Återigen – ett inställt Pride i Belgrad

reportage | 2009-10-22

Goran Miletić i Civil Rights Defenders lokaler vid gamla stan i Stockholm.

Har Serbien kapitulerat för våldsverkare? Frågan ställdes den 30 september av Civil Rights Defenders, med anledning av det hot om våld som låg bakom den inställda Pridedemonstrationen som skulle ha hållits den 20 september i centrala Belgrad.

Goran Miletić, Civil Rights Defenders människorättsjurist, stationerad i Belgrad, är på besök i Sverige för att berätta om vad som hänt och om de reaktioner som varit i svallvågorna av den serbiska regeringens plötsliga beslut om att ställa in Pridefestivalen – dagen innan den skulle gå av stapeln.

Hittills har de försök som gjorts att genomföra Pride i Serbien misslyckats. Det har extremister sett till och regeringen har av resultaten att döma misslyckats med att skydda medborgarnas säkerhet i anslutning till Pride.

Det första försöket gjordes 2001, men Pride fick då avbrytas. Brutalt våld och attacker blev tillslut för mycket för arrangörerna och polisen kunde inte längre garantera festivaldeltagarnas säkerhet.

  • Sex av dem som attackerades då, blev påhoppade av den enda anledningen att de såg ut som homosexuella – de råkade befinna sig på fel plats vid fel tillfälle, säger Goran Miletić.

  • Senare gjordes två andra försök till att organisera Pride utan resultat. 2004 sade polisen nej till att vara med och bidra med någon hjälp. Men i mars 2009 antogs en ny anti-diskrimineringslag. Lagen säger tydligt att en person inte ska diskrimineras på grund av sin sexuella läggning, säger Goran Miletić.

Denna paragraf gav hbt-rörelsen nytt mod. Och nya planer på att kunna få genomföra ett Pride började ta form. Nu såg det ut att bli av.

Till vänster, Majda Pauca, och till höger om henne i grönt linne, Marija Savic, som båda är medlemmar i organisationskommittén för Belgrad Pride.
Foto: Ulrika Westerlund

  • Arbetet med förberedelserna gick bra. Det börjades föras dialog med inrikesministern och högt uppsatta personer inom polisen och samtalen var konstruktiva. Platsen från vilken Pride skulle ta avstamp var torget utanför filosofiska fakulteten i centrala Belgrad: en symbol för frihet. Arrangörerna visste redan från början att pridetågets vandring, som skulle hålla sig till de centrala delarna i Belgrad, inte skulle kunna bli lång. 500 meter var vad de realistiskt kunde hoppades på, säger Goran Miletić.

Tanken var att Pride skulle delas upp i tre stadier. Först skulle tal hållas från bland annat Hbt-rörelsen och representanter från regeringen. Sedan skulle det hårdbevakade tåget börja sin vandring, för att sedan avslutas med olika kulturella evenemang.

  • Vi visste att det skulle bli riskabelt med tanke på alla extremister som trappat upp hoten, men efter noggrant övervägande gjordes bedömningen att det den här gången skulle vara möjligt att genomföra Pride. Platsen skulle hårdbevakas: Ingen skulle kunna ta sig in på området utan att genomgå en säkerhetskontroll och vi hade ordnat med minibussar som skulle ta deltagare från platsen efter att Pride var över. Så allt var välplanerat och det mesta överenskommet med polisen, säger Goran Miletić.

Prideaktivister i möte i Belgrad.
Foto: Ulrika Westerlund

Men i september började hoten bli fler. Dödshot förekom, särskilt på internet. Graffiti och klotter började dyka upp på väggarna i Belgrad med hotfulla meddelanden, med stor mediatäckning som konsekvens. ”Vi vet vilka ni är”, ”vi väntar på er” ”blod kommer att flyta” och ”död åt homosexuella” är exempel på några av de meddelanden som cirkulerade vid den tidpunkten.

  • Regeringen – presidenten, premiärministern och inrikesministern går nu ut i media och säger att våld inte är acceptabelt och att polisen kommer att skydda Pridedeltagarna. Inrikesministern sade att 5000-6 000 kommer att jobba med Pride, så arrangörerna var säkra på att Pride skulle bli av. Men på fredagen, en dag innan Pride, får arrangörerna veta att det tagits ett beslut att stoppa Pride arrangemanget i centrala Belgrad av säkerhetsskäl. Man rekommenderade istället att flytta Pride till en plats i periferin långt bort från centrum, säger Goran Miletić.

  • Beslutet att flytta Pride var politiskt. Trots dialogen och den positiva respons Pride fått från regeringshåll och trots att de betonat att ingen ska vara offer för våld kunde inte orden backas upp med handling. Men jag vill ändå betona att det inte funnits några negativa utspel eller utsagor gentemot Pride från regeringshåll.

Arrangörerna av Pride tackade nej till erbjudandet av att flytta Pride till en ny plats.

  • Att hålla Pride vid centrum skulle ha betytt mycket för hbt-rörelsen, det skulle ha varit ett sätt att tala om att de är en del av samhället, inte något vid sidan om. Platsen som föreslogs – 24 timmar innan Pride skulle gå av stapeln – är en plats där ingen skulle bry sig om. Dessutom är det märkligt att flytta Pride till just en sådan plats då platsen i fråga skulle vara svårare att skydda, säger Goran Miletić.

Under denna tid hade utländska turister attackerats, de flesta av dem hade sökt sig till Belgrad för att vara med och delta i Pride.

  • En person (en fotbollssupporter) dog senare i sviterna av de skador han ådragit sig. Detta försatte hela samhället i chock och detta uppfattades som att regeringen inte klarar av att garantera medborgarnas skydd och säkerhet. Det är inte längre en fråga som exklusivt berör hbt-rörelsen, det är en fråga som rör alla. Det civila samhället har nu börjat få upp ögonen och har visat solidaritet med med hbt-gemenskapen. Det handlar i slutändan om rättigheter. Det civila samhället frågar sig ”finns det något slut på det här? När ska regeringen agera? Våldet måste få ett slut!”, säger Goran Miletić.

  • Efter det civila samhällets massiva reaktion beslutar sig regeringen att agera. Röster börjar nu höjas om att kanske förbjuda organisationer som förespråkar våld. Sedan har det kommit en rad förklaringar om varför Pride inte kunde genomföras. Men två veckor efter beslutet att stoppa Pride, så ser jag att ingen riktigt tror på regeringen när det kommer till att garantera folket deras säkerhet – särskilt inte efter turistattackerna, säger Goran Miletić.

I svart skjorta, Majda Pauca från organisationskommittén för Belgrad Pride, och till höger, Krister Bringéus, Sveriges ambassadör i Belgrad i samtal under en mottagning som den svenska ambassaden ordnat för pridedeltagare.
Foto: Ulrika Westerlund

  • Polisen sade senare att utförda och planerade attacker var välplanerade. Att de hade hittat vapen. Pride skulle attackeras. Någon inom polisen hade gjort en förutsägelse om att 10 000 våldsverkare skulle samlas utanför Prideområdet. Detta att jämföra med den av polisen uppskattade siffran på 1 000 festivaldeltagare, säger Goran Miletić.

  • Senare var det också mycket nedslående att höra en åklagare säga, med anledning av de hot som var riktade mot Pride, att detta inte är en kriminell handling, att detta endast är någon sorts debatt mellan två sidor och att de därför inte kan behandla dessa som något hot, säger Goran Miletić.

Det fanns även planer på att attackera den svenska ambassaden i Belgrad, då de öppet visat sitt stöd för Pride och för att de anordnat en spontan mottagning för hbt-rörelsen och andra som stödde Pride.

Till vänster, Björn Torstensson, Sveriges försvarsattaché. Till höger, Felix König, ordförande för RFSL Ungdom, som båda deltog i den svenska ambassadens pridemottagning.
Foto: Ulrika Westerlund

Tanken på att förbjuda extremistorganisationer har nu gått från ord till handling. En åklagare har i en skrivelse skickat in en förfrågan till den författningsdomstolen.

  • Detta skulle dock inte kunna realiseras förrän om två år, då konstitutionella ärenden brukar dröja i minst två år och det kan vara värt att nämna att många våldsverkare kommer från oregistrerade organisationer, så att banlysa de extremistgrupper det talas om kommer inte att ändra på mycket, anser Goran Miletić.

Stödet för hbt-rörelsen har ökat bland folket efter den senaste tidens händelser. Innan Pride stoppades från att hållas i centrum var det många som var emot homosexuella och Pride. 70 procent av den serbska befolkningen anser att homosexualitet är en sjukdom. Det uppgav Robert Hårdh, Civil Rights Defenders chef i Sverige, i en debattartikel i Aftonbladet den 18 september. I samma undersökning som han refererade till ansåg hälften att homosexualitet är en samhällsfara.

  • Med allt våld och hot om våld är det många fler ur det civila samhället som stödjer hbt-personer. Att stödja hbt-personer och deras rättigheter är också en manifestation mot våldet. I svallvågorna av Pride har även konservativa och kända machotyper visat sitt stöd offentligt. Men det är inte på något sätt ett entydigt stöd. En konservativ politiker har sagt att ”sexualitet är en privatsak – visa det inte på gatan” och en annan har sagt att Serbien inte är redo för Pride förrän 2050. Men det är viktigt att framhålla att det homofobiska språkbruket i dessa kretsar har tonats ned, säger Goran Miletić.

Goran Miletić säger att hbt-rörelsen för närvarande är utan energi:

  • Nu är det viktigt att icke statliga människorättsorganisationer kliver fram, för att inte tala om det internationella samfundet. Det är otroligt viktigt att det internationella samfundet tar sitt ansvar och att de kan jobba mer förebyggande och aktivt i framtiden. I synnerhet nu med Serbiens förmodade inträdesansökan till EU. Här är det viktigt att det internationella samfundet verkligen trycker på.

Den uppiskade stämningen veckan innan Pride, gjorde att arrangörerna vidtog flera försiktighetsmått. Ulrika Westerlund, vice ordförande för RFSL, som befann sig i Belgrad vid tidpunkten för Pride, berättar:

  • Arrangörerna var väldigt försiktiga och att de var måna om vår säkerhet. De ville inte att vi skulle dra runt på stan, då de trodde att fanns en risk att vi skulle bli attackerade. Vi blev rekommenderade att åka taxi i alla lägen.

Beslutet om att stänga ute Pride från centrala Belgrad välkomnades av extremister. En nationalistisk grupp kallade det i en kommuniké för ”en seger för Serbien” gentemot de ”otrogna och satanisterna”.

Text: Jose-Miguel Ferrada Stoehrel
Amnesty Press och Media

reportage | 2009-10-22