Amnestys 40-åriga kamp mot dödsstraffet

I år har det gått 40 år sedan den stora konferensen i Stockholm som blev startskottet för Amnestys ihärdiga kamp mot dödsstraffet. På den internationella dagen mot dödsstraffet den 10 oktober gav en namnkunnig panel sin syn på utvecklingen sedan dess.

reportage | 2017-10-19
Av: Vera Häggblom

Från vänster: Brita Grundin, Thomas Hammarberg, Lars Åke Augustsson, Birgit Feychting och Andrea Bodekull under seminariet som arrangerades av Amnestys aktionsgrupp mot dödsstraffet och Hälso- och sjukvårdsgruppen. Foto: Vera Häggblom

– Dödsstraffet är inte ett straff. Det är ett brott, säger Andrea Bodekull, ansvarig för individarbete på svenska Amnesty, under seminariet på ABF-huset i Stockholm.

Andrea Bodekull var en de många frivilliga som arbetade med att organisera den stora, internationella konferensen mot dödsstraffet på Folkets Hus i december 1977. Konferensen mynnade ut i Stockholmsdeklarationen, där kravet på dödsstraffets avskaffande undertecknades av 177 delegater från ett 50-tal länder.

Hans Göran Franck (1925-1998) var svenska Amnesty förste ordförande 1964-1970. Foto: Amnesty International

I dag utgör arbetet mot dödsstraffet en självklar del av Amnestys engagemang för de mänskliga rättigheterna. Så har det dock inte alltid sett ut.

– Dödsstraffsfrågan fanns inte då Amnesty bildades 1961, då var inriktningen samvetsfångar. Det var den svenska sektionen och dess ordförande Hans Göran Franck som drev frågan om att tortyr och dödsstraff måste vara en del av Amnestys mandat, säger Thomas Hammarberg, tidigare generalsekreterare för Amnesty International.

Det interna motståndet mot frågan menar Thomas Hammarberg självklart inte berodde på att man på det internationella sekretariatet skulle vara för dödsstraffet i sig. Däremot ville man från internationella sekretariatets håll ha ett snävt mandat där frigivandet av samvetsfångar stod i fokus.

– Det tog tio år innan vi fick ett ordentligt gehör för frågan. Konferensen blev en viktig markör, som visade att det fanns en enighet bakom, säger Thomas Hammarberg.

10 december 1977. Marie Jose Protais och Thomas Hammarberg från Amnesty Internationals internationella styrelse på presskonferens i Oslo. Nobels fredsmedalj som Amnesty tilldelades för 1977 ligger på bordet. Foto: Norsk Telegrambyrå/Amnesty International

Han missade dock en del av konferensen då han i egenskap av organisationens ordförande reste till Oslo för att motta Nobels fredspris för Amnestys räkning.

Thomas Hammarberg påminner också om att Amnesty från början var en anglosaxisk organisation, där opinionsläget i länder som USA och Storbritannien gjorde att man inte ville tappa mandatet från människor som ville arbeta för ett frigivande av politiska fångar.

– Vad vi lyckades med var att visa anglosaxarna kopplingen mellan dödsstraffet och det politiska förtrycket. Ledarna använder ju ofta dödsstraffet för att tygla den politiska oppositionen, säger Thomas Hammarberg.

Konferensen om dödsstraff hölls på Folkets Hus i Stockholm den 10-11 december 1977: Garfield Todd, tidigare premiärminister i Sydrhodesia (nuvarande Zimbabwe), Thomas Hammarberg Martin Ennals, generalsekreterare i Amnesty och Olof Dahlen. Foto: Amnesty International

Även Brita Grundin, som har ett halvt sekel av Amnestyengagemang i bagaget, fick känna på en viss skepsis från det internationella sekretariatet. Ett år efter dödsstraffskonferensen i Stockholm var Brita Grundin en av de som reste till det London för att diskutera frågan kring hur medlemmarna skulle arbeta med dödsstraffet. En av huvudkontorets tunga utredare sade då till Brita att ”det här med dödsstraffet är alldeles för svårt att arbeta med för vanliga gruppmedlemmar”. Då blev Brita Grundin arg.

– Det är ju den lättaste fråga vi har – det finns en lag, den lagen ska bort. Punkt slut, säger Brita Grundin bestämt.

Det budskapet har Brita Grundin även förmedlat på åtskilliga skolor under årens lopp. Ibland har hon stött på elever som varit dödsstraffsförespråkare. Efter att ha diskuterat frågan med Brita Grundin har de tänkt vidare och ändrat uppfattning.

Brita Grundin, Amnestys aktionsgrupp mot dödsstraffet, och Thomas Hammarberg, före detta generalsekreterare för Amnesty, känner varandra väl och förde ett livligt samtal om dödsstraffets utveckling under seminariet i ABF-huset. Foto: Vera Häggblom

Under seminariet medverkar även Birgit Feychting från Amnestys hälso- och sjukvårdsgrupp. Birgit Feychting är själv läkare och hon beskriver ingående hur en avrättning genom dödlig injektion går till. Metoden togs fram 1982 av läkaren Stanley Deutsch vid universitetssjukhuset i Oklahoma på begäran av delstatsguvernören, som ville få tips om hur man skulle kunna genomföra avrättningar på ett ”humant” sätt.

– Processen liknar operationsförfarandet. De läkemedel som används är desamma som vi läkare använder i samband med narkos varje dag för att rädda liv, säger Birgit Feychting.

I USA är läkare med vid avrättningen för att konstatera dödsfallet, däremot får de enligt det amerikanska läkarförbundet inte medverka aktivt med att ge de dödliga injektionerna.

– Att etablera en venväg, något som kan vara svårt även för expertisen, görs alltså av personal som saknar rätt medicinsk utbildning, säger Birgit Feychting.

Birgit Feychting berättar att bristen på både experter och läkemedel gör att metoden blir mindre effektiv och att lagstiftningen därför på vissa håll i USA har öppnat upp för möjligheten att återgå till äldre metoder, som hängning, arkebusering och användning av gaskammare.

Birgit Feychting, som under ett arbetspass på Södersjukhuset i Stockholm träffade den person som sist dömdes till döden i Sverige – den så kallade ”Amalthea-mannen” Anton Nilsson (1887-1989) – tycker att frågan om dödsstraffet är högst relevant för sjukvårdspersonal även i Sverige.

– I Sverige möter hälso- och sjukvårdspersonal i sitt dagliga arbete flyktingar och migranter med fruktansvärda upplevelser i bagaget. Att ha bevittnat en avrättning sitter i livet ut, säger hon.

Författaren Lars Åke Augustsson gav en överblick över dödsstraffstillämpningen i världen. Foto: Vera Häggblom

Idag har 105 länder avskaffat dödsstraffet för alla typer av brott, vilket är en majoritet av världens stater. Författaren Lars Åke Augustsson, som har skrivit flera böcker om dödsstraffet, påpekar dock att majoriteten av människorna på jorden lever under hotet om dödsstraff, med tanke på att det finns kvar i länder som USA, Kina och Indien.

I sin exposé över användningen av dödsstraffet i världen målar Lars Åke Augustsson upp en relativt mörk bild, även om det även finns vissa ljusglimtar:

– Framförallt tillämpas dödsstraffet i Mellanöstern och Asien. Saudiarabien har hittills avrättat 100 personer i år, och även Iran är på väg mot samma antal som 2016.

I Iran är det ofta anklagelser om narkotikabrott som ligger bakom avrättningarna, och även i Malaysia, Singapore och Indonesien utfärdas ofta dödsdomar för narkotikasmuggling. I länder som Syrien och Jordanien är det anklagelser om terrorism som kan leda till dödsstraff.

USA kallar Lars Åke Augustsson för en experimentverkstad då det kommer till dödsstraffet. Enligt Amnestys senaste dödsstraffsrapport fanns dock landet förra året för första gången sedan 2006 inte med bland de fem länder som avrättar flest människor i världen, och enligt opinionsundersökningar är stödet för dödsstraffet bland den amerikanska befolkningen lägre än på flera decennier. Att USA helt skulle avskaffa dödsstraffet inom den närmast framtiden ser dock inte Lars Åke Augustsson som sannolikt:

– Det beslutet kommer inte att komma uppifrån då det är delstaterna som styr. Det kommer att blir svårt i USA, men stödet för dödsstraffet är i alla fall lägre än förut.

Andrea Bodekull, ansvarig för individarbete på svenska Amnesty, hjälpte till under den internationella dödsstraffskonferensen i Stockholm 1977. Foto: Vera Häggblom

När det kommer till Europa konstaterar Thomas Hammarberg att ledaren för en EU-stat – Viktor Orbán i Ungern – har sagt att han överväger att återinföra dödsstraffet.

– Så frågan lever även i Europa, påpekar han.

När det gäller Amnestys fortsatta arbete mot dödsstraffet har Andrea Bodekull ambitionen klar för sig:

– Förhoppningen är att vi inte ska behöva arbeta i 40 år till för att förpassa dödsstraffet till historiens skräphög, säger hon.

Vera Häggblom
[email protected]

Fakta/dödsstraffet

Minst 1 032 avrättningar i 23 länder ägde rum under år 2016. Då är antalet avrättade i Kina inte inkluderat då tillförlitlig statistik saknas.
Kina, Iran, Saudiarabien, Irak och Pakistan är de länder som avrättar flest människor. Om Kina räknas bort står övriga fyra länder för 87 procent av de registrerade avrättningarna.
Totalt har nu 105 länder avskaffat dödsstraffet helt i sin lagstiftning, ytterligare 36 länder anses ha avskaffat det ”i praktiken” genom att de till exempel inte har verkställt några avrättningar under lång tid eller att de har tagit bort dödsstraffet för ”vanliga brott” men har kvar det i till exempel krigstid.
Av de 57 länder som har kvar dödsstraffet och också verkställer dödsdomar är det bara runt 20 länder som varje år utför avrättningar.

Källa: Amnestys dödsstraffsrapport 2016 ()

Mer information om dödsstraffet

World Coalition Against the Death Penalty

Rick Halperins dödsstraffsnyheter

Läs också

Han levde som han lärde (Amnesty 2001 om Hans Göran Franck)

Läs mer om dödsstraffet från Amnesty Press

Maldiverna: De första avrättningarna sedan 1954 kan komma ”inom några dagar” medan den politiska krisen i landet skärps (2 augusti 2017)

En lång kamp mot dödsstraffet (Intervju med Lars Åke Augustsson 7 december 2016 – även i nummer 4/2016)

Efter tortyren och dödsdomen: Nu ser Moses Akatugba ljust på framtiden (3 december 2016)

Proteststorm mot avrättningar i Indonesien (29 juli 2016)

Dramatisk ökning av avrättningar (nummer 2/2016)