16 år av ensamhet

Reportage | 2007-12-28
Även publicerad i AmnestyPress #5/2007

Den 18 augusti utbröt omfattande demonstrationer i Burma i protest mot bränsleprishöjningar. Protesterna leddes av Min Ko Naing som efter studentupproret 1988 satt nästan 16 år i fängelse. Här berättar han om hur han överlevde ensamheten med humor, buddhismen och tron på att generalerna en dag ska tvingas avgå. Min Ko Naing fängslades igen när militären i slutet av september brutalt stoppade demonstrationerna.

_Min Ko Naing sitter återigen fängslad._

Burma i augusti 2007. Pagodens gyllene ljus glänser i Rangoons regnvåta gator. Män samlas kring en gatumusikant medan intellektuella diskuterar på tehusen och taxichaufförer väntar bakom ratten på sina slitna bilar som de inte längre kan tjäna pengar på. I ett slag har militärjuntan mångdubblat priset på bränsle.
Oron ökar. Snart kommer munk-arna att resa sig och gå ut på gatorna i sina vinröda kläder med risskålen höjd över huvudet för att markera att de inte längre vill motta allmosor från ett styre som så länge har undertryckt en hel befolkning, pressat ner den i fattigdom och sopat bort dess rättigheter som om det var skräp på gatorna.
Så kommer militärlastbilarna, tårgasen och varningsskotten mot munk-arna. Ett okänt antal personer skjuts ned, tusentals grips, lik bärs iväg och bränns upp. Ögonvittnen talar om massgravar, men ännu är det ingen som vet tragedins omfattning.
Rädslan sprider sig. Gatorna ligger öde.

Senaste gången befolkningen på allvar reste sig mot regimen var 1988. Då öppnade militären eld mot studenter och omkring 3 000 människor dödades. Tusentals andra hamnade i något av Burmas 43 fängelser, dit hundratals aktivister och munkar nu har skickats.
Kort tid innan det nya upproret träffar jag en av studentledarna från 1988. Den 46-årige Min Ko Naing är den politiske fånge som har levt längst tid i isolering. I nästan 16 år satt han i fängelserna Insein och Sittwe. 16 år i ensamhet. Som ledare av »88 Generation Students« är han en av de mest frispråkiga kritikerna av militärregimen. Han och de andra 88-orna var de första att gå ut på gatorna i protest mot bränsleprishöjningarna i augusti.
Att träffa utländska journalister i ett starkt kontrollerat land kan vara förenat med fara. Min Ko Naing är öppen och tillmötesgående och han nickar varje gång jag ställer en fråga, som om han granskar varje ord och svaren kommer snabbt.
Du satt isolerad i 16 år. Hur klarade du att vara ensam i så många år?
– Det avgörande för att klara ensamheten är att man har en mycket stark övertygelse, antingen religiös eller politisk. Generellt har de politiska aktivisterna i mitt land det. Och så ska man alltid ha humor. Oavsett hur mycket man lider så ska man kunna hitta den utväg som humorn utgör. Med dessa tre ting – humor och en stark religiös och politisk övertygelse – så överlevde jag de 16 åren. Utifrån ett religiöst perspektiv försökte jag att bara koncentrera mig på nutiden. Jag tänkte inte på dåtiden, inte på framtiden. Inte på gårdagen. Inte på morgondagen.
Hur använde du humorn för att överleva?
– Låt mig ta ett exempel. Då fängelseinspektören besökte mig sade jag till honom att jag ville få håret klippt. Då svarade han: »Du ser fortfarande bra ut så du behöver inte bli klippt«. Jag svarade: »Okej, om du tycker det så vill jag inte klippas mer!«. Så växte mitt hår tills det räckte ner till axlarna. Mina kläder blev mer och mer smutsiga och trasiga och mitt skägg blev långt. Till sist såg jag ut som en rockmusiker. Jag tog en sopborste och använde den som en gitarr och så föreställde jag mig att det fanns tusentals i publiken framför mig. Medan jag stod där kom militärens underrättelsetjänst in. De såg chockade ut och sade: »Det är något galet med honom« och så hämtade de en läkare. Jag var tvungen att förklara att jag bara försökte hålla humöret uppe.
Militärens underrättelsetjänst är beryktad för att använda tortyr för att få fram upplysningar från fångar. Blev du utsatt för tortyr?
– Inte fysiskt, men psykiskt. För mig är den psykiska tortyren värre än den fysiska. Underrättelsetjänsten lät mig inte sova när de förhörde mig dygnet runt. Gäng efter gäng förhörde mig. Jag stod, jag satt och de fortsatte ställa frågor och talade kränkande till mig. »Ingen stödjer dig, du är inget värd« sade de. De kommade 16 åren var jag nästan alltid ensam. Jag hade ingen att prata med. Isoleringen är den värsta tortyr jag någonsin har upplevt. Om jag hade haft möjlighet att vara tillsammans med andra mot att jag i gengäld hade fått stryk varje dag hade jag valt det. Jag är människa och jag behöver vara tillsammans med andra människor.
Kunde du på något sätt fortsätta den politiska kampen i fängelset?
– Jag övervakades 24 timmar om dygnet, inte bara av fängelsevakterna utan också av underrättelsetjänsten. Inte ens katterna i fängelset fick komma i närheten av mig. Då jag kom ut igen hade världen helt förändrats. Jag var på ett politiskt möte kort efter min frigivning och blev tillfrågad om min uppfattning. Men jag visste inte vad jag skulle säga och kom inte ihåg någonting. Jag var helt tom.
Kunde du kommunicera med någon inne i fängelset?
– Jo, det hände, men mycket sällan. Vi fångar hade ett sätt att skriva till varandra men jag vill inte gå in i detalj på det då andra politiska fångar använder samma metoder i dag. Det viktigaste är koncentrationen. Om du kan koncentrera dig systematiskt på saker, så kan du överleva vilken situation som helst.

Soldater spärrar av Sule-pagoden i Rangoon.

Min Ko Naing studerade zoologi på universitetet i mitten av 1980-
talet när han första gången drogs in i frihetskampen. De unga studenterna var också aktiva i universitetets konstklubb, läste litteratur, skrev dikter och gjorde tecknade serier. Vid denna tid medförde general Ne Wins »Burmas väg till socialism« tvångsnationaliseringar och hyperinflation i det hårt prövade landet. Kaos och fattigdom drabbade de flesta familjer.
På universitet beslutade en liten grupp studenter med Min Ko Naing i spetsen att bilda ABFSD, All Burma Federation of Student Unions, som några år senare spelade en nyckelroll i 1988 års uppror mot juntan. När juntan sedan rensade ut bland systemkritikerna var det viktigt att få Min Ko Naing ur vägen.
Under sina 16 år i fängelse fick hans familj besöka honom en kvart var fjortonde dag. Varje gång han lämnade sin cell var det med en svart säck över huvudet. Ingen mänsklig kontakt. När han 1998 förflyttades till fängelset Sittwe, 50 mil från Rangoon, blev besök nästan omöjliga. 2004 frigavs han plötsligt och han återupptog då den politiska kampen. Med kampanjen »Det öppna brevet« uppmanade han folket att kämpa mot förtrycket och skriva om sina liv.
Ni fick brev från 200 000 burmeser över hela landet. Vad skrev de till er?
– De flesta breven kom från mycket fattiga människor som inte förstår sig så mycket på politik så deras brev var inte särskilt politiska. De var enkla och uttryckte folkets verkliga känslor. Många skrev att de levde i djup fattigdom. En man berättade att hans familj inte kunde få mat på bordet och då han var mitt i brevet slutade hans kulspetspenna att fungera. Andra brev var det stearin på då många familjer inte hade elektricitet. Men det var också brev från andra klasser, som till exempel unga intellektuella. Mycket överraskande skrev också brandmän och medlemmar i USDA (Union Solidarity and Development Association, en organisation med nära band till regimen) till oss. Det är personer som normalt är kända för att vara regeringens lakejer. De skrev om korruption på alla nivåer i sina organisationer. Folket känner inte till sina rättigheter och jag ville berätta för dem att de har rätt att säga och skriva vad de känner.
Nu har ni prövat att bekämpa juntan med fredliga medel i åratal. Hur ska ni lyckas med förändringar så länge juntan har 400 000 soldater bakom sig?
– Man måste förstå deras psyke. Det enda de tänker på är makt. Inte rättvisa. Det har gått nästan två årtionden sedan 1988 och den största delen av tiden har vi levt med ett falskt hopp. Oavsett hur fredliga vi är så har vi en diktator mot oss och även om vi försöker undvika offer så kommer blod att flyta. Men det är en materialistisk ståndpunkt att säga att de är starkare än vi för att de har 400 000 soldater. Vi har folket på vår sida och blir vi tillräckligt starka så blir de tvungna att tala med oss. I min värld är inte fysisk styrka så viktigt.Vi har fått uppgifter om att det finns intern splittring i armén så makten är redan på väg att vackla. Men det avgörande är folkets röster. Om vi inte har folkets röst på vår sida så har vi ingenting.
Om juntan en dag avgår, är det då ert mål att överta makten?
– Det som vi betonar är att den kommande generationen ska kunna leva i ett fredligt land med respekt för demokrati och mänskliga rättigheter. Den kommande generationen omfattar också generalernas egna söner och döttrar och deras barnbarn. Ingen ska ställas utanför. Vi har aldrig haft några avsikter att bara undanröja dem och ta deras platser. Vi har aldrig strävat efter makten på det sättet.

I augusti 2007 sitter det cirka
1 100 politiska fångar i Burmas fängelser. Sedan 1988 har det funnits minst 5 000 samvetsfångar bakom galler. 127 politiska aktivister har dött i juntans fängelser under samma period, uppger enligt den Thailandsbaserade Assistance Association for Political Prisoners. Andra har utsatts för tortyr: Slag med bambustänger, elchocker, sexuella övergrepp, isolering i mörka celler, fysisk och psykisk invalidisering. Det har varit upplevelser som fått hundratals systemkritiker att fly från Burma. Men Min Ko Naing vill inte tala om rädsla.
– I buddistisk teologi kommer fruktan från ditt sinne. Den kommer av att du vill vara något och att du är rädd för att inte kunna uppnå detta. Eller så kommer den av att du är rädd för att förlora. Men vi har redan lidit nederlag så därför anser jag att vi inte längre behöver vara rädda.
Min Ko Naing säger att han inte har några ambitioner att vara med och leda ett nytt och demokratiskt Burma om det blir ett maktskifte.
– Men innan jag lämnar det politiska livet ska vi ha nått en vändpunkt. När vi har fått verkliga förändringar i vårt land och när alla problem kan lösas på ett fredligt sätt så kommer jag att dra mig tillbaka. Jag träffar dig gärna igen, men då blir det som konstnär eller författare, inte som politiker.
När kan jag komma tillbaka?
– Det vet inte ens Gud.

Min Ko Naing röker en cigarett innan han reser sig upp. Han sätter på mobiltelefonen, skakar hand och lämnar rummet. För att inte väcka några misstankar väntar vi tio minuter innan vi går ut på gatan.
Några dagar senare, när demonstrationerna i Rangoon ökar i styrka, hämtar militären Min Ko Naing i hans hem. Det sker mitt i natten, som kutymen är i Burma när systemkritikerna ska röjas ur vägen – diskret och utan uppståndelse.

Text: Thomas Aue Sobol Bild: David Høgsholt

Denna artikel har tidigare publicerats i danska Amnestys tidning. Översättning och bearbetning: Ulf B Andersson.

Läs mer om Burma i Amnesty Press

Volontär i diktaturen (11 oktober 2007)

En tyst timme för Burma (Amnesty Press 8 oktober 2007)

Manifestation för Burmas folk (28 september 2007)

I Burma fortsätter slavarbetet (AP nr 1 2004)

LÄS OCKSÅ:

Amnesty: Julspecial om Burma 2007 (26 december 2007)

Reportage | 2007-12-28
Även publicerad i AmnestyPress #5/2007