Har Irak någon framtid?

Efter tre års tid är kriget mot IS över i Irak. Men de som besegrade IS har själva gett upphov till spänningar som eldat på andra motsättningar. Detta har redan lett till nya strider och flyktingkriser. Amnesty Press har rest runt i Irak och talat med kurder, shiamiliser och missnöjda sunniter, i ett land med fortsatt stora utmaningar.

Reportage | 2017-12-02
Av: Joakim Medin
Även publicerad i AmnestyPress #4/2017
Skylt inför den kurdiska självständighetsomröstningen som omfattade också omstridda områden.

Skylt inför den kurdiska självständighetsomröstningen som omfattade också omstridda områden. Foto: Joakim Medin

Boken som vandrar runt bland deltagarna på seminariet har ett lika hemskt omslag som titeln föreslår: ”Dödskulturen i Irak”. Fram- och baksidan pryds av fotografier från krig och massakrer i landet under hundra år tillbaka. Svartvita dödskallar från 1920-talet samsas med Islamiska statens, IS, massavrättningar år 2014. I Irak sker ingen censur i onödan av en historia alla redan känner till.

Det är Skrivarförbundet, en lokal författarorganisation, som arrangerar ett seminarium denna septembereftermiddag i den irakiska staden Kirkuk.

Foto: Karta: Lotta Lundin

I publiken sitter araber, turkmener och en välkänd assyrisk novellist. Boken är skriven av en kurd som står och talar uppe på en liten scen. Kirkuk är känt för sin mångkulturella befolkning. Alla folkgrupper lever tillsammans här, berättar Skrivarförbundets ordförande Sudat Hashim al-Bayati.

– Bråken finns mellan politiska ledare och inte mellan oss normala människor. Men samtidigt så finns det verkligen en kultur av att döda varandra i Irak. Det har varit så här våldsamt ända sedan profeten Muhammeds dagar, suckar han.

Bara tre veckor senare utbryter stora strider mellan kurderna och irakiska styrkor i Kirkuk och på andra platser. En framgångsrik offensiv håller under hösten 2017 på att befria de allra sista landområdena som har ockuperats av IS. Men helt enligt de värsta farhågorna bubblar äldre motsättningar upp igen, som kastar ner landet i nya konflikter. Är Irak verkligen dömt till en kultur av dödande?

Kurdiskt firande vid folkomröstningen 25 september.

Kurdiskt firande vid folkomröstningen 25 september. Foto: Joakim Medin

En stor förändring under hösten som lär ge eko under lång tid framöver hänger samman med Iraks äldsta konflikt: den hundraåriga kurdiska kampen för en egen stat. Den 25 september i år arrangerade den autonoma Kurdistanregionen, KRG, och dess president Massoud Barzani en folkomröstning om självständighet. Folkomröstningen var djupt kontroversiell, inte minst för att den också inkluderade de ”omstridda områdena” utanför KRG, som både Bagdad och kurderna gör anspråk på. Kurderna tog ensamma kontrollen över dessa områden i juni 2014, när den irakiska armén i norra Irak kollapsade under trycket av IS.

Alla känsligast bland de omstridda områdena var Kirkuk, främst på grund av dess omfattande oljetillgångar. Och alla människor som månaderna innan folkomröstningen besökte staden kunde där se ett 21 meter högt, övertydligt tecken på att en konflikt nog hade blivit oundviklig.

– Det här är världens längsta peshmergasoldat. Många ser honom som en symbol över att kurderna ockuperar Kirkuk. Eller som en förvarning om att det snart kommer bli krig här mellan peshmerga och Irak, sade min lokala guide Ali, när vi en septemberdag åkte in i Kirkuk.

Vid infarten till Kirkuk står denna jättestaty föreställande en peshmerga-soldat. Peshmerga betyder egentligen ”de som möter döden” och används som beteckning på soldater i irakiska Kurdistan.

Vid infarten till Kirkuk står denna jättestaty föreställande en peshmerga-soldat. Peshmerga betyder egentligen ”de som möter döden” och används som beteckning på soldater i irakiska Kurdistan. Foto: Joakim Medin

Vid den norra infarten till staden stod en jättelik staty föreställande en kurdisk soldat, som höll en Kalasjnikovkarbin i ena handen och en kurdisk nationalflagga i den andra. Verket avtäcktes av stadens kurdiskdominerade styre i juli 2017 och sades vara den största militära statyn i Mellanöstern. Kurder såg den som en hyllning till peshmerga. Men för Bagdad var statyn en provokation.

Kirkuks kurdiske guvernör Najmaldin Karim hade redan orsakat kraftiga protester i Bagdad när han i mars 2017 låtit hissa Kurdistans flagga bredvid den irakiska, över stadens citadell. Senare hissades kurdflaggan även över alla offentliga byggnader. I slutet av augusti beslutades att Kirkuk också skulle delta i självständighetsomröstningen – trots att Iraks parlament förbjöd det och att både Iraks premiärminister Haider al-Abadi och shiamiliserna kallade det en röd linje.

Najmaldin Karim, Kirkuks kurdiske guvernör som flydde staden den 16 oktober.

Najmaldin Karim, Kirkuks kurdiske guvernör som flydde staden den 16 oktober. Foto: Joakim Medin

En vecka före folkomröstningen mötte Amnesty Press guvernören på hans kontor, som låg mitt i en säkerhetszon med bombskyddsväggar och soldatbaracker. Bara några dagar tidigare hade han fått sparken av det irakiska parlamentet, men Karim vägrade lämna sin post. Han påstod att ett kryphål i konstitutionen skyddade honom från parlamentets beslut.

– Men Bagdad har aldrig trott på konstitutionen, man har bara använt den för att agera mot mig eller mot andra, sade Najmaldin Karim.

Ett uppenbart exempel på Bagdads översitteri, menade han, är att man enligt Artikel 140 i Iraks konstitution senast år 2007 skulle ha löst frågan om de omstridda områdena. För kurderna är detta särskilt viktigt gällande Kirkuk eftersom man säger sig vara den historiska majoritetsbefolkningen där. Den minskade till följd av Saddam Husseins arabiseringskampanj och folkmord på upp emot 180 000 kurder under 1980-talet. Men fortfarande visar Bagdad inget intresse för att sätta sig i dialog om detta. Nu tar vi saken i egna händer genom folkomröstningen, sade guvernören.

– Vi vill se rättvisa skipas och få tillbaka vad som rättmätigt är vårt. Förut bodde inte araberna inne i Kirkuk, då var 99 procent av invånarna kurder och turkmener, menade Najmaldin Karim.

Partimilis i Kirkuk kopplad till Irakiska Turkmenska Fronten, ITC.

Partimilis i Kirkuk kopplad till Irakiska Turkmenska Fronten, ITC. Foto: Joakim Medin

I en annan del av Kirkuk sade oppositionspartiet Irakiska Turkmenska Fronten, ITC, att folkomröstningen skulle resultera i en kris, där kurderna skulle förlora mer än några andra. Enligt ITC:s talesperson Mohammed Samaan hade guvernör Karim och hans allierade i flera år provocerat fram spänningar genom att försöka ”kurdifiera” Kirkuk. De hade bytt namn på gator och torg, installerat politiska monument och även flyttat in kurder från KRG, i syfte att förändra stadens demografi.

– Kirkuk är inte en kurdisk stad. Det var folkräkningar både 1947 och 1957 och nästan alla invånare i staden var då turkmener, hävdade Mohammed Samaan, även om en kontroll av dåtidens folkräkningar visar att han har fel.

Kritiker menade att Barzanis folkomröstning bara var ett sätt att avleda fokus bort från egna tillkortakommanden. Exempelvis hade KRG från år 2014 exporterat 300 000 fat olja dagligen från Kirkuk till Turkiet, utan att dela med sig till Iraks oljeministerium. Lika länge hade KRG varit oförmöget att betala ut fullständiga löner till sina offentliganställda.

– Vart har de enorma oljeinkomsterna tagit vägen? Det vet inte det kurdiska folket heller, sade Mohammed Samaan, och gav eko åt vanliga korruptionsanklagelser mot Barzani.

Omvärlden fruktade att folkomröstningen kunde leda till nya konflikter. Varken FN, EU, USA eller andra västländer gav därför något stöd till Barzanis planer. Folkomröstningen genomfördes ändå och föga förvånande ska också 93 procent ha röstat ja till självständighet. Två dagar senare röstade Iraks parlament för en serie åtgärder som kraftigt skulle amputera kurdernas autonomi. Irak inledde tillsammans med Turkiet och Iran en sanktionspolitik mot KRG, och den 29 september lät Bagdad stänga ner KRG:s luftrum för all internationell flygtrafik. Premiärminister Abadi hade menat allvar med sina upprepade varningar till kurderna.

KRG:s flygplatser i Erbil (bilden) och Sulimaniya stängdes ner för internationell civil flygtrafik den 29 september.

KRG:s flygplatser i Erbil (bilden) och Sulimaniya stängdes ner för internationell civil flygtrafik den 29 september. Foto: Joakim Medin

Den 16 oktober gick både regeringsarmén och shiamiliserna in i Kirkuk. Till omvärldens stora förvåning retirerade de tiotusentals peshmergasoldaterna nästan utan motstånd. Kirkuk återtogs på bara en halv dag. Under kommande dagar tog armén och shiamiliserna även kontroll över andra omstridda områden. Vissa gånger oblodigt, andra gånger inte. Precis som redan skett 2015 och 2016 utbröt eldstrider mellan peshmerga och shiamiliser i staden Tuz Khurmatu.

Människorättsorganisationer rapporterade om dussintals dödade och skadade civila när kurdiska kvarter i staden attackerades. 150 hem hade bränts ner och irakiska styrkor tillät plundringar av kurdisk egendom.

– På bara några timmar föröddes livet för oräkneliga män, kvinnor och barn i Tuz Khurmatu. Tusentals har förlorat sina hem, butiker och allt de ägt, sade Lynn Maalouf vid Amnesty Internationals Mellanösternavdelning i ett uttalande.

Kurdiska självständighetsanhängare har protesterat mot Bagdad, som KRG:s ledare anklagat för en ny folkmordspolitik.

Kurdiska självständighetsanhängare har protesterat mot Bagdad, som KRG:s ledare anklagat för en ny folkmordspolitik. Foto: Joakim Medin

FN:s kontor för humanitära frågor, OCHA, uppgav den 2 november att över 183 000 civila blivit internflyktingar sedan mitten av oktober. Det rör sig främst om kurder som flytt känsliga områden av fruktan för irakiska hämndaktioner. Massoud Barzani uppmanade omvärlden att hindra ett ”nytt folkmord” mot kurderna. I starka ordalag har också KRG anklagat shiamiliserna för att genomföra en etnisk rensning av kurder, ”i likhet med den tidigare irakiske diktatorns regim”.

Striderna mellan kurder och Bagdad är de första allvarliga striderna sedan Gulfkriget år 1991. De har även lett till jättelika geopolitiska förändringar. Kurderna har förlorat omfattande territorier och autonomi. Förlusterna av oljekällor halverade genast den kurdiska oljeexporten. I ett försök att undvika ekonomisk kollaps erbjöd KRG i november Bagdad full kontroll över alla kvarvarande oljekällor, i utbyte mot att Irak åter börjar betala offentliganställdas löner i KRG. Men fortfarande går man inte till botten med den grundläggande frågan om marktvisterna.

 Peshmerga-styrkor i norra Irak. Nu har de lämnat Kirkuk och andra omstridda områden.

Peshmerga-styrkor i norra Irak. Nu har de lämnat Kirkuk och andra omstridda områden. Foto: Joakim Medin

Massoud Barzani avgick som KRG:s president den 1 november. I sitt avskedstal beskyllde han politiska rivaler för förlusterna av landområden. Genast därefter brandbombades flera kontor tillhörande partierna PUK och Gorran. Det kurdiska nederlaget har tydligare än på många år visat de oerhörda sprickorna mellan partierna i KRG.

Barzanis parti KDP och PUK har båda öppet anklagat varandra för det som skett, antingen genom att man i hemliga avtal sålt ut Kirkuk till fienden eller genom att folkomröstningen var en dumdristig idé. Flera frågor återstår att besvara, men klart är att de kraftigt försvagade kurderna under lång tid lär ha svårt att enas i opposition mot Bagdad.

Dessa förändringar har i sin tur tjänat till att ytterligare stärka Irak, vars ledare fått ett rejält förbättrat självförtroende efter återtagandet av både Mosul och Kirkuk. Frågan är bara vad för slags nytt Irak som växer fram? Statens militära seger över både IS och kurder har varit möjlig enbart tack vare de starkt motiverade, Iranstödda shiamiliserna, som kallas Popular Mobilisation Units, PMU. När Amnesty Press möter PMU framgår det hur de underblåser både en fortsatt sekterism och orättvis maktfördelning i landet.

Medlemmar i PMU-milisen.

Medlemmar i PMU-milisen. Foto: Joakim Medin

En dryg vecka innan PMU mobiliserar för att gå norrut mot kurderna sitter jag med i en av deras militära konvojer, som istället färdas söderut i Irak. Vi kör fram på landsbygdsvägar i ett torrt landskap. Några mil innan Tikrit, där Saddam Hussein föddes, viker vi av i en båge och fortsätter mot Hawija. Staden var IS sista fäste i centrala Irak och befriades av PMU bara två dagar tidigare. Så vad händer nu? Kommer shiasoldaterna att åka hem, frågar jag Jawdar Assaf, kontaktperson för PMU i Kirkukprovinsen, i vars bil jag färdas.

– PMU skapades genom en fatwa och kan bara avslutas genom en fatwa. Nu tänker vi öppna ett politiskt och militärt center i Hawija. Det kommer bli krig i detta område igen, för här finns det olja, säger Jawdar Assaf.

Shiamiliserna bildades på sommaren 2014 efter att Iraks högste shiitiske ledare ayatollah Ali as-Sistani utfärdade ett religiöst dekret, om kamp mot IS. Flera av de dominerande miliserna i PMU har anklagats för plundring, systematisk tortyr och mord på sunnitisk civilbefolkning. Men Jawdar Assaf anser att västvärldens medier presenterat en grovt felaktig bild. Enligt honom är det dessutom Israel, västvärlden och USA som ligger bakom konflikterna i Irak. Väst blundade för rekryteringen av alla sunnitiska IS-terrorister som reste till Irak, anser han:

– Säg till din regering i Sverige att de ska sluta skicka hit fler terrorister. Jag mötte flera av dem 2014 när det var krig vid min hemstad Amerli. Hur visste jag att de var svenskar? Därför att jag själv halshögg dem.

Sunnitiska civila i Hawija med vit flagg för att inte råka illa ut när IS har drivits ut från staden.

Sunnitiska civila i Hawija med vit flagg för att inte råka illa ut när IS har drivits ut från staden. Foto: Joakim Medin

Vi passerar små byar och bondgårdar på vår väg till Hawija. Ibland är allt som återstår öde, svartsotiga ruiner. Andra gånger samlas de vuxna invånarna framför byggnaderna och håller upp vita flaggor. Men de hungriga, smutsiga barnen står framme vid vägkanterna. Flera av dem viftar med shiitiska fanor, på uppmaning av föräldrarna som vet att hålla sig väl med PMU. Vi passerar två pojkar som håller upp en flagga med imamen Alis bloddrypande svärd.

– Se där! De här är sunniter. De har vägrat bära vår flagga i 1400 år men titta på dem nu, säger Jawdar Assaf.

När vi kommer fram till Hawijas sönderskjutna stadskärna är det mycket svårt att hitta en enda IS-symbol. Trots att IS fanns här fram till för bara två dagar sedan har all deras religiösa propaganda bytts ut mot PMU:s religiösa propaganda. Shiitiska symboler och slagord syns överallt på flaggor, banderoller och graffiti, som soldaterna tar selfies framför.

Den grundläggande konflikten mellan shiiter och sunniter finns ännu kvar och har bara förstärkts under kriget mot IS.

Den grundläggande konflikten mellan shiiter och sunniter finns ännu kvar och har bara förstärkts under kriget mot IS. Foto: Joakim Medin

På eftermiddagen åker militärkonvojen vidare från Hawija till ett möte i en närliggande by. Och här sker en ritual som ägt rum många gånger förr, i detta traditionella samhälle som är mänsklighetens vagga: de nya härskarna som har erövrat området bygger med morot eller piska allianser med de lokala stammarna. I byn träffar PMU den lokala sunniarabiska stammen Albu Jubur.

Generalmajoren Abu Rida al-Najjar håller ett tal och förklarar att PMU:s enda mål är att beskydda irakierna:

– Vi gör ingen skillnad på folk, det här området är lika viktigt som Bagdad och Basra. Vi är här för att tjäna er. Och om ni någon dag känner att ni är starka nog och inte behöver vår hjälp längre…

Protestrop från Albu Juburs manliga familjeöverhuvuden tystar den leende generalmajor Najjar innan han ens hinner säga klart meningen. Nästa person att greppa mikrofonen är stammens högsta ledare, sheikh Kamil. Till skillnad från de andra männen som bär traditionella arabiska kläder har han klätt sig i kamouflageuniform. Det här är ett lika viktigt, strategiskt möte för honom.

– Hawija är ert hem. När ni säger att ni kan ge er av, efter att vi blivit starka, så säger jag nej! Ni måste stanna här! Vi behöver er och alla här välkomnar er. Jag vill sända mitt tack till Abu Mahdi al-Muhandis och Hadi al-Ameri.

Shiamiliserna planerar med Irans hjälp för en långvarig kontroll över de erövrade områdena.

Shiamiliserna planerar med Irans hjälp för en långvarig kontroll över de erövrade områdena. Foto: Joakim Medin

Mahdi al-Muhandis är ledaren för den mäktiga Iranstödda shiamilisen Kata’ib Hezbollah. Hadi al-Ameri är ledare för Badr-organisationen, PMU:s största milis som har varit en iransk proxygrupp ända sedan 1980-talet. Sunnistammens sheikh väljer sina hyllningsord väl. För mitt i detta strategiska alliansbygge finns det en tydlig men ljusskygg närvaro av det shiitiska Iran.

Under hela turnén i Hawijaområdet har en tystlåten, vitskäggig man följt med. Han bär en olivgrön uniform utan gradbeteckningar. Han sitter alltid på hedersplatsen och har en tolk som översätter till persiska. Mannen vägrar ställa upp på en intervju och hävdar att han är en högst ointressant person.

Först senare berättar min översättare att den iranske mannen är officiell representant åt generalmajor Qasem Soleimani, den ökände befälhavaren över iranska Revolutionsgardet som ansvarar för militärt stöd till både libanesiska Hizbollah, PMU och Iraks och Syriens regeringsarméer. I det nya Irak som växer fram håller Iran och shiiterna tydligt i trådarna.

Sheikh Kamil knyter snabbt band till PMU som nu styr området.

Sheikh Kamil knyter snabbt band till PMU som nu styr området. Foto: Joakim Medin

IS lyckades framgångsrikt bredda sin väpnade kamp under år 2013, genom att man kidnappade en folklig sunnitisk proteströrelse som hade brett ut sig i landet. Bland sunniter hade det i åratal funnits ett missnöje över en upplevd diskriminering och maktbalans tippad till shiiternas fördel.

Situationen i Hawija exemplifierar hur den situationen idag bara förstärkts ytterligare. Shiiterna har blivit ännu mäktigare, med hjälp av Iran, och de sunnitiska kärnområdena ligger i ruiner. Så hur ska man förhindra att inte samma sunniuppror och sekteristiska krig återvänder ännu en gång? Förmodligen måste stöd komma utifrån.

På ett lyxhotell i Erbil möter Amnesty Press Bruno Geddo, en italienare som är chef för FN:s flyktingorgan UNHCR i Irak. Han är en av blott två gäster i de 165 rummen. Bagdads flygförbud har effektivt strypt antalet utländska besökare till KRG. UNHCR spelar idag en av de viktigaste rollerna gällande Iraks utvecklingsarbete, genom att organisationen ansvarar för att alla internflyktingar, som oftast är sunniter, ska återvända hem. En av de största utmaningarna är då att förhindra att flyktingarna inte faller offer för shiiters eller grannstammens hämnd, över en påstådd koppling till IS.

Bruno Geddo.

Bruno Geddo. Foto: UNHCR

– Hela familjer interneras redan nu i fångläger bara för att en enda medlem anslöt sig till IS. De har ett akut stigma hängande över sig. Allt det här kan återföda det giftiga budskapet att de inte har någon framtid i Irak, att IS trots allt kämpade för sunniterna, säger Bruno Geddo.

FN-organet OCHA har varnat för att en ny våldsrekrytering kan ske bland flyktingarna, ifall staten inte investerar tillräckligt i deras framtid och personliga känsla av värde. Bruno Geddo håller med om att utmaningarna är enorma. Så hur arbetar UNHCR med att dämpa sekterismen och att underlätta försoningen, som en del av sunniternas återintegration?

Bruno sträcker fram en broschyr, ”Conflict resolution and resilience building initiative”. Det är UNHCR:s projekt som började i Fallujah i fjol och går ut på att lokala grupper ska sätta sig i en workshop – under en dag. Broschyren har flera mallar över hur kroppsspråk, ordval och tonen på din röst kan skapa dispyter, och berättar hur dispyter kan stoppas. Där finns datoranimerade illustrationer av arga människor. Men ingenting som lyfter stora frågor som diskriminering och maktdelning.

Problemet är inte att UNHCR saknar vilja och vision, utan att UNHCR inte får tillräckligt med pengar för att kunna jobba bättre. I oktober 2017 hade man bara fått 33 procent av sin årsbudget täckt för Irak och pengarna går för det mesta till basal hjälp åt landets 3,2 miljoner internflyktingar.

– Ifall Irak ska ha en chans att komma samman som en enhet, så är det just nu efter det obeskrivliga trauma som IS inneburit. Mitt budskap till donatorerna är, snälla, snälla, släpp inte bollen nu, säger Bruno Geddo.

Västra Mosul ligger till stor del i ruiner.

Västra Mosul ligger till stor del i ruiner. Foto: Joakim Medin

Den sannolikt viktigaste platsen att följa framöver för att se om och hur väl den irakiska staten lyckas återintegrera de missnöjda sunniterna, är Mosul. Landets näst största stad har länge varit ett svårkontrollerat tillhåll för sunnitisk, militant opposition. Operationen för att befria Mosul 2016–2017 var det största urbana slaget sedan andra världskriget och FN:s humanitära uppdrag i Irak har sedan dess talat om en ”berättelse om två städer”. Den östra delen är en stad som snabbt återhämtat sig, där nästan alla civila återvänt hem och barnen går i skolan.

Livet har återvänt till marknadsplatser och gator i östra Mosul. Men i västra Mosul är situationen ännu tvärtom.

Livet har återvänt till marknadsplatser och gator i östra Mosul. Men i västra Mosul är situationen ännu tvärtom. Foto: Joakim Medin

Vid ruinerna av Nabi Yunus-moskén besöker jag i oktober den färgglada marknadsplatsen, kollar på kläder och köper sötsaker till en vän i Sverige. Det känns som ett helt vanligt samhälle.

Västra Mosul är istället ett grått och deprimerande ruinlandskap. Femton stadsdelar förstördes under striderna mot IS och över 200 000 människor tillåts ännu inte återvända hem. Ödeläggelsen känns så total att det damm som klibbar fast på huden en gång kan ha varit en familjs hem. På en trottoar nära den raserade gamla stadsdelen – här bet sig IS fast fram till i juli – dricker jag en kopp te med några lokala män, som alla levde under IS styre och är glada för att jihadisterna är borta.

– Men vad mer finns det att vara glad över? Allt är förstört, det finns inga jobb, men vägspärrar överallt och det går inte att röra sig fritt. Jag kan inte säga att situationen nu är så mycket bättre än under IS, säger Ahmad Salam Mohammed, som torterades av IS för att han sålt ”förbjuden” musik i sin skivaffär.

Ahmad Salam Mohammed anklagar de styrkor som nu vaktar Mosul för plundringar och ser inte några stora förbättringar jämfört med IS-tide

Ahmad Salam Mohammed anklagar de styrkor som nu vaktar Mosul för plundringar och ser inte några stora förbättringar jämfört med IS-tide Foto: Joakim Medin

De andra tedrickarna nickar försiktigt. Ahmad Salam Mohammed säger att någon, antingen shiamiliserna PMU eller den federala polisen, plundrade hela hans hem på värdesaker efter att IS hade jagats bort. Dessa två styrkor ansvarar nu för säkerheten på Mosuls gator.

Ihab Mohammad, en allvarlig man på en av plaststolarna, miste hela sin familj i ett flyganfall här bakom oss. Var det irakierna? Eller amerikanerna? Ihab Mohammad säger sig inte ha sett någon ursäkt från Bagdad, eftersom ”de inte bryr sig”.

Ett fenomen hos dessa män och flera andra som Amnesty Press talar med i västra Mosul, är att de fortfarande har lite eller ingen tillit till de irakiska myndigheter som ännu en gång styr över dem. Regeringen i Bagdad ses fortfarande som en mycket avlägsen och känslokall aktör. Tedrickarna anser att priset som befolkningen fått betala för att bli kvitt IS har varit alldeles för högt. Deras vardag gick från illa till ännu värre och få kan föreställa sig att de någonsin får en tillräcklig kompensation för att våga hoppas på en ljus framtid.

På andra platser i västra Mosul ser det ändå ut att finnas ljusglimtar. Längs en bombskadad gata har några ungdomar fått som jobb att bygga upp en restaurang, vilket samtidigt ger dem lön. Mittemot dem har en liten teservering öppnat upp. Flera familjer har återvänt till sina lägenheter och småbarn är ute och leker.

Västra Mosul

Västra Mosul Foto: Joakim Medin

Men från en av portarna på gatan stinker det något fruktansvärt. Dörren är halvöppen och innanför upptäcker vi kropparna efter två män. Att döma av förruttnelsen har de legat där ända sedan striderna mot IS pågick. Varför är det ingen som begraver dem? När liken kan sprida sjukdomar, när småbarnen leker här? Min översättare frågar människorna utanför.

– Ingen vet vilka de här två männen var. Ifall man begraver dem kanske polisen tror att de var IS-medlemmar. Och att de som grävt graven också har en IS-koppling. Då blir man arresterad.

Så kan rädslan för angiveri och repressalier också se ut i det nya Irak efter IS. I väntan på identifiering lämnas liken kvar på gatorna, för säkerhets skull.

Joakim Medin
info@joakimmedin.se

Fakta/Irak

Huvudstad: Bagdad
Politik: Landet skapades efter första världskriget och blev självständigt 1932. Vid USA och Storbritanniens invasion i mars 2003 störtades Saddam Husseins regim. Kurderna i norr har i princip haft autonomi sedan 1991. Islamiska staten, IS, erövrade 2014 stora delar av Irak men har nu besegrats. Premiärminister Haider al-Abadi leder en regering, stödd av USA och Iran, dominerad av shiamuslimer.
Yta: 437 072 km2 (Sverige: 449 964 km²)
Befolkning: Drygt 37 miljoner.
Kriget:Sedan januari 2014 beräknas att mellan 73 000 och 110 000 personer, civila och stridande, har dödats i Irak. UNHCR beräknar att omkring 3,2 miljoner människor drivits på flykt inom Irak medan över 200 000 personer flytt landet.

Fakta/Kirkuk

Stad i norra Irak som år 2009 beräknades ha 850 000 invånare. Stora oljefält finns i området. På 1950-talet var – enligt omstridda uppgifter – turkmener (38 procent) största grupp i staden följt av kurder (33 procent) och araber (22,5 procent). I samband med offensiven från IS år 2014 tog kurdisk peshmerga kontrollen över Kirkuk.

Fakta/ Turkmener

Det beräknas att det finns tre miljoner turkmener i Irak. Siffran är dock omstridd. Turkiet anser sig ha speciellt skyddsintresse för turkmenerna.

Fakta/KRG

Kurdistans regionala regering, KRG, har sedan år 1991 kontroll över irakiska Kurdistan med Erbil som huvudstad. Sedan Irak efter USA:s invasion år 2003 fick en ny författning har KRG haft autonomi i egna området men kurder har fortsatt att delta i styret av Irak. Konflikter kring Kirkuks status och intäkterna från oljan är olösta.

Fakta/ Peshmerga

Betyder egentligen ”De som möter döden”. Används idag allmänt som beteckning på soldater i irakiska Kurdistan. I praktiken är dessa styrkor delade mellan de två största partierna i KRG, KDP och PUK.

Massoud Barzani har varit president i irakiska Kurdistan men avgick 1 november.

Massoud Barzani har varit president i irakiska Kurdistan men avgick 1 november. Foto: Joakim Medin

Fakta/ Massoud Barzani
Son till kurdledaren Mustafa Barzani. Han övertog år 1979 övertog ledarskapet av KDP, Kurdistans demokratiska parti. Valdes år 2005 till president i KRG. Mandatperioden gick ut år 2015 men Barzani satt kvar. Den 1 november avgick han. 1994-1997 utkämpade KDP och PUK ett inbördeskrig i irakiska Kurdistan. Efter fredsavtalet har partierna delat på makten.

Fakta/PUK
Kurdistans patriotiska union, PUK, bildades 1975 och har varit KDP:s rival i irakiska Kurdistan. Ledaren Jalal Talabani avled 3 oktober 2017. Under 2005-2014 var Talabani president i Irak.

Fakta/Gorran
Gorran (”Förändring”) bildades år 2009 som en tredje politisk kraft vid sidan av KDP och PUK. Partiet har fått runt 25 procent av rösterna.

Fakta/PMU
PMU (på arabiska Al-Hashd Al-Sha'abi ) är en paraplyorganisation av miliser som bildades sommaren 2014 sedan den shiamuslimske ayatollan Ali al-Sistani uppmanat till mobilisering mot IS. Milissoldaterna är i huvudsak shiamuslimer men även sunnimuslimer, yazidier och kristna finns i PMU.

Fakta/ Arabisering
I skuggan av Iraks anfallskrig mot Iran 1980-1988 genomförde Saddam Hussein-regimen under 1988 ”Operation Anfal” i norra Irak. Det beräknas att omkring 2 000 kurdiska byar jämnades med marken och att mellan 50 000 och 100 000 kurder mördades. Saddam Husseins regim anklagas också för att ha förändrat befolkningssammansättningen i norra Irak genom inflyttning av araber.

Fakta/Gulfkriget
Sommaren 1990 gick Irak till attack mot Kuwait som snabbt erövrades och utropades som Iraks 19:e provins. Kuwaits emir hann dock fly och FN gav klartecken för att återupprätta Kuwait. I januari 1991 inleddes ”Operation Desert Storm” då USA och dess allierade däribland Saudiarabien, Syrien, Egypten, Marocko, Storbritannien, Sverige, Gulfstaterna och Frankrike drev ut Iraks ockupationsstyrkor.

Fakta/Sunniprotester 2012-2013
Under Saddam Husseins regim hade de sunnimuslimska araberna ett starkt inflytande i Irak. Efter år 2003 fanns ett missnöje med att sunnimuslimer marginaliserades. När Iraks finansminister Rafi al-Issawi under 2012 utsattes för räder från polisen inleddes stora protester mot premiärminister Nouri al-Malikis politik som ansågs gynna shiamuslimer. Protesterna övergick delvis i sekteristiskt våld och till sist i regelrätta strider.

Fakta/Mosul
Mosul var Iraks näst största stad och beräknades år 2004 ha haft 1,8 miljoner invånare. Staden har spelat en viktig historisk roll för kristna grupper. Efter USA:s invasion år 2003 drabbades Mosul av strider och ett sekteristiskt våld. Den 10 juni 2014 chockades världen när en mindre grupp IS-soldater intog staden och tiotusentals irakiska soldater flydde liksom en halv miljon civila.

IS uppgång och fall

I januari 2015 behärskade IS stora delar av Irak och Syrien och omkring sex miljoner personer levde i det kalifat som hade utropats i juni 2014. Efter drygt tre års offensiv från ett stort antal länder och arméer behärskade IS i november 2017 bara några mindre städer i gränsområdena mellan Irak och Syrien.

Januari 2014: Fallujah är den första stora staden i Irak som erövras av IS.
Juni 2014: IS intar Mosul och utropar ett kalifat.
Augusti 2014: IS intar Sinjar, yazidiernas kärnområde. Det befaras att både Iraks huvudstad Bagdad och irakiska Kurdistan är hotade.
Hösten 2014: En rad länder, däribland USA och Iran, ger stöd till styrkor i Irak som bekämpar IS. 1 april 2015: Irakiska och iranska styrkor och shiamilis återtar Tikrit.
13 november 2015: Kurdiska styrkor återtar Sinjar.
Juni-juli 2016: Irakiska armén återtar Fallujah.

Irakiska arméstyrkor.

Irakiska arméstyrkor. Foto: Joakim Medin

Oktober 2016: Iraks armé inleder en offensiv för att återta Mosul i samordning med kurdiska styrkor, kristen, turkmensk, yazidisk och armenisk milis och med stöd av flyg och specialstyrkor från bland annat USA, Storbritannien och Frankrike. Även Iran stöder offensiven.
Juli 2017: Iraks regering förklarar att slaget om Mosul är över. Ett 60-tal länder, däribland Sverige, har deltagit i koalitionen för att besegra IS.
5 oktober 2017 Irakiska armén intar Hawija.
11 November 2017: Irakiska armén inleder en offensiv för att inta Rawa, den sista staden i Irak som IS behärskar. På den syriska sidan av gränser uppger armén att IS är på väg att förlora al-Bukamal.

Ulf B Andersson

Läs mer från Amnesty Press

Folkomröstningen som splittrar kurder och oroar omvärlden (28 augusti 2017)

Protesterna växer i irakiska Kurdistan: ”Vi har blivit visselblåsare och jag tror att de kommer vilja hämnas” (5 januari 2017)

Yazidiska Sacharovpristagare: ”Det finns ingen framtid i Irak om vi inte får skydd” (19 december 2016)

Efter Mosul – nya konflikter? (28 november 2016 – även i nummer 4/2016)

Två år efter IS attack mot yazidierna – Amnesty Press besöker Sinjar (2 augusti 2015)

Förtvivlan, hat och hopp i irakiska Kurdistan (31 december 2014)

På flykt undan IS (1 oktober 2014 – även i nummer 3/2014)

Lanja Abdulla från irakiska Kurdistan:"Hedersvåld det vanligaste kvinnorättsproblemet" (4 november 2013)

Kurdisk cyberdissident dömd till 30 års fängelse (10 januari 2006)

Irakiska Kurdistan: Federation eller självständig stat? (11 februari 2004)

Reportage | 2017-12-02
Av: Joakim Medin
Även publicerad i AmnestyPress #4/2017