En indisk klassresa

Patriarkatet, familjen, klassamhället, pengarna, hedern och dess påverkan är något av det som skildras i Vivek Shanbhags indiska roman ”Ghachar Ghochar”. En fantastisk bok, tycker Sanna Blomgren.

böcker | 2019-01-10
Av: Sanna Blomgren
Även publicerad i AmnestyPress #1/2019
Vivek Shanbhag bor i Bangalore och är utbildad ingenjör, men har även arbetat som redaktör och utgivare av en litterär tidskrift och redaktör för litteraturbilaga till den ledande dagstidningen på kannada. Han har skrivit fem novellsamlingar, tre romaner och två pjäser.

Vivek Shanbhag bor i Bangalore och är utbildad ingenjör, men har även arbetat som redaktör och utgivare av en litterär tidskrift och redaktör för litteraturbilaga till den ledande dagstidningen på kannada. Han har skrivit fem novellsamlingar, tre romaner och två pjäser. Foto: Vivek Shanbhag

Bok: Ghachar Ghochar
Författare: Vivek Shanbhag
Förlag: Appell förlag
Översättning: Peter Samuelsson

Vivek Shanbhags roman Ghachar Ghochar utspelar sig i dagens Bangalore (Bengaluru) och kretsar kring berättarjaget och hans familj. Shanbhag skriver ursprungligen på kannada, det officiella språket i den indiska delstaten Karnataka, och Ghachar Ghochar är den första av hans böcker som översatts till svenska.

Boken har kallats den finaste indiska romanen på ett decennium och jag förstår varför. På dryga 100 sidor skildrar Shanbhag det omvälvande i att göra en klassresa. Och trots att han i stor utsträckning låter tystnaderna i texten tala lyckas han sätta fingret på de strukturer och institutioner som på olika sätt påverkar och omringar oss alla; patriarkatet, familjen, klassamhället, pengarna, hedern.

Den vid första anblick lättlästa och luftiga texten är något av ett spel för gallerierna. Det dröjer inte länge förrän ett kort stycke om berättarjaget och hans första kärlek vittnar om att allt kanske inte står helt rätt till:

Hon [Chitra] arbetade för ett kvinnocentrum och blev ofta alltmer upprörd när hon berättade om sin dag. Jag uppfattade att det hon sa om män även gällde mig. [...] Hon kunde till exempel säga “Hur kan man bryta armen på någon bara för att teet inte smakade gott?” Eller: “Hur kan man slå ihjäl sin fru bara för att hon glömde lämna nyckeln hos grannen?” Jag visste att te inte borde leda till en bruten arm eller en glömd nyckel till mord; samtidigt kan de sista strängarna i ett förhållande brista av något så enkelt som en blick eller en tystnad. Men hur skulle jag kunna förklara det för henne?

Vid flera tillfällen på de dryga 100 sidorna lämnar Shanbag andra, liknande hintar om det som ligger bakom, under och emellan raderna i berättelsen. Ytterligare ett exempel är de ofta återkommande myrorna, som också pryder omslaget på den svenska utgåvan av boken.

Ghachar Ghochar.

Ghachar Ghochar. Foto: Appell förlag

Myrorna, eller snarare besattheten av att hålla dem borta, förföljer samtliga medlemmar i familjen långt efter att de egentligen behöver oroa sig för några myrinvasioner. Besattheten är en kvarleva från tiden då familjen var fattig och levde under mycket enkla förhållanden. En tid då myror brukade invadera deras hem i jakt på socker och andra läckerheter:

Amma [mamma] blev besatt av diska kastruller och pannor [...] Såhär i efterhand kan jag se att det kanske inte alls hade med renlighet att göra utan var en del av ammas kamp mot myrorna.

Myrorna blir en symbol för fattigdomen och att leva ur hand i mun som familjen gjorde innan farbrodern Chikkappas lukrativa kryddföretag Sona Masala förändrade familjeekonomin avsevärt. En symbol för tiden då appa (pappa) med extrem noggrannhet räknade varenda rupee han tjänade. För trots att familjen på relativt kort tid blivit en välbärgad medelklassfamilj finns i boken flera exempel på att klass också är annat än bara tillgången till pengar.
Shanbhag visar på hur klass till exempel kan handla om val av semesterort, synen på hederligt arbete och vikten av en välpolerad yta.

Ghachar Ghochar är en fantastisk bok. Titeln är hittepå-språk och betyder ungefär tilltrasslat, jobbigt eller knasigt. Och det är också den känslan som boken lämnar mig med; att allt är lite krångligare och mer komplext än vad man först anat. Kanske är det ett medvetet drag från författarens sida att lämna läsaren konfunderad över om hen egentligen lyckats snappa upp bokens andemening. Oavsett får det i alla fall mig att vilja läsa den både en och två gånger till.

Sanna Blomgren

Fotnot: En kortare version publiceras i nummer 1/2019.

böcker | 2019-01-10
Av: Sanna Blomgren
Även publicerad i AmnestyPress #1/2019