Jugoslavientribunalen stänger nästa år – vilken roll har den spelat på Balkan?

– De kan säga vad de vill, men jag var där, jag såg vad som hände så jag vet vad som är sant, säger 35-åriga Belgradbon Dejan Zurovac om Haag-tribunalens domar. Med bara två rättegångar kvar ska FN:s krigsförbrytartribunal för det forna Jugoslavien avsluta sin verksamhet nästa år, efter 24 års arbete. Krigsförbrytare har satts i fängelse, och konflikterna i forna Jugoslavien har dokumenterats genom tusentals vittnesmål. Men frågan är hur mycket insamlade fakta egentligen påverkar människors uppfattning om vad som hände?

reportage | 2016-05-01
Av: Christina Wassholm
General Ante Gotovina hyllas på en affisch i den kroatiska staden Makarsa år 2011.

General Ante Gotovina hyllas på en affisch i den kroatiska staden Makarsa år 2011. Foto: Tomeks1/Wikipedia

Tanken var att tribunalen skulle skipa rättvisa genom att åtala misstänkta krigsförbrytare, så att offren kunde få upprättelse och på så sätt bidra till försoning. Men många gånger har domarna i Haag snarare använts för att förstärka nationalistisk retorik. Ett lands regering kan uttrycka sin tillfredsställelse över en hård dom för en förövare från en annan grupp, men samtidigt förneka ansvar för brott som utfördes av den egna sidan.

Och det som Dejan Zurovac säger ovan hörs som ett eko från alla delar av regionen: ”Jag var där, så jag vet redan vad som hände.” Går det ens att få en gemensam syn på vad som hände i 1990-talets krig på Balkan?

Tribunalens opartiskhet och legitimitet har ofta ifrågasatts under dess drygt 20-åriga historia. I synnerhet i samband med kontroversiella domar, senast vid frikännandet av den serbiske nationalistpolitikern Vojislav Seselj, liksom år 2012 när kroatiske generalen Ante Gotovina friades i appellationsdomstolen, efter att först ha blivit dömd till 24 års fängelse. Han var bland annat åtalad för den så kallade Operation Storm, som fördrev omkring 200 000 serber från Kroatien 1995.

Kritiken mot tribunalen har också gällt dess ineffektivitet, som i fallet med Seselj, som tillbringade elva år i häktet men bara 175 dagar i rättssalen. Vanligaste kritiken från individer och statsöverhuvuden på Balkan är annars att tribunalen är styrd av politiska intressen från väst. I synnerhet hörs den typen av åsikter i Serbien, där tribunalen ofta kallas anti-serbisk.

Nationella domstolar
För många människor i regionen idag är också det som behandlas i Haag otillräckligt för att de ska känna att rättvisa skipas. Det har att göra med begränsningen i tribunalens mandat att endast ta upp fall med högre politiska eller militära ledare, alltså personer som beordrade mord eller våldtäkter, men inte själva utförde dem. Så tvingas många överlevare se våldtäktsmän och personer som är ansvariga för familjemedlemmars död gå fria på samma gator och torg där de själva försöker fortsätta med livet.

Teuta Hoxha i Kosovo.

Teuta Hoxha i Kosovo. Foto: Shkodran Hajdini

27-åriga Teuta Hoxha är jurist och leder sedan ett år tillbaka ungdomsorganisationen för mänskliga rättigheter, Youth Initiative for Human Rights, YIHR, i Kosovo. Tidigare arbetade hon för Humanitarian Law Center och hon säger att frågor om internationell rätt och försoning är hennes stora passion i livet.

Teuta Hoxha menar att tribunalens bidrag till öppnandet av nationella krigsdomstolar och arbete med att stärka deras kapacitet är ett viktigt resultat som ibland glöms bort. Och det är i de nationella domstolarna som förövare på lägre nivå kan ställas inför rätta. Sådana domstolar finns i Bosnien-Hercegovina, Kroatien och Serbien.

Tidigare i år blev det klart att också Kosovo får en egen domstol, kallad the Kosovo Relocated Specialist Judicial Institution, placerad i Haag. Det är något så unikt som en nationell domstol utanför landets gränser. Den har som enda uppgift att pröva åtal mot högt uppsatta ledare av Kosovas befrielsearmé, UÇK, för brott begångna under konflikten 1998-1999. Men Teuta Hoxha vill att det ska finnas en nationell domstol på plats i Kosovo. Hon tror att det som framkommer i rättegångarna skulle få ett helt annat inflytande i lokalsamhället då.
– Det som händer i Nederländerna, stannar tyvärr i Nederländerna, säger hon.

Dålig kunskap om historien
Haag-tribunalen har dock arbetat för att information om vad som händer i Haag inte ska stanna där. Bland annat har de engagerat Teuta Hoxha och YIHR för att hålla föredrag om tribunalens arbete i gymnasieskolor i Kosovo.

– Vi märkte att eleverna knappt visste någonting om krigsförbrytelser, inte ens de som utspelade sig i deras eget land, säger Teuta Hoxha.
En uppföljande undersökning bland unga från förra året visade att majoriteten inte kunde räkna upp ens tre namn på platser där krigsförbrytelser begåtts.

Krigsförbrytartribunalens byggnad i Haag.

Krigsförbrytartribunalens byggnad i Haag. Foto: Julian Nitzsche/Wikipedia

Teuta Hoxha beskriver hur fokus hos allmänheten, men också media, skiftar beroende på vem som är åtalad. Är det en kosovoalban är allt fokus på honom, och offren glöms bort. Handlar det om en åtalad serb är å andra sidan allt fokus på offren. – Det här visar att det saknas en kultur av empati, och att alla offer inte anses vara lika mycket värda, säger hon.

Initiativ från civilsamhället ska komplettera tribunalen Några av regionens mest prominenta människorättsorganisationer tog 2008 initiativ till en regional kommission, RECOM, för att etablera fakta om krigsförbrytelser i forna Jugoslavien mellan 1991 och 2001. Idén kommer från civilsamhället, men man vill ha med statsöverhuvuden från alla länder i regionen i kommissionen. Målet är att alla ska skriva under på de fakta om krigsbrott som finns dokumenterade, så att det finns en samsyn om exempelvis antal och namn på offer – och ett slut på missbruk av historien i nationalistiskt syfte.

Zlatica Gruhonjic i Republika Srpskas huvudstad Banja Luka.

Zlatica Gruhonjic i Republika Srpskas huvudstad Banja Luka. Foto: Privat

Zlatica Gruhonjic från Banja Luka, vars organisation Center for Democracy and Transitional Justice är en av medlemmarna i RECOM, anser att tribunalens arbete med att samla fakta kommer att bidra till försoning först när det finns en beredskap att acceptera vilka brott som begicks av individer ur den egna gruppen.
– Problemet är att varje etnisk grupp har sin egen sanning och sina egna förväntningar, säger hon.

Från Kosovo får hon medhåll av Teuta Hoxha, som berättar om en gatuaktion som YIHR gjorde förra året, då de läste upp namnet på varenda person som fortfarande saknas sedan kriget i Kosovo.
– Bakom varje namn finns en person, en identitet, en familj som saknar den personen. Vi fick höra att många inte visste att det var så många icke-albanska offer, säger hon.

Också kvinnoorganisationer i regionen har organiserat sig i ett eget initiativ kallat Women’s Court, en kvinnodomstol som ska komplettera Haag-tribunalens arbete som de menar sätter för stort fokus på förövarna, istället för offren, och missar stora bitar i sin historieskrivning.

General Ratko Mladic (i mitten) i Sarajevo år 1993.

General Ratko Mladic (i mitten) i Sarajevo år 1993. Foto: I, Evstafiev/Wikipedia

Kvinnodomstolen, som hade sin första stora, regionala ”rättegång” i Sarajevo förra året, riktar ljuset på kvinnors vittnesmål och låter dem definiera brotten de utsatts för. Den inkluderar också vittnesmål om motståndet mot kriget, en pusselbit i historien som ofta glöms bort.

Politikens roll för försoning
Sonja Biserko är mångårig ledare för serbiska Helsingforskommittén. Hon anser att serbiska makthavare aldrig har tagit tydlig ställning för Haag-tribunalen. Det är därför den haft så lite inflytande på människors värderingar och för försoning i regionen, menar hon. Dagens politiker i Serbien är helt ointresserade av att diskutera landets roll i kriget, säger hon.

– Vi har aldrig varit längre ifrån en dialog om det förflutna i regionen än vi är idag, säger Sonja Biserko.

Sobja Biserko har i många år lett Helsingforskommittén i Belgrad.

Sobja Biserko har i många år lett Helsingforskommittén i Belgrad. Foto: Christina Wassholm

Ett uttalande av Serbiens premiärminister Aleksandar Vucic efter domen mot Radoslav Karadzic illustrerar detta väl. Han sade: ”Vi medborgare i Serbien kommer antagligen aldrig att få se andra respektera våra offer på det sätt som vi är skyldiga att respektera deras offer.”
Vid samma tillfälle uttryckte han också sin irritation över de ständiga kraven på att Serbien ska göra upp med sitt förflutna. ”Vi förväntas göra bara det och inget annat”, sade han.

I Bosnien-Hercegovina säger Zlatiha Gruhonjic att politiker i landet inte bara är ointresserade utan till och med verkar aktivt mot försoning:
– Politiker både skapar och uppmuntrar till en ständig konflikt mellan etniska grupper i Bosnien, säger hon.
Det tjänar deras syften, menar hon, eftersom de kan vinna röster genom människors rädsla för vad som skulle hända om det inte vore representanter för deras etniska grupp som satt vid makten.

Sonja Biserko säger att även om det finns anledning att kritisera tribunalen så används kritiken främst som en ursäkt för att inte ta dess slutsatser på allvar i Serbien:
– Men det arbete den gjort med att samla vittnesmål och dokumentera krigsbrott är jätteviktigt för den här regionen. Det kommer att förhindra manipulation av fakta i framtiden.

Nästa generation
Det kommer dock att krävas en hel del arbete för att framtida generationer ska ha lätt tillgång till dessa fakta. Idag berättar exempelvis läroböckerna i regionen väldigt skilda versioner av nittiotalets händelser.

– Försoningsprocessen har inte ens börjat här. Den måste utgå från varje individ men också från staten och institutioner, som utbildningssystemet. Idag lär skolan ut olika sanningar till de nya generationerna, etniskt baserade sanningar. Och det lär dem att bli representanter för en etnisk grupp snarare än medborgare, säger Zlatica Gruhonjic i Banja Luka.

Och i Kosovo jobbar Teuta Hoxha och YIHR med att historieböckerna ska revideras och att elever ska få lära sig mer om internationell rätt och alla processer som ska till för att ett samhälle ska gå från konflikt till demokrati. Och i undersökningen bland unga i Kosovo som nämns ovan fanns också resultat som inspirerar till handling. Som att det vanligaste svaret på frågan om varför man inte träffar den andra gruppen var att det saknas platser där det skulle kunna ske. Det handlar alltså mindre om att man inte vill träffa den andra gruppen.
– Om vi erbjuder mötesplatser, och en ordentlig utbildning, då kommer saker att bli bättre, säger Teuta Hoxha.

Christina Wassholm
christina@raketa.se

Fakta om Haag-tribunalen

Namn: Internationella krigsförbrytartribunalen för det forna Jugoslavien. Förkortas på engelska till ICTY.
Ska inte förväxlas med ICC, Internationella brottmålsdomstolen, som också har sitt säte i Haag, och som är en permanent tribunal som utreder folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser.

ICTY etablerades 1993 som en temporär tribunal under FN, men har fått sitt mandat förlängt flera gånger. Den främsta anledningen är att flera eftersökta krigsförbrytare, som de bosnienserbiska Ratko Mladic och Radovan Karadzic, länge var på fri fot. Den siste efterlyste, Goran Hadzic, arresterade så sent som år 2011. Han var under en period president i SRK, den serbiska utbrytarrepubliken i Kroatien.

Rättegången mot Ratko Mladic är en av de sista i krigsförbrytartribunalen

Rättegången mot Ratko Mladic är en av de sista i krigsförbrytartribunalen Foto: ICTY

Hälsotillståndet för flera av de anklagade har också inneburit förseningar. Det tog också flera år innan tribunalen var helt operationell, bland annat på grund av otillräcklig finansiering i början.
Tribunalen kommer att avsluta sitt arbete 2017, då en övergångsmekanism (Mechanism for International Criminal Tribunals) tar över kvarvarande överklaganden.

Till dess är det beräknat att de återstående rättegångarna, mot Ratko Mladic och Goran Hadzic, samt överklagandena som behandlas i fallet Jadranko Prlic och fyra andra bosnienkroatiska och kroatiska ledare som dömdes för brott i Bosnien-Hercegovina samt i fallet Mico Stanisic och Stojan Zupljanin, vilka bägge dömdes till 22 års fängelse för brott i Bosnien-Hercegovina.

Rättegången mot Goran Hadzic är för tillfället avbruten på grund av den åtalades hälsotillstånd.

Läs mer på tribunalens hemsida.

Fakta om nationella domstolar
Etablerandet av de nationella domstolarna är en del av Haag-tribunalens anslutningsprocess. Tribunalen kan överföra fall där den misstänkte är av lägre rang till de nationella domstolarna. De tillämpar det nationella regelverket i respektive land, men har haft stöd av internationella domare och åklagare under etableringsfasen.

Bosnien-Hercegovina: Här finns sedan år 2003 en nationell domstol som behandlar krigsbrott, men också organiserad brottslighet och finansiell brottslighet.

Serbien: Här finns en kammare för krigsbrott förlagd till Belgrads distriktsdomstol samt liksom i Bosnien-Hercegovina ett särskilt åklagarkontor. Etablerades år 2003.

Kroatien: I Kroatien finns sedan år 2003 kammare med fokus på krigsbrott i de regionala domstolarna i Zagreb, Osijek, Rijeka och Split.

Läs mer här

Balkan Transitional Justice bevakar löpande rättsprocesser

Fakta om andra initiativ: RECOM och Women’s Court
RECOM står för Regional Commission for the establishment of facts about war crimes and other serious violations of human rights. Tre människorättsorganisationer var särskilt viktiga för etablerandet; Humanitarian Law Center i Belgrad, Research and Documentation Center i Sarajevo samt Documenta – Center for dealing with the past i Zagreb. Presidenterna för alla ex-Jugoslaviens länder (förutom Slovenien) har gått med på att kontrollera så att det som RECOM föreslår är i linje med landets lagar.
Europaparlamentet uppmanar länderna att stödja RECOM.

Women’s court – feminist approach to justice etablerades 2010 efter flera års förberedelser. Dess styrelse består av tio kvinnoorganisationer från sju länder. På den första ”rättegången” i Sarajevo i maj 2015 deltog omkring 500 personer som hörde vittnesmål om brott mot civilbefolkningen och på temat kvinnors kroppar som slagfält.

Lästips om tribunalen: “The Key to My Neighbour’s House – Seeking justice in Bosnia and Rwanda” av Elizabeth Neuffer

Läs mer från Amnesty International
A historic moment for international justice (31 mars 2016)

Bosnia and Herzegovina: 20 years of denial and injustice (14 december 2015)

Bosnia and Herzegovina: Justice for the families of the missing must be a priority for the state (27 augusti 2015)

Läs mer från Amnesty Press

Två domar i Jugoslavientribunalen som blev historiska (21 april 2016)

20 år efter Daytonfreden: ”Andra är skyldiga” (20 november 2015)

I skuggan av folkmordet 1995 (10 juli 2015)

Folkmordet i Srebrenica juli 1995 – fortsatt politisk strid (10 juli 2015)

Den historiska domen om Nederländernas ansvar för Srebrenica (24 februari 2014)

Hårda domar mot bosnienkroater i Haag – Kroatiens roll i Bosnienkriget slås fast (30 maj 2013)

”Jag hade en son, nu finns han inte mer” - Amnesty Press i Srebrenica 17 år efter folkmordet (Amnesty Press 20 juli 2012)

Från Srebrenica till Timbuktu (4 juni 2012)

UÇK-ledare frikänd av EU-domstol i Pristina (2 maj 2012)

40 000 sörjande samlades i Srebrenica (11 juli 2011)

Tusentals protesterar i Zagreb mot att Haagtribunalen dömde Ante Gotovina och Mladen Markac (15 april 2011)

Anklagas för delaktighet i massakern i Srebrenica - greps i Frankrike (6 februari 2011)

Förre premiärministern Ramush Haradinaj greps igen - i häkte i Haag (26 juli 2010)

15 år efter massakern - de reste från Belgrad till Srebrenica (15 juli 2010)

Hashim Thaçi förnekar mord och kidnappningar (12 april 2009)

Vem gav order om morden i Ljuboten? (13 juli 2008)

Friande dom mot Oric fördöms av serber (5 juli 2008)

Haradinaj frikänd i Haag (3 april 2008)

70 000 hyllade ”krigshjälten” Gotovina (12 december 2005)

General Gotovina greps på Teneriffa (8 december 2005)

Historien om Milan Lukic (23 augusti 2005)

Film på massaker kan innebära ny bevisning mot Milosevic (2 juni 2005)

De största krigsförbrytarna saknas (Amnesty Press nummer 1/2005)

SFOR slog till i Bosnien: Naser Oric greps i Tuzla och flygs till Haag (11 april 2003)

Seselj flög från Belgrad - förs till tribunalen i Haag(Amnesty Press 24 februari 2003)

reportage | 2016-05-01
Av: Christina Wassholm