Det personliga ansvaret

ledare | 2007-09-13

I Costa-Gavras film Amen (2002), som visades av SVT i augusti, får vi följa ett av andra världskrigets bortglömda människoöden.
Ulrich Tukur spelar Kurt Gerstein, officer i tyska Waffen-SS, som sommaren 1942 bevittnar avrättningarna av judar i gaskamrarna i förintelselägren i det ockuperade Polen. Gerstein, som tillhör den protestantiska kyrkan, chockas och bestämmer sig för att slå larm. Vid en tågresa från Warszawa till Berlin den 22–23 augusti 1942 träffar han Göran von Otter, legationssekreterare vid svenska ambassaden i Berlin, och berättar om vad han har sett. Uppgifterna vidarebefordras av von Otter till svenska regeringen som dock väljer att inte sätta någon tilltro till rapporten.

Kurt Gerstein hyser förhoppningen att Förintelsen, som ännu bara har påbörjats, ska kunna stoppas men hans egen kyrka är ovillig att agera. Lika ovillig är den katolska kyrkan och Costa-Gavras skildrar med hjälp av den fiktive jesuitprästen Ricardo Fontana (spelad av Mathieu Kassovitz) kampen inom Vatikanen mellan dem som valde att blunda för nazisternas förbrytelser och dem som krävde att påven skulle agera. Tigandets linje segrade i Vatikanen och till det mest skändliga hör att nazistiska krigsförbrytare efter krigsslutet fick hjälp av kyrkan att fly från Europa.
Priset för att Kurt Gerstein tog sitt personliga ansvar blev högt. Han grips av de allierade styrkorna efter Nazitysklands kapitulation och misstänks för att ha medverkat i krigsförbrytelserna. I fransk fångenskap sammanställer han berättelsen om sina observationer i förintelselägren, den så kallade Gerstein-rapporten, innan han den 25 juli 1945 tar sitt liv i Paris. 1965 rentvåddes hans namn och Kurt Gerstein fick postum upprättelse.

Under de mörka åren i Latinamerika, när militärdiktaturerna
styrde i en rad länder, arbetade många Amnesty-medlemmar i Sverige enträget mot tortyr, »försvinnanden« och godtyckliga fängslanden. Diktaturerna är borta och Pinochet är död, men arbetet mot straffriheten för de ansvariga fortsätter.

I det här numret av Amnesty Press berättar vi om Harald Edelstam, den svenske diplomaten som tog ett personligt ansvar både i det ockuperade Oslo, militärkuppens Jakarta och när militären tog makten i Chile den 11 september 1973. Han gick långt över diplomatins gränser i sin strävan att rädda människoliv och lyckades under några höstveckor 1973 rädda över tusen chilenare och latinamerikanska flyktingar i Chile undan tortyr och död. När filmen Svarta nejlikan, där danska Amnesty har bidragit till finansieringen, får premiär nästa vecka kommer förhoppningsvis Harald Edelstams gärning att åter uppmärksammas, nästan 20 år efter att han dog. Och kanske får han en dag en staty i Santiago eller Stockholm så att minnet av hans insatser kan leva vidare.

Ulf B Andersson

ledare | 2007-09-13