finns ihopblandade på marken med andra grupperingar och det används som ett skäl från regimens sida att fortsätta attackerna, säger Aron Lund.

Aron Lund ser inga demokratiska krafter bland de stridande parterna i Syrien. Foto: Petter Svensson

Han är en av Sveriges främsta Syrienexperter och har skrivit de kritikerrosade böckerna ”Drömmen om Damaskus ” och ”Syrien brinner”. I höstas träffade han Syriens president Bashar al-Assad.

– Det är viktigt med en vapenvila som stärker andra grupper som gör att de kan distansera sig från al-Qaida. Befinner sig dessa grupper under attack kommer de av strategiska skäl vara tvungna att slåss tillsammans med Jabhat Fateh al-Sham, konstaterar Niklas Kebbon.

Ett annat konkret problem är frågan om hur den splittrade oppositionens sammansättning ska se ut i förhandlingarna.

– Det hänger framförallt på Turkiet att få ihop en delegation av de grupper som är beroende av Turkiet, menar Aron Lund.

Just Turkiets roll gör att kurdiska partiet PYD och dess militära gren YPG, som kontrollerar betydande landområden i norra Syrien och som har ett stort militärt inflytande, inte kommer att bjudas in till förhandlingarna. Så var även fallet i förhandlingarna i Geneve, där istället företrädare för den kurdiska paraplyorganisationen KNC (Kurdish National Council), tillika PYD.s politiska motståndare, bjöds in. Detta eftersom PYD anses ha kopplingar till den av Turkiet terrorstämplade kurdiska organisationen PKK. Sedan sommaren 2015 har kriget mellan PKK och den turkiska staten återupptagits.

– PYD har idag gjort gemensam sak med regimen. Att som Ryssland kräva att de ska vara med oppositionen i förhandlingar skulle splittra oppositionen, men PYD är en tredje part i konflikten som måste in i spelet senare för att få en slutlig lösning på konflikten med tanke på dess militära inflytande, säger Niklas Kebbon.

– Givetvis måste man ha med de grupper i förhandlingarna som kontrollerar något på marken. Man kan inte bara bjuda in de man gillar, då skulle det bli en liten skara av goda demokrater som ingen lyssnar på. Det är viktigt att PYD kommer med så småningom, men det är praktiskt omöjligt med tanke på Turkiet, säger Aron Lund.

En grupp soldater från Nusrafronten i januari 2016. FN har terroriststämplat gruppen som sommaren 2016 bytte namn till Jabhat Fateh al-Sham. Foto: Wikimedia

– Det är viktigt att ha klart för sig att det inte går att skapa en demokratisk regering i Syrien idag. Alla parter som slåss på marken är totalitära i högre eller lägre grad och ingen vill dela makten med någon. Alla förhandlingar tenderar att stranda på att ingen part förhandlar på allvar. Och de som förhandlar på allvar tenderar att ha så liten makt att de inte kan genomdriva några avtal. Det är svårt att se hur det ska bli meningsfulla samtal då ingen part vill kompromissa, säger Aron Lund.

En central fråga är om Turkiets politiska omsvängning innebär att man till och med är beredd att ompröva sitt tidigare, villkorslösa krav på att Assad måste avgå?

– Det är svårt att säga, man säger olika saker. Turkiets vice premiärminister Mehmet Simsek sade nyligen att ”vi vill att han ska avgå men vi kan inte kan bestämma det utan att det är upp till det syriska folket”. Det är sådant som man säger när man är på väg att dra sig ur en konflikt, säger Aron Lund.

Intresset för Syrienseminariet den 11 januari var stort. Foto: Petter Svensson

Hur ska då Sverige agera i säkerhetsrådet för att gagna en positiv utveckling i Syrien?

– Jag hoppas innerligt att den humanitära dimensionen i säkerhetsrådet kommer ge utdelning och att vi kan använda det hela vägen ner till de människor som står med gevär och avgör vårt tillträde till de behövande, säger Michaela Friberg Storey, operationell chef för Svenska Röda Korsets internationella insatser.

– Jag hoppas att Sverige i säkerhetsrådet leder vägen för att man ska få genom en resolution som fredar skolorna, säger Rädda Barnens Generalsekreterare Elisabeth Dahlin.

– I säkerhetsrådet ska vi göra vad vi kan för att göra skillnad, särskilt vad gäller de humanitära frågorna. Förutsättningarna för att få genomslag vad gäller detta är rätt kärva. Om man tittar på stämningen i rådet de senaste månaderna med ganska tuffa konfrontationer mellan Ryssland, USA och Storbritannien är det svårt att se hur man kan göra så mycket. Det politiska spåret ligger hela och hållet i de permanenta medlemmarnas händer, om man ska vara realistisk, och de är fortsatt oeniga, konstaterar Niklas Kebbon.

Petter Svensson
[email protected]

Fotnot: Samtalen i Kazakstans huvudstad Astana, som arrangeras av Ryssland, Iran och Turkiet, inleddes den 23 januari. FN-medlaren Staffan de Mistura var närvarande. Syriens regering mötte för första gången sedan kriget startade representanter för väpnade rebellgrupper.

Läs mer från Amnesty Press

Frivillig i kriget mot IS – Från tryggheten i London till fronten i Rojava (23 oktober 2016)

PYD samlade till kongress i Bryssel – söker internationellt erkännande för kampen mot IS (15 oktober 2016)

BOKMÄSSAN2016: Patrick Cockburn: ”Kriget i Syrien göder sig självt” (3 oktober 2016)

BOKMÄSSAN2016: ”Tiden har stannat i Syrien” (24 september 2016)

Två år efter IS attack mot yazidierna – Amnesty Press besöker Sinjar (2 augusti 2016)

En kvarts miljon barn under belägring i Syrien (15 mars 2016)

Syrienkriget fem år: Fast i flyktens limbo (14 mars 2016)

Inför 25 januari: Ett litet hopp om fred i Syrien (16 januari 2016)

På flykt undan terrorn från IS mot homosexuella (22 december 2015)

Lösningen finns i Damaskus (Ledare i Amnesty Press nr 4/2015)

ALMEDALEN2015: Ny svensk strategi för Syrien – grannländernas börda ökar (6 juli 2015)