Kreativitet som rehabilitering i en isolerad värld

filmer | 2011-11-24

Film: At night I fly
Regi: Michel Wenzer
Land: Sverige

”At night I fly” är en dokumentär skildring direkt in i det mikrokosmos som en grupp kreativa fångar som avtjänar livstidsstraff i fängelset New Folsom i Sacramento i Kalifornien lever i.

En grupp fångar som har begått brott som känns omänskliga. Brott som dock inte står i fokus. Fångarna är dömda till straff som 44 år upp till livstid. Det vill säga en evighet. En evighet som de sitter av på New Folsom, ökänt på grund av sina upplopp, rivaliserande gäng och isolerande värld där tungt beväpnade vakter övervakar allt. En vakt pekar ut de tydliga grupperingarna på fängelsets innergård. Sydmexikanerna, det vill säga den mexikanska maffian, beskrivs som värst av alla. Kameran fokuserar på en cell som rymmer två britsar. En klädlina hänger över rummet med syfte att fungera som garderob. Den tyckande värmen demonstreras av fläktens ljudliga snurrande och de barbröstade männen som kallar cellen för sitt hem. Det är trångt men inte stelt, snarare inbott. De tolv kvadratmeter jag själv hyr i en Stockholmsförort känns plötsligt rymliga. Jag har å andra sidan inte begått ett av de där brotten som känns så omänskliga.

En intern brevid en av flertalet isoleringsburar.

Det är i den miljön som den svenske regissören Michel Wenzer introducerar publiken för en bråkdel av fångarna och ger oss en glimt in i deras verklighet. Internerna som är i fokus deltar i projektet Arts in Correction, vars syfte är att rehabilitera fångar med hjälp av musik, konst och poesi. Poetryslam och sång blandas med ärliga diskussioner om vilka de är inom projektet och vilka de är utanför projektet. I Arts in Correction betyder inte deras bakgrund något till skillnad från på innergården där de automatiskt delar upp sig i grupper efter rastillhörighet och gänghierarkier. Kulturen och kreativiteten för dem dock samman.

Dokumentären visar den grymma verkligheten på det säkerhetsmässigt maxade fängelset. Det ges raka besked om att Michel Wenzer vistas där på egen risk och om han blir kidnappad kommer man på inga villkor förhandla om hans liv. En vakt visar upp en mängd olika vapen som fångar har tillverkat i form av tandborstar med insmälta rakblad och nervässade hårborstar. Men At night I fly har sitt fokus bortom våldet. Marty, en av internerna med yvigt skägg, beskriver fängelset med ordet isolering. En känsla av hopplöshet infinner sig i den bubbla som fångar och fångvaktare lever i. En bubbla som uppnår sitt syfte, att hålla fångarna instängda och isolerade. Arts in Correction bryter sig in i den bubblan genom att ersätta destruktivitet med kreativitet vilket tillåter fångarna att umgås på ett sätt som verkar nytt för dem och ger nya synsätt för att mentalt överleva strafftiden.

Jag erkänner att jag är förvånad över hur talangfulla dessa livstidsdömda fångar faktiskt är. Dikterna är brutalt ärliga och utan gränser, vilket gör att de fungerar. De sjunger med passion och det råder inget tvivel om att de menar varje ord. I en avhumaniserande värld hittar de plötsligt sitt värde genom kulturen och genom varandra. Dokumentären __är en studie över hur ondska kan se ut. Vi lär känna personer som är de som ger ondskan ett ansikte i samhället, vilket utmanar våra fördomar ju närmare vi kommer fångarna genom intervjuer och observationer vid deras interaktion. En behövlig och uppfriskande dokumentär på så vis. Möjligtvis märkliga ord i sammanhanget men At night I fly speglar stundtals både glädje och hopp mitt i all brutalitet. Detta genom de kreativa avbrotten i tristessen, gemenskapen mellan en del av internerna och den förändringsprocess som dokumentären skildrar att fångarna går igenom.

En intern tillsammans med regissören Michel Wenzer.

Jag saknar dock en starkare röd tråd dokumentären igenom. Tydligare vägledning om vad Arts in Correction innefattar, vem som får vara med i projektet och vilka som är eldsjälarna som säkerligen finns bakom kulisserna förklaras inte. Vi lär känna enskilda individer och förstår hur kulturprojektet har påverkat dem personligen. Att kombinera det med ett bredare perspektiv för att verkligen förstå om och i så fall till vilken nytta som Arts in Correction utför tycker jag är den saknade tråden som annars hade gjort dokumentären komplett.

Jag fascineras filmen igenom. Jag fascineras av dessa livstidsdömda människors mikrokosmos och sättet de väljer att leva på. Det känns som ett privilegium att höra hur människor på andra sidan stängslet filosoferar kring livet. Jag fascineras över hur pass mycket som Arts in Correction påverkar deltagande interners livssyn. Det som fascinerar mig mest i At night I fly är perspektivet som hela dokumentären utgår ifrån, fångens perspektiv. Perspektivet från människor som en gång utfört omänskliga handlingar, och som nu betalar för det med sitt liv.

Jag fascineras av hur lika vi är. Jag och den skäggiga och filosofiska Marty som vet att han aldrig kommer att släppas ur. Du och den helkroppstatuerade Rick, som numera brukar ge nya interner en penna eller en gitarr istället för en kniv. Vi är ni! som Marty skulle ha sagt.

Josefine Nilsman
[email protected]

filmer | 2011-11-24