Angelägna filmer på ung filmfestival

Mobbing, våld mot kvinnor och hemlöshet var några av de teman som berördes under Angelägets dokumentärfilmsfestival om mänskliga rättigheter den 3 maj 2007. Unga filmskapare på medieprogram från hela Sverige hade samlats på biografen Bergakungens Salar i Göteborg för att hylla de sex vinnande bidragen plus ett hedersomnämnande.

Sammanlagt var mer än trehundra personer samlade i Bergakungens stora sal. Röda mattan vid ingången samt inte minst det efterföljande minglet med cider och tilltugg gav tillställningen en aura av gala. Utöver de vinnande filmerna bjöds publiken dessutom på svängiga rytmer från Navid Modiri & Gudarna, grym streetdance från gruppen Twisted Feet och nyskapande poesiuppläsning av Emilie Hwang. Namnkunniga personligheter med anknytning till film eller till de ämnen som avhandlades var även inbjudna för att kommentera de vinnande filmerna. Till dessa hörde bland annat Amnestys tf generalsekretare Dan Grundin, filmkännaren Emma Gray Munthe, Hemlösas tidning Faktums chefsredaktör Malin Kling samt Johan Hilton, författare och programledare för kvällspasset i P3.

Navid Modiri och Gudarna.

Ett populärt projekt

Årets filmfestival var den andra i ordningen sedan projektet lanserades hösten 2005. Det som startade som ett dokumentärfilmsprojekt om mänskliga rättigheter på gymnasieskolor med medieprogram i Västra Götaland erbjöds i år till unga filmintresserade på medieprogram i hela Sverige. Ungefär en fjärdedel av alla gymnasieskolor med medieprogram i Sverige, med sammanlagt 51 inskickade filmer deltog i årets upplaga av Angeläget. Efter förra årets succé var det många skolor som deltog för andra gången. Syftet med projektet, som görs i samarbete med bland annat Amnesty och KulturUngdom är att ge ungdomar möjligheter att skildra ämnen som engagerar och intresserar dem utifrån ett människorättsperspektiv. Eller som eldsjälen bakom Angeläget, projektledaren Martin Rydhén uttrycker det:
– De medverkande tar till sig mänskliga rättigheter på sitt sätt, och berättar på sitt sätt.

Projektledaren Martin Rydehn i farten.

Många av de lärare som Martin varit i kontakt med genom projektet har uttryckt att de saknat att kunna arbeta med ämnen som berör och att Angeläget har erbjudit just detta. Genom skapandeprocessen lär sig de medverkande ungdomarna att ifrågasätta och problematisera sin vardag och värld. En del av filosofin bakom Angelägets succé är just att para ihop det egna skapandet med tankar kring mänskliga rättigheter vilket tvingar filmaren att gå igenom många steg innan de har en färdig film; man måste forska kring ämnet och fundera på hur det ska berättas för att sedan sammanställa den rent tekniskt.
– Inte sällan får man ta del av en annan människas livshistoria, vilket är ett ypperligt sätt att öka medvetenheten, engagemang och intresset för människorättsfrågor, menar Martin.

Dokumentärfilmsgengren har fått ett uppsving på senare år, inte bara i traditionell mening utan även i form av till exempel dokusåpor på tv och YouTube på Internet. Martin menar att både lärare och elever har sett det som positivt att använda sig av en uttrycksform som dagens ungdomar är vana vid och att det är ett bra sätt att diskutera viktiga ämnen som mänskliga rättigheter. Jurymedlemmen och dokumentärfilmaren Axel Johansson tycker att dokumentärfilmer är effektivt som verktyg för att främja mänskliga rättigheter:
– Genom att använda alla element - rörlig bild, ljud, ljus, musik – går budskapet rakt in. Både filmskaparen och publiken tvingas tänka själva och fråga sig ”vad är en mänsklig rättighet”?

Glada Amnestyaktivister

En viktig del av Angeläget är dessutom att hitta offentliga forum för visning och diskussion.
– Detta är inget som ska stanna i någons dator eller i ett klassrum. Det är viktigt att det kommer ut på den kulturella arenan. Dels för att filmskaparna då får ett erkännande för sitt arbete och sitt engagemang men också för att det kan utgöra en grund för reflektioner och diskussioner mellan andra, både ungdomar och vuxna säger Martin.

Filmerna
De sex vinnarfilmerna visades i tur och ordning inför den månghövdade publiken. Den första av de sex vinnande filmerna, Ett barn i Sverige, var gjord av två unga filmskapare från Sundsvall. Med enkla medel låter de den tioårige flyktingkillen Emin från Azerbajdzjan berätta om sitt korta liv. Genom Emins berättande får man ta del av förföljelsen han och hans familj utsattes för i Azerbajdzjan. Han berättar även om det liv han numera lever i Sverige. Vid inspelningen av dokumentären levde Emin och hans familj dessutom under avvisningshot. De stolta dokumentärfilmarna kunde emellertid, till publikens gemensamma lättnadssuck, berätta att familjen har fått stanna i Sverige. Amnestys tf generalsekreterare Dan Grundin berömde eleverna bakom filmen, och betonade att rätten till asyl är en av de viktigaste mänskliga rättigheterna. I sin motivering, vilket man som åhörare bara kan hålla med om, menade juryn bland annat att barnets berättelse ger ett ytterst mänskligt perspektiv på ämnen som rätten till asyl och trakasserier.

Vinnarfilm två, Rätten att bestämma över sitt eget liv, handlar om en anonym ung kvinna som i vuxen ålder lämnat Jehovas Vittnen och därmed förlorat all kontakt med sin familj. Jehovas Vittnens regler förbjuder nämligen kontakt mellan avhoppare och medlemmar. Den unga kvinnan i filmen berättar öppenhjärtigt om den ångest och de ensamhetskänslor som hennes beslut indirekt har resulterat i. Emma Gray Munthe, som kommenterade filmen menade att ett ämnes betydelse ibland kan överskugga det faktum att klippning och ljud inte är i toppklass. Religionsfrihet och rätten till sin familj är just sådana viktiga ämnen.

Den tredje vinnarfilmen, Invert, var gjord av en grupp killar från Anderstorpsskolan i Skellefteå. På ett förbehållslöst sätt belyser de i filmen hur det är att vara homosexuell i dagens Sverige, med speciellt lus på Norrland. Fördomar och myter avlivas effektivt i filmen, vars final är en bandad telefonintervju med den riksbekante pingstpredikanten och gaymotståndaren Åke Green. Killarna bakom filmen tvekar inte att ställa Green mot väggen och mot slutet av intervjun höjs rösterna från både Green och intervjuaren. Filmen kommenterades av Johan Hilton, journalist och författare som behandlat homosexuellas rättigheter. Hilton var imponerad av killarnas respektlöshet inför såväl ämne som intervjuoffer. Han betonade att hatbrott mot hbt-personer har ökat de senaste åren och att frågan om vem som säger vad och i vilket sammanhang är viktig att diskutera, med tydlig anknytning till fallet med Åke Green. Denne frikändes som bekant av hovrätt och HD efter att ha fällts för hets mot folkgrupp i tingsrätt.

Från vänster Navid Modiri, vinnaren Sofia C Lindén
(filmen Berlin- Street Art) och jurymedlemmarna Axel Johansson, Maja Åberg och Erik Hemmendorf.

Berlin – street art var fjärde vinnande film. Inspelad i Berlin handlar den om gatukonst, alltså graffiti och andra utsmyckningar av det allmänna rummet. Filmen bygger dels på snygga och uppseendeväckande exempel av denna konstform, dels på intervjuer med konstnärer och med ”vanliga” Berlinbor. Som regel är de sistnämnda positiva till gatukonst, vilket både hänvisas till att det förskönar staden och till att det är ett sätt för fattiga konstnärer att nå ut med sin konst. Utöver detta menar många av de intervjuade också att Tysklands arv av repressiva regimer är en förklarande faktor till acceptansen. Under långa perioder har det fria ordet helt enkelt varit förbjudet i delar av Tyskland, och att måla på väggar var då en protestaktion mot systemet. Just detta sista skäl framhålls som en skillnad gentemot Sverige, där bilden av street art generellt sett är mindre positiv. Vi har inget arv av åsiktsförtryck som har tvingat folk att skriva på väggar för att nå ut med budskap. Filmen kommenterades av Marit Kapla från Göteborgs Filmfestival, som förvisso erkände att hon hade en ambivalent inställning till gatukonst, men ändå menade att det kan och bör ses som ett demokratiskt friskhetstecken.

Filmen Utsatt av Samuel Storey, Rickard Thorslund och Issa Afram
från Kunskapsgymnasiet-Globen i Stockholm var en av de som vann pris.

Vinnarfilm nummer fem, Utsatt, tar upp ämnet mobbing. En anonym tjej berättar förbehållslöst om det helvete hennes skolgång var. Hon berättar också om den bitterhet och ilska hon känner gentemot skola och vuxna som inte ingrep trots flera rop på hjälp. Vid sidan av huvudpersonens berättelse får man se unga skådespelare vilka, liksom i en klassisk Bullen-brevfilm, spelar mobbare och mobboffer. För att kommentera Utsatt var två av förra årets vinnare inbjudna. David Berggren och Angelina Millqvist deltog då själva med en film om mobbing. De betonade att det är viktigt att ungdomar själva diskuterar och motarbetar mobbing. Det är alltför vanligt att oengagerade lärare endast säger åt elever att sluta bråka, något som sällan har någon effekt, enligt David och Angelina.

I den sjätte vinnarfilmen, Inga ord kan skada mig längre, får man möta hemlöse Tord från Göteborg. Tord är narkoman och stjäl för att få pengar till mat och knark. Killarna bakom filmen sökte helt enkelt upp honom vid den husvagn han bor i under Göta Älvbron. De berättade själva för publiken att det inte var helt enkelt att få intervjun till stånd. Stämningen var till en början hotfull, men efterhand skapades ett förtroende och intervjun kunde bli av. Såväl juryn som den inbjudna kommentatorn, Malin Kling från hemlösas tidning Faktum, berömde killarna för det mod de uppvisat i närmandet till Tord. Resultatet är en obarmhärtig närstudie av de förhållanden hemlösa människor lever under.

Utöver de sex officiella vinnarfilmerna delade juryn även ut ett hedersomnämnande. Detta delades ut med anledning av att en stor del av filmerna berörde sexuella trakasserier och våld mot kvinnor. Juryn ville uppmärksamma detta genom att prisa även en av dessa filmer. Jag sa nej handlar om en våldtäkt. En ung kvinna våldtas av en manlig bekant när hon är berusad och ur stånd att kunna försvara sig. Filmen centrerar kring de känslor och tankar hon har efteråt. Ångest, utsatthet och misstro är några av dessa. Att han som våldfört sig på henne är en (tidigare) vän är bland annat en omständighet som gör att brottet blir än svårare att bearbeta. I juryns motivering kan man bland annat läsa:
-Dessa unga kvinnor har tagit upp ett ämne som ligger dem varmt om hjärtat, ett ämne som ständigt är på tapeten, men lika lätt faller i glömska. Med hjälp av en snygg estetisk och trovärdig rekonstruktion har man tydligt fått fram sitt budskap. Låt denna film och alla andra filmer om våldtäkt ständigt påminna oss om hur vanligt detta är, och vilka sår det ger den som utsatts.

Känslosamma tacktal
Rickard Thorslund, Samuel Storey och Issa Afram heter de stolta filmskaparna bakom mobbingfilmen Utsatt. De stod för ett av dagens mest känslosamma ögonblick, då de i samband med sitt tacktal berättade om den vän till dem på vars erfarenheter filmen bygger. Det rörande tacktalet gav fler än en i publiken fuktiga ögon. Vi frågade killarna efter filmvisningen vad projektet har inneburit för dem.
– Film är ett effektivt sätt att nå ut med ett budskap, då man kan visa ett problem på ett sätt som är enkelt att ta till sig. Genom filmen har vi lärt oss att man kan tydliggöra ett problem som mobbing på flera sätt som vi inte visste om tidigare, säger Rickard.
Att producerandet av en dokumentärfilm är lärorikt på flera sätt bekräftar killarna också.
– För mig har projektet inneburit att jag har lärt mig mycket mer om vad mobbing egentligen innebär, säger Samuel. Man har alltid vetat om att det har funnits, men jag har inte sett det så tydligt som efter den här filmen. Att det finns så grov mobbing som det finns är också något jag har lärt mig genom filmen.
Vi avslutar med att fråga om de vill säga något särskilt angående Angeläget. Det svar vi får av Rickard ger hopp om mer film från de här killarna:
– Det sägs ju att en bild säger mer än tusen ord, tänk då på allt det vi har fått sagt med alla de bildsekvenser som var med i vår dokumentärfilm.

Text och bild: Anna Beran och Björn Svensby

Sex vinnare - så motiverade juryn

Rätten att bestämma över sitt eget liv

Ett spännande porträtt av en ung kvinna och hennes kamp för att få bestämma över sitt eget liv och samtidigt en illustration över hur det kan gå när rätten till religionsfrihet inte respekteras. Filmen visar med smärtsam tydlighet hur svårt det är att gå emot sin familj, och hur man kan bli helt isolerad om man väljer sin religiösa frihet över familjens krav.

Av: Jessica Moström, Anna Örmin, Marilen Karlsson från Midgårdsskolan i Umeå

Ett barn i Sverige.

En enkel film som berör och ger många tankar. Upphovsmakarna lyckas fånga en berättelse om en fin pojke vars hela liv ligger i händerna på svenska myndigheters välvilja. En pojke som drömmer om ett bra och värdigt liv. Denna film kan förhoppningsvis göra skillnad och påverka beslutsfattare att se ett livsöde som är i behov av samhällets hjälpande hand.

Av: Amelie Jonsson, Lene Jonsson från Ung film i Sundsvall

Inga ord kan skada mig längre:

En tankeväckande dokumentär där filmskaparna på kort tid lyckats skapa en trygg och förtroendefull relation med en människa som valt att ställa sig utanför samhället. Filmarnas skildring av platsen och uppriktiga frågor om livet som hemlös, visar på både patos och engagemang, utan att göra någon till offer. Vi får uppleva ett möte som bygger på ömsesidig nyfikenhet och respekt. En osentimental skildring som berör och lever kvar.

Av: Johan Forsell, Charlie Hedström från Västerhöjdsgymnasiet i Skövde

Utsatt

Utsatt är en engagerande dokumentär om hur helvetisk vardagen kan te sig för den som är mobbad i skolan. Genom intervjuer och välgjorda dramatiseringar upplever vi huvudpersonens växande desperation. Filmarna har på ett respektfullt sätt tagit vara på ”Amandas” utlämnande berättelse och skapat en gripande och välklippt film som visar hur djupa spår maktlösheten sätter hos den som en gång blivit kränkt.

Av: Rickard Thorslund, Samuel Storey, Issa Afram från Kunskapsgymnasiet-Globen i Stockholm

Berlin street art

Med hjälp av snygga klipp, bilder och bra musik har man skapat en cool, men samtidigt insiktsfull dokumentär. Filmen visar på ett slående sätt hur synen på graffiti och gatukonst skiljer sig mellan Berlin och Sverige. Märkta av stadens förflutna gör invånarna i Berlin den självklara kopplingen till mänskliga rättigheter och att göra sin röst hörd. En eloge till filmskaparna som på ett naturligt sätt visat detta.

Sofia C. Lindén, Ida Josefsson från Ale Gymnasium

Invert

Detta är dokumentärfilm på hög nivå, man har gjort en heltäckande research, både historiskt och i nutid, och tillsammans med en nästan sövande skön norrländsk berättarröst pusslat ihop en genial film om ett hett debattämne. **

Av: Tobias Holmström, Henrik Lindmark, Mikael Nolander, Lundvig Andersson, Erik Lundgren från Anderstorpsskolan i Skellefteå

Juryns Hedersomnämnande

Jag sa nej

Dessa unga kvinnor har tagit upp ett ämne som ligger dem varmt om hjärtat, ett ämne som ständigt är på tapeten, men lika lätt faller i glömska. Med hjälp av en snygg estetisk och trovärdig rekonstruktion har man tydligt fått fram sitt budskap. Låt denna film och alla andra filmer om våldtäkt ständigt påminna oss om hur vanligt detta är, och vilka sår det ger den som utsatts.

Av: Johanna Skiljö, Rebecka Edlund, Anna Isaksson, Sandra Lundqvist, Emma Linder, Malin Svärdsten från Tyresö Gymnasium