”Vitryssland och Ukraina- två vägar i Europa”

• Framtiden i Vitryssland efter valet är väl mer öppen än tidigare. Det kan växa upp små ogräs, i positiv bemärkelse, genom asfalten. Det sade journalisten Tobias Ljungvall, vid ett heldagsseminarium på ABF-huset i Stockholm med temat ”Vitryssland och Ukraina- två vägar i Europa”. Efter Sovjetunionens upplösning 1991 har de två staterna gått skilda vägar. Varför de har gjort det var en av dagens huvudfrågor.

Tisdagen den 9 maj var det Europadagen. En del bussar i Stockholm kunde skymtas med unionens blå flagga, även om dagen i övrigt knappast fick någon större uppmärksamhet. Sedan 2004 har EU fått två nya grannar i öster, Ukraina och Vitryssland, som också är grannar med varandra. De delar en gemensam och turbulent historia och har inte varit egna stater i mer än 15 år. Sedan Sovjetunionens fall har dock utvecklingen i de båda länderna sett olika ut. Ukraina, som är en av Europas största stater, upplevde för drygt ett år sedan den ”orangea revolutionen” vilken bland annat ledde till att mediernas frihet ökade. Den 26 mars i år var det parlamentsval i landet, där flera partier deltog och valkampanjen har varit den öppnaste på många år. Nuvarande presidenten Viktor Justjenko led ett kraftigt nederlag.

Vid årets presidentval i Vitryssland vann den sittande presidenten Aleksander Lukasjenko överlägset med hela 82,6 procent och gick därmed in på sin tredje mandatperiod. Hans främste motståndare, oppositionsledaren Aleksander Millinkevitj, fick 6,1 procent av rösterna. Valet kritiserades hårt av OSSE, Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa, och många andra röster har höjts om att det var manipulerat. Anklagelserna om valfusk har även fått stöd från EU och USA. I Lukasjenkos land råder inget öppet medieklimat- medierna censureras och kontrolleras hårt.

Journalisten Malcolm Dixelius var moderator för seminariet.

Bakom seminariet stod arrangörerna; OSSE-nätverket, Olof Palmes Internationella Centrum, Swedish International Liberal Centre i samarbete med Sällskapet för studier av Ryssland, Central- och Östeuropa samt Centralasien och ABF Stockholm. Arrangörerna ville ”belysa valresultaten och hur de påverkar förhållandet mellan de två staterna och å ena sidan EU och å den andra Ryssland”.

Torgny Hinnemo, analytiker på UD, lyfte i sitt framförande pedagogiskt fram de faktorer och aspekter som har påverkat de båda länderna, oavsett vilka politiker som har styrt landet. Genom att belysa dem i ett större historiskt sammanhang, i vilket han drog in samtliga forna Sovjetstater och Ryssland självt, hoppades han att det skulle vara lättare för publiken att förstå varför situationen skiljer sig mellan de båda republikerna. Torgny Hinnemo visade ett diagram som börjar 1875 och markerar inledningen av perioder av liberalisering respektive ökad repression i Ryssland.
- Vart tjugonde år har utvecklingen svängt i mer liberal riktning, vart tjugonde i auktoritär, sade Torgny Hinnemo.

Under Josef Stalins totalitära styre var det dock ingen som vågade utmana honom. Merparten av de här 130 åren har Vitryssland och Ukraina styrts från Moskva. Och en förändring är inget som sker över en natt, menade Torgny Hinnemo och pekade på diagrammet:
- Om man tittar på det ser man hur lång tid som krävs för att få till stånd en förändring i samhället. Det tar inte två månader eller två år, utan mycket längre tid.

Torgny Hinnemo gav publiken en historisk överblick.

Nationaliteten var en av de viktiga faktorerna när det gällde utvecklingen i delrepulikerna i det forna Sovejtunionen. Starka nationaliströrelser fanns exempelvis i Baltikum, medan plattform för sådana rörelser saknades i de centralasiatiska republikerna. I Vitryssland och Ukraina koncentrerades nationaliströrelsen huvudsakligen till ländernas västra delar, även om strömningarna inte var lika starka som de i Baltikum. Och Ukrainas nationaliströrelse var starkare än Vitrysslands.

Innan Lukasjenko blev president 1994 styrdes Vitryssland av Stanislav Sjusjkevitj. Han ansåg att Vitryssland var så beroende av Ryssland att han var försiktig med ekonomiska reformer. Sjusjkevitj **satt och sneglade på vad man gjorde i Moskva, vilket inte var bra för hans anseende och han blev avsatt i januari 1994. Lukasjenko tog över och drog nytta av bristen på förändringar i det vitryska samhället. Planstyrningsinstrumentet fanns kvar, likaså säkerhetstjänsten KGB, och dessa apparater kunde Lukasjenko använda sig av till sina syften. Landet fick en mer statlig styrning än Ukraina, för Lukasjenko trodde bland annat inte på privatisering av näringslivet, berättade Torgny Hinnemo.

I dag har Lukasjenko suttit vid makten i tolv år och mot sig har han en växande oppositionsrörelse. Men denna har inte hunnit växa sig lika stark som den i Ukraina. Vitryssland har ännu inte upplevt någon ”orange revolution” i vilken den ukrainska ungdomsrörelsen har varit en drivande faktor. Studenternas roll i de spontana aktioner som ledde fram till revolutionen i Ukraina 2004 har Anna-Maria Norman, student i statsvetenskap vid Stockholms universitet fördjupat sig i. Förra våren var hon i Ukraina och intervjuade studenter som varit aktiva i oppositionsrörelsen och detta har hon skrivit en uppsats om.

Leonid Kutjma blev president i Ukraina 1994. Han inledde sitt styre med ett omfattande ekonomiskt reformprogram, men maktstrider mellan president och parlament försvårade ekonomiska reformer under de åren. Kutjma omvaldes 1999 som landets president för ytterligare fem år. Under Kutjmas styre präglades landet av svår korruption och presidentens vilja att värna om sin starka makt.

I samband med mordet på journalisten Georgij Gongadze 2000 tog oppositionsrörelsen fart.
Georgij Gongadze var politisk journalist som aktivt kämpade för att öka pressfriheten i Ukraina och han hade skrivit artiklar om korruptionen i Kutjmas regering. Han kidnappades i september 2000. Två månader senare hittades hans halshuggna kropp i en skogstrakt utanför Kiev. Ledaren för socialistpartiet, Aleksander Moroz, anklagade Kutjma för att ha beordrat mordet på Gongadze.

Den 9 mars 2001 hölls en stor demonstration i Kiev då demonstranter slogs ner av polis.
- Detta sågs som ett stort misslyckande av unga aktivister, men många av dem som jag talade med tyckte ändå att det var i samband med den demonstrationen som den ”orangea revolutionen” började, sade Anna-Maria Norman.

Anna-Maria Norman berättade om PORA:s betydelse i den "orangea revolutionen".

Nätverk skapades och de ukrainska aktivisterna kom bland annat i kontakt med nätverket ”Otpor” som i Serbien hösten 2000 varit med om att störta den auktoritäre ledaren Slobodan Milosevic. Aktivisterna anordnade seminarier och aktioner på lokal nivå och utgjorde då ännu inget särskilt stort hot mot regeringen.

I slutet av 2003 och i början av 2004 började man organisera kampanjer med koppling till det kommande presidentvalet. Ledaren för partiet Vårt Ukraina, den väst- och reformorienterade Viktor Justjenko, hade stort folkligt stöd, även om alla aktivister som engagerade sig i de här kampanjerna ej stödde honom så fanns det ändå en kandidat man kunde enas kring. Enligt Anna-Maria Norman var det kommande valet en social situation som aktivisterna hade väntat på. Det fanns chans för förändring och det förväntade valfusket gjorde människor arga.

Våren 2004 organiserade sig ett nätverk av aktivister under parollen ”PORA” vilket på ukrainska betyder ”det är dags”. Nätverket fokuserade sin verksamhet på att bland annat motarbeta valfusk. PORA fick mycket medial uppmärksamet och utmålades bland annat som terrorister. Från början var PORA indelat i två grupperingar, det svarta PORA och det gula PORA. Den svarta gruppen var mer inriktad på platta strukturer utan ledare medan den gula var mer hierarkiskt uppbyggd. Men de två grupperingarna gjorde aktivisterna förvirrade och sommaren 2004 gick de två grupperna samman. Många av de mest aktiva i nätverket hade också tidigare varit med i olika patriotiska rörelser, en viktig aspekt av den nationella identiteten, menade Anna-Maria Norman.

Ett av PORA:s främsta mål var att helt förändra det politiska systemet som funnits under Kutjma. Till aktionerna som genomfördes hörde en där aktivisterna klädde ut sig till fångar. Aktionen syftade på den gamla maktapparatens premiärminister, Viktor Janukotivj, som också kandiderade för presidentposten med stöd av Kutjma och som tidigare varit anklagad för brott och en korrupt regering.

PORA koordinerade under den här tiden sitt arbete med Justjenko och rörelsen lyckades etablera ett allt starkare motstånd. Regeringen kände sig hotad av PORA:s frammarsch och aktivister arresterades.
- Men PORA:s betydelse i motståndet ska inte överdrivas, den var mest symbolisk, ansåg Anna-Maria Norman.

Valkampanjen blev dramatisk och anklagelser om valfusk utlöste den ”orangea revolutionen” i december 2004 då stora människomassor i västra och mellersta Ukraina demonstrerade till stöd för Justjenko och mot Janukovitj som efter de första valomgångarna förklarats som segrare. Protesterna ledde till att valresultatet ogiligförklarades och att Justjenko efter ett nytt val röstades fram som ny president.

Efter att Torgny Hinnemo och Anna-Maria Norman hållit sina respektive föredrag bad journalisten och Rysslandskännaren Malcolm Dixelius, som var moderator på seminariet, de två föreläsarna att berätta om sina iakttagelser som de gjort när de besökt Ukraina och Vitryssland och att ytterligare belysa skillnaderna mellan länderna.

Torgny Hinnemo berättade om när han besökte Ukraina när det var parlamentsval för fyra år sedan. Hans uppfattning är att den ”orangea revolutionen” började redan innan PORA fanns. Han såg hur arga människor blev över valfusket och detta ledde till diskussion i samhället: Hur ska vi få slut på det här? Något liknande hade han inte sett i Vitryssland, men en sådan förändring kan inte uppstå ”hux flux” vid ett val. På frågan om varför det i Vitryssland inte fanns en lika stark ungdomsrörelse som i Ukraina svarade Anna-Maria Norman att i Ukraina hade det starkaste mediet varit den självständiga tv-kanalen 5, via vilken människor kunde få information som sade något annat än regeringen. Visserligen nådde den inte ut till alla delar i Ukraina, men hon trodde att informationen i Vitryssland var mer ensidig.

Identitetsaspekten och nationaliteten kom också upp här, då Torgny Hinnemo poängterade att den vitryska identiteten ej är lika markerad mot Ryssland. Tvärtemot Ukraina, enligt Anna-Maria Norman:
- Jag tycker att den nationella identiteten är jätteviktig i Ukraina. Det handlar om att få självständighet, om att Ryssland inte ska få så stort inflytande. Man vill vara grannar med ryssarna, inte sambor.

För att återgå till Vitryssland och oppositionen där så ansåg Tobias Ljungvall, journalist och styrelseledamot i Svenskt internationellt liberalt centrum, SILC, att oppositionen inför det senaste valet lyckats med att uppnå en ovanligt enad front. De hade förberett sig lite tidigare än innan i valet 2004 då de inte var ute i god tid. Och de skulle ha fått ännu mer tid att organisera sig om inte valet hade tidigarelagts. Enligt konstitutionen skulle presidentvalet ha ägt rum i juli, men hölls nu i stället i mars, vilket kom som en överraskning för oppositionen, berättade Tobias Ljungvall.

Tobias Ljungvall talade om den vitryska oppositionen.

Tobias Ljungvall gav publiken en liten skiss över hur Vitryssland förändrats under åren som Lukasjenko suttit vid makten. Från att då Lukasjenko vann för första gången och hans seger var ett uttryck för folkets vilja till att han under årens lopp allt kraftigare utvidgat sin makt genom att begränsa det lokala självstyret, förfalska val och kontrollera medierna. Men något börjar dock hända nu. Och protesterna i Minsk dagarna efter valet var ovanligt stora, menade Tobias Ljungvall.

Av det han berättade framgick dock att Ryssland kan ha ett finger med i spelet vad gäller makten i Vitryssland. Den nu fängslade oppositionskandidaten Aleksander Kazulin tror Tobias Ljungvall är ett ”ryskt projekt” det vill säga att han är finansierad av Ryssland och att Moskva har ett intresse av att han skulle utmana Lukasjenko.

Förhållandet Ryssland och Vitryssland emellan är en faktor som måste tas i beaktande när man tittar på situationen i Vitryssland. De två länderna håller varandra om axlarna och det har varit tal om en union. Tobias Ljungvall berättade att vitryssarna har fått köpa billigare gas än Rysslands övriga grannländer, men det har talats om att priset från och med nästa år ska tredubblas. Tobias Ljungvall ville dock inte spekulera i om det finns en allvarlig konflikt mellan Kreml och Minsk och det är inte säkert att prishöjningen kommer bli av.

Tobias Ljungvall var optimistisk inför framtiden:
- Det har uppstått sprickor i asfalten så det finns utrymme för folkligt missnöje. Många oppositionella känner sig mer optimistiska än tidigare, sade Tobias Ljungvall

Rysslands energipolitik fick ett helt eget kapitel i form av föredraget som Robert L Larsson, från Totalförsvarets Forskningsinstitut FOI, höll. Han fokuserade på energin som maktmedel med bland annat utgångspunkt i den rysk-ukrainska gaskonflikten då Rysslands stängde av gasen för Ukraina och då Europa drabbades som tredje part. Den ryska energistrategin är präglad av ett starkt kontrollbehov, det handlar om att vara stor, stark och oberoende för när man är beroende så blir man sårbar. Och där kan det uppstå en krock med EU, eftersom Ryssland, enligt Robert L Larsson, agerar på annan värdegrund än Europa. Ryssarna vill inte gå in i ett ömsesidigt beroende som tanken bakom kol- och stålunionen, en av utgångspunkterna **för EU, bygger på. Samtidigt behöver Ryssland marknaden, inkomsterna och vill dessutom vara en internationell aktör.

Hur ser då EU:s förhållande med Ryssland, Vitryssland och Ukraina ut? EU:s huvudinstrument är den europeiska grannskapspolitiken, i vilken Ryssland inte ingår, berättade Carl Hallergård, från policyenheten i EU:s rådssekretariat. Grannskapspolitiken handlar inte om medlemskap, även om det i framtiden inte är uteslutet. Men nu är det inte god säsong i Bryssel för nya kandidatländer, dock har Ukraina medlemskap i EU som uttalat mål i motsats till Vitryssland. Och förra året beslöt Ukraina att avskaffa visumtvånget för EU-medborgare. Däremot måste ukrainare ha visum för att komma in i EU.
- De länder som ligger mellan EU och Ryssland ska inte tvingas välja att ha bra relation till antingen den ena eller den andra, det vill säga, EU och Ryssland. Vi vill att det ska vara självständiga länder som fattar beslut om sin inriktning och framtid, framhöll Carl Hallergård.

Och där finns ett slags samförstånd med Ryssland, eftersom EU och Ryssland i fjol antog gemensamma vägkartor. Men förhållandet till Ryssland är mer komplicerat och Ryssland spelar också en betydligt större roll i utrikespolitiken för EU än vad Vitryssland och Ukraina gör.

En annan del i den här politiken är, tyvärr, enligt Carl Hallergård, den allmer omfattande sanktionspolitiken mot Vitryssland, något som Ukraina varit delaktigt i. Det var ett steg som visar Ukrainas självständighet gentemot Ryssland, ansåg han. För närvarande omfattas 37 personer, inklusive Lukasjenko själv, av inreseförbud i EU. Idén med sanktionerna är att koncentrera sig på den vitryska regimen. Även om det skulle kunna vara frestande att också tänka på ekonomiska sanktioner, berättade Carl Hallergård, så skulle dessa drabba befolkningen och inte regimen. EU är numera Vitrysslands största handelspartner, större än Ryssland.

Carl Hallergård talade om EU:s relation till Ryssland, Vitryssland och Ukraina.

Ytterligare en del i EU: s politik är ett slags stöd för civilsamhället i Vitryssland. Carl Hallergård berättade om ett europeiskt universitet som med gamla sovjetiska metoder hade stängts ner i Minsk, men som numera finns i Litauens huvudstad Vilnius och där får stöd. EU försöker stödja vissa sociala projekt i Vitryssland och utöka utbytet, men det blir allt svårare. Under många år fanns ett projekt som gick ut på att man till exempel i Irland tog emot barn som drabbats av Tjernobylkatastrofen. Detta är nu avslutat, trodde Carl Hallergård, eftersom Vitryssland inte tillåter ”semestrar utomlands”. Han talade också om studenter som i Vitryssland, på grund av att de deltagit i demonstrationerna, blivit utkastade från sina universitet och därför kommer att studera i grannländer som Polen.

Under dagens slutdebatt då åhörarna också fick ställa frågor belystes en del andra problem som hänger över Vitryssland och Ukraina. Till exempel kom demografin upp. Jakob Hedenskog, från Totalförsvarets Forskningsinstitut FOI, berättade att befolkningen i Ukraina sedan självständigheten minskat från 52 miljoner till 47 miljoner. Som svar på en fråga från publiken om hälso- och sjukvården berättade Jakob Hedenskog att Ukraina är det land i Europa där aids sprids snabbast, men myndigheterna har insett allvaret och erkänt problemets omfattning. Ännu en sak som är oroande är priserna som i Ukraina stigit kraftigt, särskilt på bensin och kött.

Carl Hallergård trodde också att det kan vara svårt för länder med lång och gemensam historia att samarbeta när de väl blivit självständiga. Saken blir inte lättare av att Ryssland inte har lyckats etablera bra och stabila relationer med sina grannar. Det blir ett problem för omvärlden, enligt Carl Hallergård.

Den gemensamma historien innebär att länderna har delat mycket och i många avseenden påminner om varandra. För att det skulle vara lättare att förstå förhållandet mellan Ukraina och Ryssland drog Torgny Hinnemo en parallell till när Sverige separerades från Finland . Han menade att få länder i världen har så mycket gemensamt med varandra som Sverige och Finland.

Hur skulle man då kunna sammanfatta den här dagen? Trots alla de problem som belystes och togs upp, skymtades ändå en optimism. Precis som valet i Ukraina för ett år sedan blev startskottet för något nytt hyste Torgny Hinnemo optimism om Vitryssland:
- Jag är övertygad om att valet i Vitryssland är starten på något nytt.

Text: Agnes Franzén, praktikant Amnesty press
Bild: Lisa Nordenhem, praktikant Amnesty press

Läs mer: Amnesty press valspecial om Vitryssland