Vänskap, våld och svek i Kabul

”Flyga drake” är en film om liv och död och våra djupaste hemligheter. Hur ett felsteg som barn kan få konsekvenser långt utöver vad vi någonsin kunnat ana, och drömmen om att än en gång kunna få flyga drake i Kabul.
I Flyga drake skildras barndomen ur den vuxne mannen, Amirs, perspektiv och samtidigt dras paralleller till hans minnen och återblickar till det Kabul han lämnat som barn, när han flydde i samband med Sovjetunionens ockupation 1979. Talibanernas maktövertagande 1996 förhindrade sedan familjens återvändande från USA dit de tagit sin tillflykt. Kanske handlar Flyga drake också om sveket mot landet Afghanistan och ger en välriktad känga mot de landsmän som väljer våldets väg, vare sig de är barn eller vuxna.
Filmen startar i San Francisco år 2000, med att Amir får ett telefonsamtal från en släkting i Pakistan. Han ombeds omedelbart återvända till Afghanistan för att ordna med ett mycket viktigt familjeärende.

En olöst konflikt han lämnade bakom sig när han flydde Afghanistan kan äntligen få sin lösning. Amir kan inte annat än betala tillbakas sin skuld för en oförlåtlig gärning han begick som barn mot bästa vännen, Hassan, som samtidigt var inneboende tjänstepojke i Amirs familj.

Barndomens Kabul skildras som en lycklig tid där familjen har det gott ställt materiellt och barnen idylliskt springer omkring ute och leker bland de snöklädda bergen och i stadens gränder, medan de vuxna tryggt finns i närheten. Att flyga drake är den sysselsättning som verkar uppsluka alla stadens barn 1970-talets Kabul. Alla har en drake eller hjälper till på olika sätt i drakduellerna, med att hålla spolen eller springa efter drakar man skurit ned och på så sätt ha vunnit, om jag förstått saken rätt. Nu ska en draktävling ordnas i staden, samma tävling Amirs pappa vann som barn, och vars rekord fortfarande står sig. Hassan som fyller år innan tävlingen får en drake och båda pojkarna hjälps åt under tävlingen. Äntligen ser Amirs pappa sin son, som hans mest tycker är omöjlig, omanlig och karaktärssvag. Amir tror att pappan hatar honom för att han dödade sin mamma, vilket han naturligtvis inte gjort. Tävlingen är full av liv och glädje. Alla i staden tittar. Det är vi två mot hela Kabul, som de två små pojkarna säger.

Amir och Hassan som unga spelas av Zekiria Ebrahimi och Ahmad Khan Mahmoodzada.

Amir och Hassan är oskiljaktiga och deras nära vänskap skildras på olika sätt. Men det kommer in en tråkig ton mellan dem och Amir börjar sakta förakta Hassan för att han är så undergiven och han börjar inse att det faktum att de kommer från olika etniska grupper har komplikationer. Går det att vara vänner?

Efter draktävlingen inträffar något som får deras vänskap att tvärt ta slut. Amir sviker sin vän och vänder honom ryggen. En tid senare flyttar Hassan och hans far från Amir och hans far. Och när Sovjetunionen invaderar Afghanistan flyr Amirs familj Afghanistan för gott.

Konflikten mellan pojkarna bygger skickligt upp intrigen och de etniska motsättningarna är ett av filmens centrala teman. Amir är från den största folkgruppen pashtuner och Hassan från den betydligt mindre folkgruppen hazarerna, som är extremt diskriminerade och ofta inte tillåts ha andra jobb än lågstatusyrken, som uppassare i välbärgade familjer. Det andra temat är flykten från Afghanistan och svårigheten att leva som flykting i ett nytt land, där man berövats sin identitet och vad man gör för att upprätthålla fasaden gentemot sina landsmän. Hedern, och framförallt flickornas heder, är ett sätt att manifestera familjens moral och anseende, och den vaktas med järnhand.

Det fina med Hassan, som man inte kan annat än förälska sig i, är att han är så lojal mot Amir. Han är i mångt och mycket filmens stora behållning och om man inte fattar tycke för honom faller mycket av historien platt. Vad som än händer sviker han aldrig Amir. Amir till och med fejkar att Hassan stulit hans nya armbandsur som han själv lägger under Hassans kudde. Men Hassan yppar inte ett ord. Han erkänner brottet. Som en lojal vän säger han att han skulle göra vad som helst för Amir. Emellanåt passar han upp på Amir, serverar honom mat och sopar golvet i hemmet, eftersom han och hans far jobbar i deras familj, men det verkar inte vara därför han är så osvikligt trofast mot Amir. Han ser honom verkligen som sin bästa vän. Jag skulle springa tusen mil för dig säger han till Amir efter att han hämtat de drakar Amir lyckas fälla i drakduellerna. Du skulle göra samma sak för mig eller hur? Men det är just det Amir inte gör. Han backar och smiter bakvägen.

Hassan och Amir ska flyga drake

Amir är nygift och har precis gett ut sin första roman, som han vördnadsfullt packar upp ur ett bokpaket från förlaget, när telefonen ringer i San Fransisco, tjugo år efter flykten, med en vädjan från familjens goda vän, Rahim Khan, i Pakistan. Han som alltid stöttat och uppmuntrat Amir i hans skrivande, när pappan ignorerar honom och tittar allt djupare ned i glaset. Utan att tveka inser Amir att det är dags att återvända till Kabul. Hassan är död och hans son föräldralös. Både Hassan och hans fru har skjutits ihjäl av talibanerna eftersom de vägrade att lämna Amirs faders hus de fått i uppdrag att vakta av Rahim Khan. Huset finns kvar om de någon dag kan återvända.

Tillbaka i Kabul, maskerad med långt hår och skägg, möts Amir av sönderskjutna hus och kuvade människor. Många, både vuxna och barn, hoppar omkring på kryckor med benen avslitna av de många landminor som använts under det smutsiga inbördeskriget. Kvinnor i burka stryker längs husväggarna, och drakflygning har helt förbjudits av talibanerna. Våld och rädsla färgar varje minut och i en scen bevittnar Amir hur en kvinna i burka stenas till döds under en paus i samband med ett idrottsevenemang. Hennes döda kropp kastas upp på ett skåpbilsflak som en död get utan att någon rör en min.

Amir som visat sig feg och egoistisk som barn står upp mot talibanernas galenskaper och terrormetoder och bevisar att han skulle ge sitt liv för Hassans son, Sohrab. Han var min bror säger han om Hassan. Själva upplösningen är dramatisk och spännande så att man sitter med andan i halsgropen och hoppas allt ska gå bra.

Flyga drake är fantastiskt välgjord och bygger på en mycket skickligt berättat historia av klassiskt mått. Författaren till boken som filmen bygger på, Khaled Hosseini, vet hur man trollbinder sin publik, och boken har toppat försäljningslistor världen över.

Möjligen är temat kring barndomskonflikten lite övertydligt, men större frågor tas också upp som skuld och skam, ansvar, och att våga agera och stå för sina ideal_._ I intervjuer har Khaled Hosseini också sagt att han tyckt att det är viktigt att ta upp frågor som är kontroversiella i Afghanistan som exempelvis sexuella övergrepp mot barn, vilket han kallar inbördeskrigets smutsigaste hemligheter.

Den etniska konflikten som skildras i filmen är också så brännande i Afghanistan att filmen har förbjudits att visas där.. Flyga drake fick dessutom spelas in utomlands, bland annat i Kina, eftersom man var rädd att barnen, som är de som i sina gärningar illustrerar den etniska konflikten i Afghanistan, riskerar utsättas för repressalier.

Ingen som lämnar biografen efter att ha sett Flyga drake lär gå därifrån oberörd – och det är väl högsta betyget för all konst – att den lyckas beröra.

I påskatider får man väl utse Flyga drake till en ytterst välsmakande påskkaramell, inte för söt och inte för sur och det är kanske där kritiken ligger. Filmen kunde haft lite mer bett, smaken av Hollywood tränger igenom, om än lite kamouflerad i afghansk klädedräkt, men bara det kan väl vara en upplevelse?

Solveig Hauser