Basra – en stad i skräck

I Basra i södra Irak sprider sig skräcken efter mordet på två journalister. Aktivister som demonstrerat sedan i oktober 2019 är rädda och misstron mot myndigheterna är kompakt.

reportage | 2020-03-11
Av: Urban Hamid
Även publicerad i AmnestyPress #1/2020
Ruinerna av det gamla iranska konsulatet som brändes ner av demonstranter i september 2018 står fortfarande orört.

Ruinerna av det gamla iranska konsulatet som brändes ner av demonstranter i september 2018 står fortfarande orört. Foto: Urban Hamid

– Vi har två vapen! Den irakiska flaggan och vår kärlek för Irak!

Så sammanfattade en aktivist i 50-årsåldern, som jag träffade i Basra, känslorna och tankarna hos demonstranterna i staden men det gäller i stort sett de som protesterar i andra delar av landet sedan 1 oktober 2019. Majoriteten av dem är unga. De kämpar för sina fri- och rättigheter, mot korruption och mot Irans och USA:s inblandning i Iraks angelägenheter. De vill ha en helt ny sekulär regering. De vill att alla ska ha lika rättigheter. De vill ha arbete.

Jag kommer till Basra, en vecka efter att två journalister den 10 januari kallblodigt avrättats i sin bil, inne i stadens centrum. Morden på TV-reportern Ahmed Abdelsamad och filmfotografen Safaa Ghali från kanalen Dijlah TV har skapat skräck bland aktivister och demonstranter som tar sig en rad olika uttryck.

Ahmed Abdelsamad och Safaa Ghali mördades kallblodigt den 10 januari i Basras centrum kort efter att de hade gjort en sändning på Diljah TV

Ahmed Abdelsamad och Safaa Ghali mördades kallblodigt den 10 januari i Basras centrum kort efter att de hade gjort en sändning på Diljah TV Foto: GCHR

Samma dag som morden går två av de informella ledarna för demonstrationerna under jorden. En av dem lyckas fly till Jordanien. Den andre kan inte lämna landet på grund av att hans son, som är 18 månader, saknar pass. För att skaffa pass skulle pappan tvingas bege sig till en polisstation. Den risken törs han inte ta.

Många aktivister är rädda för att prata med medier. Genom kontakter lyckas jag få träffa några stycken. Men det sker under sekretess. Det är första gången under alla mina besök i Basra som jag ställts inför den här typen av rädsla och spänning.

När jag var här senaste gången, för knappt två år sedan, och gjorde ett reportage kunde jag åka taxi, äta ute på restaurang och prata med människor öppet. Men nu får jag jobba på ett annat sätt. Vi träffas på kontor, dit personer kan ta sig utan att väcka uppmärksamhet och där vi alla kan känna oss trygga. I ett fall vill en journalist att jag besöker honom i en affär där han jobbar extra. Alla jag intervjuar insisterar på att deras namn inte får används av säkerhetsskäl. Därför har vi valt att använda oss av fingerade namn och att inte publicera några bilder av personerna.

Demonstranter i huvudstaden Bagdad.

Demonstranter i huvudstaden Bagdad. Foto: Urban Hamid

Min släkting som arrangerar allt är dessutom orolig för min säkerhet och sin egen och sin familjs. När vi kör omkring på stadens gator sitter vi båda på helspänn. När det kommer en motorcykel kastar han ett vaksamt öga i bilens speglar. En gång när han ser en bil utan registreringsskyltar, stelnar han till och förklarar att milisen brukar använda sig av bilar utan skyltar när de genomför avrättningar och mord.

Hur kom det sig att just det här mordet sände sådana chockvågor bland aktivisterna?

En journalist, vi kan kalla honom Mohammed, som jag intervjuade och som inte är aktivist, kände Ahmed Abdelsamad och förklarade att han nästan blev som en symbol för protesterna i Basra:

– Han var helt orädd. Tusentals människor följde hans videorapporter som han ofta direktsände i sociala medier. Han var en stjärna på Dijlah TV. När han avrättades kände sig ingen säker.

Omständigheterna kring morden har sänt ett tydligt budskap. Det skedde mitt på ljusa dagen, direkt efter att Ahmed Abdelsamad gjort en livesändning. En motorcykel och en pickup utan registreringsskyltar prejar in bilen som de båda journalisterna färdas i.

Först dödas Ahmed Abdelsamad med 27 skott. Mördarna använder sig av tre olika vapen: en AK-47:a, en Glock och en M16. När Ahmed Abdelsamad är död går mördarna runt bilen till förarsidan och skjuter kallblodigt fotografen Safaa Ghali. Från början trodde man att Safaa Ghali skjutits av misstag och hade träffats av kulor som varit avsedda för Ahmed Abdelsamad. Men obduktionen visade något helt annat. Kroppen hade tagit emot nio kulor, fördelade mellan bröst och huvud.

– Det var en avrättning! Man skulle annars inte ha skjutit mot huvud och bröst. Ett vittne som stod i närheten av bilen uppger att mördarna sköt ett varningsskott över hans huvud för att skrämma bort honom, berättar Mohammed.

Förövarna har ännu inte gripits. Med tanke på att brottsplatsen låg väldigt nära polishögkvarteret, att det fanns flera polisbilar parkerade i närheten och att attacken tog nio minuter i ett område där det dessutom fanns övervakningskameror är det märkligt att mordet kunde genomföras och att förövarna fortfarande är på fri fot.

En film från ryskägda Ruptly visar hur hundratals personer slöt upp i Basra vid begravningen av  Ahmed Abdelsamad och Safaa Ghali.

En film från ryskägda Ruptly visar hur hundratals personer slöt upp i Basra vid begravningen av Ahmed Abdelsamad och Safaa Ghali. Foto: Skärmdump från Youtube.

Ingen av de som jag intervjuade ville nämna namnet på den milis eller grupp som man misstänker ligger bakom morden. Jag ställde den frågan direkt till de fem personer jag gjorde djuplodande intervjuer med och en handfull andra aktivister jag träffade. Alla reagerade på samma sätt. Först skruvade man på sig, sedan log man lite och vände bort blicken, utan att säga någonting.

Elefanten i rummet är ingen annan än de olika shiitiska miliserna som styr Basra. När Saddam Husseins regim föll efter USA:s invasion 2003 uppstod ett maktvakuum i staden som fylldes av olika militanta grupper. De flesta av dessa hade, antingen en direkt eller indirekt, koppling till Iran. När jag besökte Basra i juni 2014, stängdes de centrala delarna staden av en dag.

En milisledare som hade stupat i Syrien skulle begravas. När konflikten mellan den syriska regimen och rebellerna bröt ut 2011, slogs några av de irakiska miliserna på den syriska regimens sida. Men de ingick i de iranska trupperna som har skickats till den syriska fronten. En del irakier har stupat i kriget i Syrien.

Basras gator kantas av bilder och affischer med representanter för shiitiska ledare.

Basras gator kantas av bilder och affischer med representanter för shiitiska ledare. Foto: Urban Hamid

Sent en torsdagskväll träffar jag ”Abu Rashid” på en hemlig adress. Han är 33 år, statstjänsteman och gift och har tre barn. Faktum är att han mer ser ut som någon som sitter bakom ett skrivbord och tillbringar kvällarna med att titta på fotboll, än någon som riskerar sitt liv i en demonstration. Men när han svarar på min fråga om han inte är rädd för att demonstrera på grund av att regimen använder övervåld, kan jag för ett ögonblick föreställa mig honom mitt i stridens hetta:

– Om det inte hade varit för alla dessa människor som dött hade demonstrationerna varit över för två månader sedan! De här människorna som gav sina liv för demonstrationerna är det som håller dem vid liv, svarar han med en glödande passion.

Han syftar på det brutala mordet på ett ungt gift aktivistpar som han kände: läkaren Hussein Adel al-Madani och hans fru Sara Talib som var flera månader inne på sin graviditet:

– Vad kan man göra när de kan bryta sig in och döda mannen och hans hustru i deras lägenhet? Det fanns kameror. Och det skedde mitt under utegångsförbud. Men mördarna går fria.

Polisen verkar inte kunna göra särskilt mycket för att lösa brotten. Om de försöker väcka åtal löper poliser själva risken att dödas eller så utsätts deras familjer. Så stark är milisens makt i Basra.

– Vi har att göra med en maffia som får skydd av staten. Domare som har haft liknande fall har blivit hotade. En av dem råkade ut för två mordförsök, berättar Abu Rashid.

Aktivisterna måste hela tiden vara på sin vakt. I samband med demonstrationerna i Basra 2018 blev Abu Rashids mamma uppringd sent en natt. En röst sade åt henne att om inte hennes son slutade att deltaga i protesterna skulle han dödas. De gick till myndigheterna med numret för att de skulle utreda vem som låg bakom mordhotet. Men numret hade redan stängts och utredningen lades ned.

Det är klart att Abu Rashid är rädd för egen del, men hans största oro är att något ska hända familjen. Därför har han infört vissa säkerhetsrutiner i hemmet.

– Om det ringer på dörren går jag fram till titthålet och ser efter vem det är. Min fru får alltid gå med vår son till skolan för att försäkra sig om att han inte blir anfallen eller kidnappad. Barnen får inte gå ut och leka, förklarar han.

Studenter protesterar i Basra den 6 februari mot dödandet av demonstranter.

Studenter protesterar i Basra den 6 februari mot dödandet av demonstranter. Foto: Essam al-Sudani/Reuters/TT

Men det är är i samband med demonstrationerna som Abu Rashid och alla andra aktivister utsätter sig för den största risken. Det kan finnas beväpnade infiltratörer som smugit sig in på området med avsikt att skada eller i vissa fall döda aktivisterna. Dessutom löper de risken att anfallas på väg till eller från manifestationerna. Många mord har utförts av unga killar på motorcykel. Därför skärper de sina sinnen och är extra försiktiga om de hör ljudet av ett tvåhjuligt fordon. Döden lurar alltid bakom hörnet.

– Vi kallar oss levande martyrer. För vi vet inte när det blir vår tur att dö, säger han med ett stelt leende.

Vem är det som står för våldet; regimen eller milisen? Så här svarar Abu Rashid:

– Det är militärens och polisens anti-terroriststyrkor. Men de används som en slags fasad. Faktum är att milisen punktmarkerar nyckelpersoner i demonstrationerna. De som försöker leda demonstrationerna, de är milisens mål, säger han.

– Om det hade varit en självständig myndighet här i provinsen då hade jag inte varit rädd. Konstitutionen ger oss rätten att protestera. Och även om jag blir arresterad så har jag rätt enligt konstitutionen att få en rättegång i domstol. Och då har jag inget att frukta. Problemet är att den här regimen manipuleras av milis. Deras parti kan bryta mot konstitutionen och lagen utan straffpåföljder, förklarar Abu Rashid medan han snabbt släcker sin cigarett och beger sig hemåt.

Klockan är 10:30 på fredagsmorgonen. Vi har irrat omkring i en kvart i ett område med gamla hus och dåligt underhållna gator. Till sist ser vi en skylt med namnet på affären där vi ska träffa Abu Hussein (fingerat namn). Vi kliver in i någon slags bokhandel. Bakom disken sitter Abu Hussein och en annan ung man och framför den står ytterligare två andra män. Alla verkar vara strax över 20 år gamla. De är alla vänner från området.

Abu Hussein själv är 23 år gammal, gift men har ännu inga barn. Han jobbar som journalist men jobbar också i butiken för att dryga ut kassan. Sedan protesterna bröt ut har han deltagit i dem. Han ska iväg och demonstrera senare på eftermiddagen. Det märks att han är van att argumentera och diskutera. Jag behöver nästan inte ställa några frågor.

– När regimen föll var vi fortfarande väldigt unga. Vi är födda några år före regimskiftet. Så vi hade aldrig riktigt upplevt baath-regimen. Vi kunde inte förstå vad som hände. Våra föräldrar hade blivit lovade en massa saker nu när diktaturen var borta. De sa att det var som en en vacker dröm som de såg framför sig efter regimfallet. Vi kommer att få frihet! Vi kommer att få ett bättre liv! Men när vi växte upp insåg vi att alla de här löftena som vi hade fått inte skulle bli uppfyllda, säger Abu Hussein.

Han räknar upp allt som är fel i Irak. Utbildningen som håller på att privatiseras och staten som investerar i byggandet av privata skolor för att det finns politiker som har kopplingar till privata skolor. Sedan är det problemet med arbetslösheten. Han nämner sina vänner och de som tillhör hans grupp inne på demonstrationsområdet. De har alla universitetsutbildning. Men de flesta är antingen arbetslösa eller har tvingats ta jobb där det inte krävs någon högskoleexamen. De har tvingats ta den typen av arbete bara för att ha en inkomst. Han har svårt att dölja sin besvikelse över politikerna:

– Faktum är att landet byggs på fel grund. Politikerna tjänar bara sina egna intressen. Det var när vi insåg detta som vi förstod att vi var tvungna att konfrontera de styrande partierna för att helt enkelt tvinga dem att ändra sig. När vi väl hade beslutat oss för att göra detta fanns det ingen annan utväg än att möta regimen och dess brutalitet.

Foto: Karta: Lotta Lundin

Det beslutet har fått till följd att Abu Hussein och hans vänner blivit vittnen till hur regimen skjutit mot demonstranterna med skarp ammunition och gjort sig skyldig till olika former av övergrepp. En syn som för alltid etsats fast i Abu Husseins minne var när en ung aktivist dödades mitt framför ögonen på honom. Säkerhetsstyrkorna avlossade en tårgasgranat direkt mot den unge aktivistens huvud, som sprängdes bort. Den unge mannen dog ögonblickligen mitt framför Abu Husseins ögon.

Det är inte första gången som Basras invånare protesterat på stadens gator. Jag bevittnade själv en mindre demonstration redan i slutet av 2003. Sedan har den ena protesten efter den andra följt efter i en strid ström. Men det finns några stora skillnader. Tidigare var de styrda av religiösa krafter och kvinnorna hade en underordnad roll. Men nu har man lyckats mota bort grupper med dolda agendor från demonstrationerna. Nu är det sekulära röster som hörs och röster som inte försöker tysta kvinnorna.

– Min hustru, min brors hustru, min mamma och mina systrar har deltagit i demonstrationerna. Jag är väldigt stolt över dem. Tack vare att de deltar delar vi samma drömmar. Och det innebär att de blivit medvetna om sina fri- och rättigheter, konstaterar Abu Hussein med passion och övertygelse i rösten och avslutar med:

– Min hustru har en universitetsutbildning. Jag vill att hon och andra kvinnor i framtiden ska kunna leva ett normalt liv och inte som förut, då deras plats var i hemmet.

Senare samma kväll, vid 23-tiden när jag och min släkting lämnar hans kontor och går ut till bilen, kommer fyra, fem unga kvinnor, barhuvade, klädda i jeans och midjejackor gående. De går armkrok och pratar högt och skrattar. De tar plats! När vi sätter oss i bilen tittar min släkting på mig med förvånad blick:

– Såg du? Såg du?

Jag svarar inte för jag är nog lika förvånad som han. Men jag frågar mig själv: Kan det här vara resultatet av att kvinnor börjat kräva sina rättigheter och en plats i samhället? Finns det en chans att den unga generationen redan håller på att forma ett nytt samhälle? Svaret är: kanske om protesterna inte som tidigare slås ner brutalt.

Urban Hamid
urbanhamid@me.com

Fakta/ Irak

Huvudstad: Bagdad

Politik: Styrdes enväldigt av Baathpartiet från 1968 med Saddam Hussein som president från 1979. 1980 gick Irak till anfall mot Iran och ett krig pågick i åtta år. I mars 2003 anföll USA och Storbritannien och Saddam Hussein störtades. I åratal pågick inbördes strider och krig mot de utländska trupperna.

När IS, Islamiska staten, sommaren 2014 intog staden Mosul och utropade ett kalifat fick Iraks regering hjälp av Iran, USA, Sverige och många andra länder för att besegra IS. I oktober 2019 inleddes protester runt om i Irak mot regeringens misslyckande på olika områden.

Yta: 437 072 km2 (Sverige 449 964 km2)
Befolkning: 38,5 miljoner.

Dödligt våld

Den 23 januari anklagade Amnesty de irakiska myndigheterna för ett ”avskyvärt mönster av avsiktligt dödande, tortyr och repression” som ”omedelbart måste stoppas”. Amnesty uppgav att tolv personer dödats 20-22 januari i Bagdad, Basra, Karbala och Diyala och att över 600 personer dödats sedan protesterna inleddes den 1 oktober 2019.

Enligt videofilmer och ögonvittnen Amnesty talat med verkade det som säkerhetsstyrkor återigen använder dödligt våld mot demonstranter, bland annat genom att använda militära tårgasgranater på nära håll.

Den 13 december 2019 gjorde FN:s säkerhetsråd ett uttalande där stark oro uttrycktes över att obeväpnade demonstranter dödas, lemlästas eller godtyckligt arresteras.

Protester i Basra

I provinsen Basra beräknas över 50 personer ha dödats sedan 1 oktober 2019. Sedan 2011 har sporadiska demonstrationer förekommit i Basra och i juni-september 2018 krävde tusentals demonstranter jobb, grundläggande tjänster och slut på korruptionen. Shiamuslimska partikontor brändes och Irans konsulat attackerades. 20 demonstranter dödades då i Basra.
Sommaren 2019 protesterade universitetsutbildade i hela Irak mot arbetslöshet och möttes med våld.

 Fornstora dagar. Basra på vykort från 1920-talet.

Fornstora dagar. Basra på vykort från 1920-talet.

Basra

Staden har 2,1 miljoner invånare och är Iraks tredje största stad och landets viktigaste hamnstad. En gång i tiden kallades staden för Mellanösterns Venedig på grund av vattenkanaler och att staden är omgärdad av vatten. Årtionden av försummelse, kriget mot Iran 1980-1988 och 15 år av sanktioner har förstört stadens infrastruktur som nu har enorma problem med vattentillförseln. 70 procent av Iraks oljereserver finns här.
Majoriteten av invånarna är shiiter.

Vem styr Basra ?

Polis och lokal statsmakt står under shiamilisers kontroll. Polisen är till stora delar infiltrerad av miliserna och det gäller också militären.

Största milisgruppen är de Folkliga Mobiliseringsstyrkorna (PMF eller PMU), Hashed al- Shaabi, som kan ses som en paraplyorganisation för shiamiliser, en del Iranstödda. PMF växte fram efter att IS, Islamiska staten, intagit staden Mosul och andra områden 2014.

På uppmaning av storayatollan Ali al-Sistani, den viktigaste shiamuslimske ledaren i Irak, anslöt sig shiamuslimer och andra till PMF för att bekämpa IS. Stöd kom från Iran och general Qasem Soleimani, chef för iranska revolutionsgardets specialstyrka Quds, ledde operationerna när IS slogs tillbaka. Qasem Suleimani mördades i Bagdad av drönare från USA den 3 januari tillsammans med Abu Mahdi al-Muhandis, en av de högsta irakiska ledarna inom PMF.

Muqtada al-Sadr.

Muqtada al-Sadr. Foto: مالهوترا /Wikimedia

Parti och milis

Al-Fatahalliansen fick 48 av 349 mandat i valet 2018 och leds av Hadi Al-Amiri, chef för Badr, både ett politiskt parti och en milisstyrka. Predikanten och populisten Muqtada al-Sadr leder partiet Sadriströrelsen, och har en egen milis. I valet 2018 bildade Muqtada al-Sadr alliansen Sairoun, där sekulära partier som kommunistpartiet ingår, och det blev det största blocket i parlamentet med 54 mandat.

Båda dessa miliser har gjort sig skyldiga till tortyr och mord mot meningsmotståndare. De misstänks ligga bakom mycket av det våld som riktas mot aktivister som demonstrerar i nuläget.

Läs mer från Amnesty Press

Har Irak någon framtid? (2 december 2017 – också även i nr 4/2017)

Folkomröstningen som splittrar kurder och oroar omvärlden (28 augusti 2017)

Protesterna växer i irakiska Kurdistan: ”Vi har blivit visselblåsare och jag tror att de kommer vilja hämnas” (5 januari 2017)

Yazidiska Sacharovpristagare: ”Det finns ingen framtid i Irak om vi inte får skydd” (19 december 2016)

Efter Mosul – nya konflikter? (28 november 2016 – även i nummer 4/2016)

Två år efter IS attack mot yazidierna – Amnesty Press besöker Sinjar (2 augusti 2015)

Förtvivlan, hat och hopp i irakiska Kurdistan (31 december 2014)

På flykt undan IS (1 oktober 2014 – även i nummer 3/2014)

Lanja Abdulla från irakiska Kurdistan:"Hedersvåld det vanligaste kvinnorättsproblemet" (4 november 2013)

Kurdisk cyberdissident dömd till 30 års fängelse (10 januari 2006)

Irakiska Kurdistan: Federation eller självständig stat? (11 februari 2004)

reportage | 2020-03-11
Av: Urban Hamid
Även publicerad i AmnestyPress #1/2020