Ny film om Guatemala: Hur kan man förklara det oförklarliga?

I Ulf Hultberg och Åsa Faringers senaste film, ”Konsten att döda en politiker”, handlar det om Sandra Torres som var presidentkandidat år 2011 och ställer upp igen i valet i höst. En utmärkt nygjord svensk film om Guatemala anser Joakim Olsson som ändå har några invändningar.

filmer | 2015-03-17
Av: Joakim Olsson
Sandra Torres.

Sandra Torres. Foto: Originalfilm

Film: Konsten att döda en politiker
Regi: Ulf Hultberg & Åsa Faringer
Längd: 73 minuter
Land: Sverige

Det är välgörande att se en nygjord svensk film om Guatemala, i en tid när intresset för Latinamerika verkar ha svalnat. De outtröttliga filmarna Ulf Hultberg och Åsa Faringer tar på sig en komplicerad uppgift när de på 73 minuter vill förklara Guatemalas moderna historia i Konsten att döda en politiker. För även om man vill fokusera på en smutsig valrörelse år 2011, så måste man ändå gå tillbaks till 1954 och CIA-kuppen mot den demokratiska regeringen Árbenz för att förstå. Man kommer liksom inte undan.

Filmens största förtjänst är att beskriva de mekanismer som träder i funktion när någon misshaglig person dristar sig att utmana maktmonopolet och vinna val med hjälp av fattigas, kvinnors och urfolkens röster. Utmanaren behöver inte ens vara en person med någon särskilt tydlig ideologisk profil, utan blotta faktum att någon utanför klubben tror sig vara nåt, verkar trigga en allergisk reaktion hos eliten. Denna koloniala elit som för trettio år sedan inte tvekade att ta till folkmord mot maya-majoriteten, hellre än att reformera systemet för att minska de abnorma klyftorna.

Det som gör mig något fundersam är varför filmarna valde att porträttera just Sandra Torres? Förvisso väckte hon förhoppningar hos många i Guatemala och hade goda chanser att bli vald. Och förvisso hade hon kunnat bli landets första kvinnliga president. Men sedan då? Sandra Torres bars fram av ett svårdefinierbart parti: UNE (Unidad Nacional de la Esperanza). Liksom så ofta i Guatemala togs partiet snabbt över av personer som var ute efter försörjning och positioner, när det började klättra i opinionsmätningarna. Vare sig Sandra Torres eller UNE har heller på sin agenda att genomföra verkliga förändringar. Snarare så skriver de in sig i en välkänd latinamerikansk tradition av klientelism i argentinska Evita Peróns efterföljd.

Lite grann reagerar jag på titeln också. Det finns alldeles för många politiker på vänsterkanten som har mördats, både i Guatemala och i andra länder i Latinamerika, för att det karaktärsmord som filmen beskriver egentligen skall rättfärdiga denna titel.

Jag tänker också på mer helgjutna personer - otvetydiga hjältar - som kunde ha förtjänat ett porträtt som än tydligare hade visat på systemets mekanismer. Som den kvinnliga MR-advokaten Claudia Paz som blev riksåklagare och fick ner straffriheten för mord och dråp från 98 till 70 procent, på bara tre år. Men trots denna otroliga framgångssaga blev hon petad eftersom hon tillät sina medarbetare inom åklagarväsendet att driva rättegången mot exdiktatorn José Efraín Ríos Montt, som styrde 1982-1983.

José Efraín Ríos Montt under den historiska folkmordsrättegången 2013. I år har gjorts ett nytt försök att öppna processen men det slutade i förvirring då den åtalade åberopade sjukdom.

José Efraín Ríos Montt under den historiska folkmordsrättegången 2013. I år har gjorts ett nytt försök att öppna processen men det slutade i förvirring då den åtalade åberopade sjukdom. Foto: CPR Norte, Guatemala

Eller den kvinnliga domaren Yasmin Barrios som år 2013 skrev in sig i världshistorien när hon dömde Ríos Montt till fängelse för folkmord? Kort därpå blev hon utesluten ur advokatsamfundet och tvingades gå i exil för att rädda livhanken.

Men trots dessa brasklappar så är det en utmärkt film som inte hade kunnat göras utan en djup förståelse för hur ett land som Guatemala är funtat. Och trots att filmen släpps i början på ett valår så är den inte alls propagandistisk utan berättar den långa och krångliga historien om valrörelsen år 2011 och utelämnar inte de motsägelsefulla detaljer som kantade processen. De kritiska kommentarerna från analytikern Sandino Asturias (sonson till Miguel Ángel Asturias, som år 1967 fick Nobelpriset i litteratur och bland annat skrev Weekend i Guatemala, som handlar om kuppen 1954) är utmärkta eftersom de gör berättelsen möjlig att förstå.

Så sammantaget blir det en film som på ett tydligt sätt visar hur ett ohållbart och outhärdligt system ändå biter sig kvar vid både den verkliga och den symboliska makten. Till vilket pris som helst.

Joakim Olsson

Läs mer om Guatemala från Amnesty Press

I gruvdriftens spår – allt fler attacker mot människorättsförsvarare i Guatemala (16 april 2014)

Claudia Paz har nått framgångar i kampen mot straffriheten i Guatemala (13 november 2013)

Unik dom i Guatemala: Ríos Montt dömd för folkmord (11 maj 2013)

Guatemala: Folkmordsrättegången i slutfas – Rios Montt bedyrar att han är oskyldig (9 maj 2013)

Första stegen mot rättvisa i Guatemala (nr 4/2011)

Högerkandidater gör upp om presidentposten i Guatemala(14 september 2011)

Amnesty Press i Almedalen: EU:s fiske strider mot folkrätten (13 juli 2010) och Facklig solidaritetsaktion stoppade mord och förföljelse

Kvinnomord med straffrihet (nr 1/2008)

"Lågintensiv fred" i Guatemala (19 oktober 2006)

Ett lands blodiga historia och färgstarka kultur (6 oktober 2005)

Guatemala – kvinnor mördas utan att de skyldiga straffas (nr 3/2005)

Guatemala 1980: "Unik facklig aktion" (19 oktober 2003)

Krigsförbrytare bakom det ökade våldet i Guatemala (nr 4/2003)

filmer | 2015-03-17
Av: Joakim Olsson