Folkomröstningen som splittrar kurder och oroar omvärlden

Den 25 september ska det bli folkomröstning om självständighet i irakiska Kurdistan, något som inte välkomnas av omvärlden. Många kurder är också skeptiska. De menar att tidpunkten är fel och att det finns andra motiv än självständighet bakom beslutet om folkomröstning.

41-årige Salar Bashar (till vänster) och 54-årige bagaren Sherwan Othman är anhängare till KRG:s president Barzani och hans parti KDP. De ser enbart fördelar om KRG blir självständigt. Foto: Bengt Sigvardsson

På ett kafé i den gamla stadskärnan i Erbil, huvudort i de semiautonoma kurdiska områdena i nordöstra Irak (KRG), diskuteras det livligt bland de uteslutande manliga gästerna. De flesta är eniga om att Masoud Barzani, KRG:s de facto-president och ledare för det största regeringspartiet KDP (Kurdistan Democratic Party), är en hjälte. I juni proklamerade han att folkomröstning om självständighet för irakiska Kurdistan ska hållas den 25 september.

– Vi har bett om en egen stat i evigheter. I hundra år har vi fått höra att det inte är rätt tidpunkt, säger den 54-årige bagaren Sherwan Othman.

Den kurdiska självständighetskampen har pågått sedan det osmanska rikets fall efter första världskriget då landet varit allierat med Tyskland och Österrike-Ungern.

I fredsavtalet i Sèvres 1920, mellan Turkiet och de segrande västmakterna, fick kurderna löfte om möjlig självständighet. Det omintetgjordes 1923 då ett nytt fredsavtal slöts i Lausanne efter det krig mellan Grekland och Turkiet som ritade om kartan och gav Kemal Atatürk makten i den nya turkiska republiken.

KRG:s flagga hänger över besökarna i basaren i Erbil, den stad som snart kan bli huvudstad i ett självständigt irakiskt Kurdistan. Foto: Bengt Sigvardsson

Kurdistan styckades upp mellan Irak, Turkiet, Iran och Syrien. En väpnad befrielsekamp tog sin början som har pågått i olika faser i snart 100 år.
Under Saddam Husseins styre i Irak (1979–2003) utsattes kurderna för svår förföljelse. Efter det första Irakkriget 1991 blev irakiska Kurdistan en flygförbudszon, skyddad av USA och dess allierade, vilket ledde till de facto-autonomi och en kurdisk regionalregering, KRG, tog över styret. År 2005, två år efter den amerikanska invasionen av Irak, garanterades kurderna autonomi i den nya irakiska konstitutionen.

– När vi får självständighet är jag säker på att kurderna i grannländerna kommer att göra något där också, säger Sherwan Othman.

Oron för en dominoeffekt har fått Turkiet och Iran att protestera mot omröstningen. Regeringen i Irak är helt emot den. Andra orosmoment är vilken utrikespolitik ett självständigt KRG kommer att ha, inte minst relationen med Israel.

USA uppmanar KRG att senarelägga omröstningen eftersom den kan destabilisera Irak där kriget mot Islamiska staten, IS, fortfarande pågår. EU:s utrikesministrar har indirekt uppmanat KRG att ompröva beslutet. På den ekonomiska fronten lägger KRG stor tilltro till sina oljeresurser. Samtidigt råder ekonomisk kris. Det kan 41-årige Salar Bashar intyga. Han är offentliganställd ambulansförare.

– Jag får bara ut en fjärdedel av min lön. Det går inte att leva på den, säger han.

Den 25 september är folkomröstning om självständighet för irakiska Kurdistan utlyst. Omvärldens reaktioner är negativa. Medan de flesta kurderna vill ha självständighet råder oenighet om tidpunkten. Foto: Bengt Sigvardsson

Fram tills februari 2014 betalade regeringen i Bagdad de offentliganställdas löner i KRG. De stoppades efter att KRG på egen hand började sälja olja via Turkiet. I kombination med sjunkande oljepriser och höga kostnader för kriget mot IS har KRG periodvis inte kunnat betala de offentliganställdas löner. Sedan början av 2016 betalas 50 procent, eller mindre, av deras löner ut, medan USA har gått in och avlönar den kurdiska armén, peshmerga.

– Efter självständigheten är jag säker på att jag får full lön igen, säger Salar Bashar.

Männen lägger sina förhoppningar i att anklagelsen som riktas mot KRG från irakiskt håll ska vara sanna.

– Vår ekonomiska kris beror på att oljepengarna läggs undan för att bekosta vår självständighet, menar Sherwan Othman.

KRG:s parlament har inte sammanträtt sedan oktober 2015. En parlamentariker beskriver det nu som "världens största kafé". Foto: Bengt Sigvardsson

På KRG:s parlament i Erbil är människorna lätträknade. Parlamentet har inte sammanträtt sedan oktober 2015. Det lades på is efter att mittenpartiet Gorran hade ifrågasatt Massoud Barzanis presidentskap.

– Barzanis presidentskap skulle ha löpt ut år 2013, men det har förlängts två gånger med stöd av PUK (Patriotic Union of Kurdistan) och KDP. Nu stöder bara KDP honom, säger Joseph Ali, Gorran's politiske expert och rådgivare.

Gorran bojkottar möten om folkomröstningen. De kräver villkorslöst att parlamentsarbetet upptas. Joseph Ali ser folkomröstningen som ett spel för gallerierna:

– Barzani hoppas den ska dra uppmärksamheten från andra problem.

Joseph Ali är mittenpartiet Gorrans politiske expert och rådgivare. Partiet är på kollisionskurs med de största partierna KDP och PUK. Foto: Bengt Sigvardsson

Han syftar på den politiska splittringen, den ekonomiska krisen och att oppositionen vill veta var pengarna från oljeförsäljningen har tagit vägen. Gorran är även kritiska till tidpunkten för folkomröstningen.

– Vi vill ha självständighet, men vi måste vara realistiska. KRG är helt beroende av handel med Irak, Turkiet och Iran. De kommer att stänga gränserna om vi genomför folkomröstningen nu. Det behövs fler diskussioner, säger Joseph Ali.

Han målar fram en bild av ett KRG där demokrati och parlamentarism bara är tomma ord. Där de flesta privata och offentliga företag är uppknutna till den politiska eliten. Det folkliga missnöjet har redan nu utmynnat i protester, framförallt i Sulaimaniya- och Halabjaprovinserna i södra KRG.

– Om problemen fortsätter kommer folk att revoltera, men de vågar inte göra det nu, säger Joseph Ali.

23-årige Yashar Takor vill att KRG blir självständigt, men han tänker inte rösta den 25 september eftersom han ser det som ett försök att skyla över problemen i KRG. Foto: Bengt Sigvardsson

På en konsert i staden Dohuk berättar flera ungdomar i 20-årsåldern att de är långtidsarbetslösa. 23-årige Yashar Takor tänker inte rösta.

– Folkomröstningen är bara ett försök att skyla över problemen i KRG, säger han.

23-åriga Green Muhammad ska rösta ”ja”.
– Jag tror självständighet kommer att leda till bättre ekonomi. Nu är vi alltför beroende av Bagdad, säger hon.

Yashar Takor och en anonym kille bespottar de etablerade partierna. De hävdar att de överlever på hot, mutor, korruption, nepotism och klanlojalitet. 26-årige Karwan Issa, tycker det är anmärkningsvärt att omröstningen ska hållas när ekonomin är körd i botten och kriget mot IS pågår.

– Och hur ska vi kunna föra samtal med utländska aktörer som Turkiet och Iran om det inte finns politisk enighet i KRG? frågar han sig.

23-åriga Green Muhammad ska rösta för självständighet. Hon är arbetslös och hoppas att självständighet ska leda till bättre ekonomi. Foto: Bengt Sigvardsson

KRG:s näst största regeringsparti, PUK, ställer sig bakom folkomröstningen. även om det finns kritiska röster även där. Sadi A Pire är internationell talesperson för PUK. Han kryper inte under stol med att det finns problem i KRG.

– Men vi är en mycket ung demokrati som kommer att utvecklas när vi får självständighet, säger han när vi träffas på PUK:s högkvarter i Erbil.

Sadi A Pire ser Irak som en misslyckad stat som det är dags att lämna. Kolonialmakterna England och Frankrike drog dess gränser efter första världskriget.

– Irak är en skapad stat utan homogen befolkning. De olika etniska grupperna, inklusive vi kurder, har aldrig känt lojalitet mot Irak. Men år 2003, efter Saddam Husseins fall, började vi samarbeta med den irakiska oppositionen för att skapa ett nytt Irak där ingen etnisk grupp skulle dominera regeringen. Den skulle representeras av alla, säger han.

Tittar han i backspegeln så gick det åt skogen.

Sadi A Pire är internationell talesperson för regeringspartiet PUK som ställer sig bakom folkomröstningen. Foto: Bengt Sigvardsson

– Våra sunniarabiska och shiitiska vänner kunde inte respektera dessa principer – och inte heller varandra, säger Sadi A Pire.

Än mindre respekterar de kurderna, menar han. Han exemplifierar med brutna avtal och frusna utbetalningar samt ovilja att inkludera peshmerga i försvaret av Iraks gränser, förse dem med moderna vapen och militär träning.

Nu har KRG fullt upp med att skicka delegationer till utlandet.

– Det är för att förklara mer om folkomröstningen och lugna dem som tror att den ska leda till inbördeskrig, säger han.

I juni proklamerade Masoud Barzani, KRG:s de facto-president och ledare för KDP (Kurdistan Democratic Party), en folkomröstning den 25 september om självständighet för irakiska Kurdistan. En del kurder ifrågasätter hans motiv. Foto: Bengt Sigvardsson

Sadi A Pire anser att den risken är obefintlig. Resultatet av folkomröstningen kommer inte betyda att KRG stänger sina gränser eller lämnar den irakiska federationen. Det kommer att användas som slagträ i fortsatta diskussioner med Bagdad om till exempel gemensamma avtal, naturresurser, försvar och medborgarskap.

När det gäller gränserna så finns det flera områden i de irakiska provinserna Nineveh, Salah ad-Din, Diyala och Kirkuk som KRG och Bagdadregeringen har tvistat om sedan Saddam Husseins fall år 2003. Enligt artikel 140 i den irakiska konstitutionen ska folkomröstning hållas bland invånarna i områdena om huruvida de vill tillhöra Irak eller KRG. Den skulle ha hållits år 2007, men har skjutits upp gång på gång. För KRG:s del har det löst sig som en konsekvens av IS framfart i norra Irak sommaren 2014. Då retirerade den irakiska armén från dessa territorier. De intogs sedan av peshmerga. Även där ska självständighetsomröstningen hållas.

– Det har hållits val många gånger i en del omtvistade områden tidigare. Vid senaste parlamentsvalet (2013) i Kirkuk vann PUK sex platser och KDP två. Det arabiska blocket fick en plats och det turkmenska två. Det säger en hel del om vad invånarna tycker, säger Sadi A Pire.

Ninevehprovinsen, i nordvästra Irak, är hemvist åt en myriad av etnoreligiösa minoriteter, till exempel shabeker, yazidier, kristna och turkmener.

– Vi pratar inte om att bilda en kurdisk stat, utan om ett Kurdistan med olika etniska grupper och där alla har lika rättigheter, säger Sadi A Pire.

Minoritetsgrupperna har flera gånger attackerats av framförallt sunnitiska extremistgrupper. Många kristna och yazidier vill ha internationellt beskydd. Frågan är om de kan vara trygga i ett självständigt KRG?

– Man kan aldrig garantera 100-procentig säkerhet, men jag tror att vi kan beskydda dem, säger Sadi A Pire.

Den mörka delen är KRG:s officiella område medan det ljusa område har erövrats av KRG under offensiven mot IS. Streckade områden är kurdiska anspråk. Foto: Spesh531, TUBS/Wikimedia

Det finns idag uppemot två miljoner internflyktingar i KRG, framförallt religiösa minoriteter som flydde undan IS framfart i nordvästra Irak. IS är besegrat i det mesta av nordvästra Irak utom i Tel Afar, men slaget om den staden inleddes i slutet av augusti.

Ytterst få yazidier har dockåtervänt till sitt hjärtland, Sinjar. Bebyggelsen ligger i ruiner och distriktet kontrolleras av en uppsjö av inhemska och utländska miliser och peshmergas. I ett yazidiskt flyktingläger utanför Dohuk bor 30-åriga Na'am Abbas Elias med sin man och två barn. Hon är uppgiven.

30-åriga Na'am Abbas Elias och hennes familj är yazidiska flyktingar i KRG. Hon och sönerna Aram,9, och Ardawan,7,kidnappades av IS när Sinjar intogs i augusti 2014. De lyckades fly efter tio månader i fångenskap och lever nu i ett tältläger i KRG. Med på bilden är hennes man Ayan Amin Misto. Foto: Bengt Sigvardsson

– Jag bryr mig inte om var jag bor eller om peshmerga, den irakiska armén eller det internationella samfundet skyddar oss så länge allt blir normalt och vi är trygga, säger hon.

Även på den övervägande kristna Nineveslätten är förödelsen omfattande. I den kristna staden Teleskuf har cirka 20 procent av befolkningen återvänt. En av dem är 24-åriga Rita Rostam, som arbetar på ett barn- och ungdomscenter. Hon vill att Nineveslätten förblir inom Iraks gränser.

–Jag litar mer på att den irakiska armén än på peshmerga. Glöm inte att det var peshmerga som ledde hit IS, säger hon.

24-åriga Rita Rostam återvände till staden Teleskuf, på Nineveslätten, efter två och ett halvt år på flykt. Hon har fått arbete på ett barn- och ungdomscenter, men oroar sig för att peshmerga inte är kapabla att försvara de religiösa minoriteterna om området hamnar inom ett självständigt KRG:s gräns Foto: Bengt Sigvardsson

Hon syftar på att peshmerga retirerade när IS attackerade Nineveslätten. I Dohuk anser fader Emanuel Youkhana, chef för den kristna organisationen CAPNI, att det bästa för Nineveslättens invånare är att tillhöra KRG. Han pekar på att KRG är sekulärt, medan Irak har blivit alltmer islamistiskt. Han tror att peshmerga kan försvara gränserna.

– Peshmergas reträtt 2014 handlade om en kollaps. IS hade besegrat den irakiska armén som hade modernare vapen än peshmerga. Peshmerga kunde inte ensamma hålla stånd mot IS. Nu har peshmerga fått militär utbildning och modernare vapen, säger Emanuel Youkhana.

Srood Maqdasi är ledamot för kristna Bnay Nahrain-partiet i KRG:s parlament. Han menar att tidpunkten är fel för att hålla folkomröstning i de omtvistade områdena. Foto: Bengt Sigvardsson

Srood Maqdasi är ledamot för kristna Bnay Nahrain-partiet i KRG:s parlament. Han menar att tidpunkten är fel för att hålla folkomröstning i de omtvistade områdena.

– De flesta minoriteterna från nordvästra Irak lever som fattiga flyktingar i KRG. Prioritet borde läggas på att återuppbygga området så folk kan återvända dit först, säger han.

Dessutom påpekar Srood Maqdasi att området, liksom övriga Irak, är nedlusat av miliser med olika agendor. Han menar att de snarast måste integreras i den reguljära armén eftersom risken för konflikter mellan dem är stor.

– Men det ligger varken i Iraks eller KRG:s intressen eftersom båda vill kontrollera området, säger han.

I nuläget tror han att många i de omtvistade områdena tänker ekonomiskt, snarare än politiskt, om hur de röstar. Under irakisk administration har de offentliganställda full lön från Bagdad. Hamnar området under kurdisk administration är risken att lönerna sänks så att det svider.

– Nu tänker folk mer på hur de ska överleva än på politik, säger Srood Maqdasi.

Bengt Sigvardsson
[email protected]

Områdena som har befriats från IS i nordvästra Irak kontrolleras av peshmerga och en uppsjö av olika miliser. På bilden visar medlemmar ur den assyriskkristna milisen Dwekh Nawsha upp en hemmagjord sprängladdning som IS har konstruerat. Foto: Bengt Sigvardsson

Läs också

Analysis Kurdistan Independence: One Day in September Could Wreak Havoc in the Middle East (Haaretz 28 augusti 2017)

Turkey's FM repeats toothless warnings against KRG independence vote (Al-Monitor 24 augusti 2017)

”Bättre låta Irak och Kurdistan gå skilda vägar” (Debatt , SvD 3 augusti 2017)

Läs mer från Amnesty Press

Protesterna växer i irakiska Kurdistan: ”Vi har blivit visselblåsare och jag tror att de kommer vilja hämnas” (5 januari 2017)

Yazidiska Sacharovpristagare: ”Det finns ingen framtid i Irak om vi inte får skydd” (19 december 2016)

Efter Mosul – nya konflikter? (28 november 2016 – även i nummer 4/2016)

Två år efter IS attack mot yazidierna – Amnesty Press besöker Sinjar (2 augusti 2015)

Förtvivlan, hat och hopp i irakiska Kurdistan (31 december 2014)

På flykt undan IS (1 oktober 2014 – även i nummer 3/2014)

Lanja Abdulla från irakiska Kurdistan:"Hedersvåld det vanligaste kvinnorättsproblemet" (4 november 2013)

Kurdisk cyberdissident dömd till 30 års fängelse (10 januari 2006)

Irakiska Kurdistan: Federation eller självständig stat? (11 februari 2004)

Bakgrund: Kurdiska politiska/militära organisationer

KRG Den kurdiska regionala regeringen. Sedan kurdernas uppror mot Saddam Hussein under Kuwaitkriget 1991 har området i praktiken varit självstyrande. Efter USA:s invasion år 2003 har KRG:s ställning stärkts men kurderna har hittills valt att stanna kvar i Irak. Det finns sedan lång tid tillbaka en motsättning mellan kurder och araber om var KRG:s gränser ska gå, inte minst gäller detta staden Kirkuk.
KRG:s styrkor deltar tillsammans med irakiska armén och Iranstödda shiamuslimska milisgrupper i offensiven, som inleddes i oktober 2016 för att återta Mosul som erövrades av Islamiska staten, IS, i juni 2014. I juli 2017 proklamerade irakiska armén seger och Mosul förklarades befriat efter nio månaders offensiv.

Qazi Muhammed utropar Mahabadrepubliken 22 januari 1946. Denna kurdiska republik i norra Iran blev dock kortlivad. Den 31 mars 1947 lät Iran hänga Qazi Muhammed för förräderi och Mustafa Barzani och kurdiska soldater flydde till Sovjetunionen. Foto: The Foundation For Kurdish Library and Museum

Peshmerga betyder ”De som möter döden” och är en traditionell beteckning på kurdiska soldater. Idag används det för att beskriva de kvinnor och män som utgör de väpnade styrkorna i KRG. Peshmergan får idag omfattande internationellt stöd, bland annat från Sverige som i juli 2016 lovade att öka de svenska instruktörernas antal från 35 till 70.

KDP (PDK). Kurdiska demokratiska partiet. Ett av de stora partierna i KRG.

Partiets förste ledare Mustafa Barzani (1903-1979) deltog i den kortlivade Mahabadrepubliken som 1945-1946 med sovjetiskt stöd utropades i norra Iran. När KDP bildades i Iraks huvudstad Bagdad 1946 valdes Barzani, då i exil i Sovjet, till ledare. KDP förde under årtionden en kamp i Irak, ibland i politisk allians med andra krafter, ibland i väpnat uppror i norra Irak, för kurdiskt självstyre. Algeravtalet mellan Iran och Irak år 1975 gjorde slut på KDP:s uppror och Barzani dog i exil i USA.

Sonen, Massoud Barzani, tog över ledarskapet för KDP och levde mestadels i exil i Iran. När KRG bildades återvände KDP och har tillsammans med PUK varit de ledande partierna. Massoud Barzani valdes år 2009 till president med stor majoritet av rösterna. Hans mandatperiod har förlängts av parlamentet men löpte ut i augusti 2015. Barzani har dock vägrat att avgå och endast KDP erkänner idag hans presidentskap.

Massoud Barzani tas emot i Vita huset av George W Bush den 25 oktober 2005 Foto: Eric Draper/ whitehouse.gov

KDP har traditionellt goda förbindelser med USA och har också haft bra kontakt med Turkiet.

PUK (YNK). 1975 bildades Kurdistans patriotiska union, PUK (YNK) i Syriens huvudstad Damaskus när Jalal Talabani med flera bröt sig ur KDP. Partiet hade en vänsterprofil och år 2006 anslöt man sig till Socialistinternationalen. Efter att KRG bildats delade KDP och PUK makten i irakiska Kurdistan men 1994 utbröt ett inbördeskrig och först 1997 mäklades fred av USA.

Efter att Saddam Hussein störtats år 2003 blev Jalal Talabani Iraks president (2005-2014). Partiet har goda förbindelser med USA men också med Iran. PUK har i motsats till KDP också bra förbindelser med PKK i Turkiet och PYD i Syrien. Partiets starkaste bas i är i södra delarna av Irakiska Kurdistan. En utbrytargrupp ur PUK, Gorran (Listan för förändring), nådde vid valet 2009 stora framgångar.
Jalal Talabani drabbades år 2012 av en allvarlig stroke.

PKK Kurdistans arbetarparti inledde 1984 ett väpnat uppror i sydöstra Turkiet för ett självständigt Kurdistan. Partiet hade bildats av Abdullah Öcalan och trots att han suttit fängslad i Turkiet sedan 1999 är han den obestridlige ledaren. Partiet har övergett sina krav på en självständig stat och sin marxist-leninistiska ideologi. Den vapenvila som inleddes år 2013 bröts i juli 2015 och nu råder åter krig i sydöstra Turkiet. PKK har sin bas i Kandilbergen i norra Irak.

USA:s president Barack Obama och Iraks dåvarande president Jalal Talabani i möte 7 april 2009 när Obama besökte Irak. Foto: Spc. Kimberly Millett/USA

PYD Demokratiska unionspartiet är PKK:s syriska gren. Partiet har sedan år 2012 byggt upp ett kurdiskt självstyre i tre kantoner i norra Syrien, Rojava. Dess milis YPG och kvinnomilis YPJ blev världsberömda under slaget om Kobane hösten 2014 då de förhindrade att Islamiska staten, IS, intog staden. USA inledde då ett nära samarbete med PYD och dess milis och har sedan hösten 2014 gett flygunderstöd.
En ny styrka har med stöd av USA skapats; SDF, de syriska demokratiska styrkorna, där även sunnimuslimska och kristna grupper ingår tillsammans med YPG och YPJ. SDF har med amerikanskt flygstöd och specialförband från USA, Storbritannien och Frankrike sedan sommaren 2016 genomfört en offensiv mot IS i norra Syrien. Offensiven mot Raqqa, huvudstad för IS, har resulterat i att SDF med sina allierade har intagit större delen av staden. Omkring 300 medlemmar från amerikanska specialförband skickades under hösten 2016 till området för att delta i SDF:s offensiv mot Raqqa. Det militära engagemanget från USA har fortsatt.
Amnesty International riktade 24 augusti 2017 skarp kritik mot alla krigförande parter i slaget om Raqqa.

Ulf B Andersson