Protesterna som skakat Panama

reportage | 2012-04-03

Ngäbefolkets högsta ledare Silvia Carrera är den första kvinnan att leda sitt folk. Hon har blivit lite av en nationalhjälte i sin kamp mot regeringen med president Martinelli i spetsen.

I Panama rasar en konflikt om mark mellan regering och Ngäbe-folket. Polisen har slagit ned hårt mot urbefolkningens protester. Vittnen berättar om mörkade dödsfall, våldtäkter och misshandel. Amnesty Press rapporterar från Panama.

Under ett stort träd irrar en samling pannlampor omkring som eldflugor i natten. De är samlade kring ett rangligt träbord. Stämningen är spänd. Floden som flyter förbi några meter bort brusar som en gammal radio. Natten är becksvart. Vid bordet sitter en grupp män. Ytterligare ett hundratal är samlade i en tät klunga runt dem. Eller är de kanske tvåhundra? Det är omöjligt att avgöra i mörkret. De pratar, skriker och gormar. Tidigare idag skulle beskedet komma. Men det kom inte. Som vanligt.

”Vad gör vi nu?”, säger en. ”Vi blockerar vägen igen”, säger en annan. ”Den här gången är vi redo när de slår till. Den här gången ska vi kämpa”, fyller en tredje i.

”Nej, tillräckligt många liv är spillda, vi går tillbaka till förhandlingarna.”, menar en fjärde. ”Hur kunde vi låta henne åka. Jag sa till er att vi inte skulle låta henne åka”, säger den lokala ledaren Toribio Garcia, en bastant man i hatt. ”Nu har vi ingen ledare. De har vår ledare. Tänk om de fängslar henne?”

Diskussionerna böljar fram och tillbaka, runt, runt. Ett tag har de som förespråkar protester, handling och blockader överhand, men sedan tar de som är för förhandlingar, samtal och diplomati initiativet. Så plötsligt vänder det, för att i nästa stund återigen tippa över, och sedan tillbaka. Ngäbefolket vet helt enkelt inte vad de ska göra. Det här är bara en liten del av ett stort folk, en liten samling vid bron i byn Vigui. Liknande scener utspelar sig samtidigt i hundratals byar och samhällen runt om i Panama. Och har gjort det under många år. Så länge man kan minnas egentligen.

Några kilometer väster om byn Vigue har ett dammbygge redan påbörjats. En flod ska dämmas upp för att producera el. En stor del av lokalbefolkningen är emot bygget.

När spanjorerna koloniserade den panamanska landtungan dödades, som över hela Amerika under européernas intåg, otroliga mängder människor. Lokalbefolkningarna förslavades, mördades och smittades med sjukdomar deras immunförsvar inte kunde hantera. Ngäbefolket flydde upp i de panamanska bergen. De kuvades aldrig helt av spanjorerna men såg sin tillgång på land krympa rejält. Sedan dess har kampen fortgått.

– Allt i Panama handlar om att tjäna pengar. Inte att göra affärer, utan enbart att tjäna pengar. Så har det alltid varit. När spanjorerna tömde Peru på silver var Panama City det sista stoppet innan skeppen seglade dit. De gigantiska flottorna fyllde på sina fartyg med proviant här. Panama Citys invånarna var otroligt rika, de gick omkring med guldbroderier på sina skjortor men med tomma magar. Det rådde svält för de sålde all mat!

Det är José Luis Rodrigues Pittí som försöker förklara den panamanska mentaliteten. Han är en av Panamas mest framträdande författare och menar att den pengafokuserade mentalitet till stor del ligger bakom problemen mellan regimen och Ngäbe-folket. Regeringen med affärsmannen Ricardo Martinelli, ägare till landets största matbutikskedja Super99, i spetsen driver landet i en råkapitalistisk anda. Vilket gett effekt i ekonomin. Panama är ett ekonomiskt under. Huvudstaden har flera smeknamn: Mellanamerikas Miami, Latinamerikas Dubai, Amerikas Singapore. Panama är en av världens snabbast växande ekonomier med en årlig tillväxt på över åtta procent de senaste fem åren. Men allt kommer med ett pris.

– Egentligen kan man säga att det rör sig om ett krig mellan kulturer. På den ena sidan de kapitalistiska politikerna i Panama City, på den andra det traditionella ursprungsfolket Ngäbe, säger Osvaldo Jordan, president för Aliansa para la Conservación y el Desarollo, en organisation som jobbar med att stödja ursprungsfolken.

Toribia Garcia, Ngäbefolkets lokala ledare i San Felix visar
upp säckar med tårgasgranater och hagelgevärshylsor
som samlades ihop efter polisens attack mot vägspärrarna i staden.

Så vad handlar det egentligen om? Historien har två ingredienser: Den första är dammar. Regeringen vill dämma upp en rad floder och bygga vattenkraftverk. Den andra är en öppen gruva. På 1970-talet upptäckte man världens andra största kopparfyndighet på Ngäbes mark. Politiker, investerare och gruvbolag gnuggade händerna. För Ngäbefolket innebar det ännu en kamp. Men yttre omständigheter gjorde att intresset för gruvan sjönk undan. Nu har det blossat upp igen. Kopparpriserna är skyhöga, efterfrågan enorm, landets infrastruktur är mogen för logistiken som jätteprojektet behöver och finansiärer kryllar det av. Det finns bara ett hinder: folket som äger marken vill leva med sin natur oförändrad, utan gruvor, precis som de alltid har gjort (nåja, i alla fall från att de tvingades dit av de spanska conqistadorerna).

– Vi har sett effekterna av dammar och gruvor på andra platser. Människor måste flytta, marken och vattendragen förorenas och jobben som skapas går inte till ursprungsfolken. För oss är naturen helig. Vi vill inte ändra den, säger Silvia Carrera.

Silvia Carrera är Ngäbefolkets cassique, högsta ledare. Hon tittar på en med sina lite sorgsna men bestämda ögon utan att vika en tum. Hon har en lätt nedåtsvängd mun och är alltid klädd i folkets traditionella kläder: klarfärgade klänningar med broderade mönster och hatt. Silvia Carrera är den första kvinnan att leda sitt folk, det sägs att hon redan som sjuårig flicka trotsade barnförbudet och smög in på de äldstes möten för att följa diskussionerna om politik och beslut. Hon har blivit symbolen för Ngäbefolkets kamp och lite av en nationalhjälte: den ensamma, outbildade kvinnan som står upp mot Panamas regering och internationella ekonomiska intressen. Protesterna mot regeringens önskan att nyttja Ngäbes mark har pågått i flera turer.

Den lokala polisstationen i San Felix brändes ned efter att Geronimo Rodrigue skjutits till döds av polisen den 5 februari.

Denna gång började det med ett lagförslag. För ett år sedan kom Panamas regering överens med ursprungsfolket Ngäbe om att skydda deras landområde från exploatering med en speciell lag. Men i januari i år, när lagförslaget nådde parlamentet, såg det annorlunda ut. Paragraf nummer fem var struken.

– Det är som att rycka tänderna ur lagens mun. Utan femte paragrafen är den harmlös och områdena öppnas upp för exploatering, säger Osvaldo Jordan.

Den Panamerikanska landsvägen sträcker sig från Alaska ända ned till Sydamerikas sydligaste spets. Den går genom hela Panama och är landets viktigaste väg. Att stänga den är som att dra åt kranen för Panamas ekonomi. Ngäbe beslutade att i protest mot den vingklippta lagen blockera vägen. Stenar, trädstammar, däck och bråte släpades ut på vägen på ett tiotal olika platser. Tiotusentals människor samlades.

Efter fem dagars protester slocknade mobilnätet i området och internet stängdes ned. Dagen därpå, tidigt på morgonen den 5 februari, slog Panamas välutrustade poliskår till mot blockaderna. Helikoptrar sköt tårgasgranater från luften, på marken ryckte beväpnade styrkor fram.

– Panamas poliser är mer som militärer, de tränas för antiterroristverksamhet och kriget mot drogkartellerna. De klarar inte att ta hand om en civil proteströrelse. När de slår till så slår de till så som de tränats: som om det vore krig, förklarar Osvaldo Jordan.

Amalia Rodrigues befann sig tillsammans med cirka 8 000 andra människor vid vägspärren när polisen stormade fram. När en polis tog tag i henne knuffade hon omkull honom och började springa. En annan polis sköt henne i benet. Hon släpades in i en polisbuss, fyra kvinnliga poliser slet av hennes kläder samtidigt som sex manliga poliser tafsade på henne. Hon slogs flera gånger med en batong.

– Kvinnorna körde upp sina fingrar mellan mina ben. Jag var den förste som greps, ingen såg vad som hände och ingen hörde mina skrik, säger hon.

Samma dag sade säkerhetsminister Jose Mulino i ett offentligt uttalande att polisen inte använt några vapen. Det fick han snart ta tillbaka. Ett tiotal meter från korsningen i San Felix, under en stor röd reklamskylt, träffades Geronimo Montezuma av en kula i bröstet. Han avled strax efteråt. Nästan exakt samtidigt, inte alls långt bort, sköt en polis sönder armen på Argemiro Gonzales, en tjugoårig demonstrant.

Byggjobbaren Argemiro Gonzales, 20 år, deltog vid vägblockaden i San Felix. Han fick sin arm sönderskjuten av polisen när de slog till. Här är han omringad av journalister.

I staden David hittades en 16-årig pojke med halva ansiktet bortsprängt. Enligt demonstranter blev han skjuten av en polis med hagelgevär, enligt polisen kom skadan från en explosion som pojken själv åsamkat. Den officiella versionen säger att två personer dött under oroligheterna. Amalia Rodrigues hävdar något annat:

– Jag såg hur de släpade in fem döda kroppar i en helikopter. De säger att bara Geronimo dog, men jag såg själv de andra kropparna, jag såg dem.

Flera människor saknas fortfarande, enligt Francisco Montezuma, den lokala ledaren i San Felix. Hur många vet han inte, folk kom långväga ifrån för att delta i protesterna. En annan av de lokala ledarna som önskar vara anonym hävdar att 25 personer från hennes område är försvunna. Osvaldo Jordan igen:

– Ett av de största problemen med hela den här situationen är att ingen vet vad som hänt förutom polisen och de som drabbats.

Efter våldsamheterna den 5 februari satte sig Silvia Carrera ned med representanter för regeringen för att försöka medla fram en lösning. Än så länge har förhandlingarna inte lett någonstans. Det känns som att regeringen bara skrattar åt oss, men ingen ska få profitera på vårt land, säger Silvia Carrera.

Toribio Garcia, lokal ledare för Ngäbe i Vigie, uttrycker det med hårdare ord:

– Vi är 165 000 Ngäbe bara här i området. Om de ska åt vårt land måste de först döda oss alla.

Amalia Rodrigues tittar med trötta ögon. Hennes svarta hår blänker:

– Jag skulle protestera igen. Det är där jag bor och det är min rättighet och min skyldighet att försvara vad som är mitt. Men jag ber folk att hjälpa oss, vi är ensamma.

Text och bild: Martin Brusewitz

Fotnot: Amalia Rodrigues heter egentligen någonting annat. Representanter för Panamas regering och polisväsende har sökts för en kommentar utan resultat.

Läs mer

Protester deaths need proper investigation (Amnesty 8 februari)

reportage | 2012-04-03