ÅRSMÖTE2016: Vart går Amnesty? - Ett samtal i Halmstad

Vilken betydelse har Amnesty för mänskliga rättigheter och vilka utmaningar står organisationen inför? Ulf B Andersson, chefredaktör för Amnesty Press, träffade Tora Törnquist, Amnestys nuvarande ordförande och Bo Lindblom, tidigare ordförande för den svenska sektionen och årsmötesdeltagare för 48:e gången, för ett samtal om världsläget, interndemokratin och Amnestys framtid.

Bo Lindblom har deltagit i alla årsmöten sedan 1969. Foto: Annie Beckman

Ulf B Andersson: Amnestys senaste årsrapport var väldigt dyster och den varnade för att hela MR-systemet är i fara. Hur ser ni på världen idag och utvecklingen när det gäller mänskliga rättigheter?

Bo Lindblom: Det är ju väldigt svårt att bedöma det där, för de första åren som jag jobbade med Amnesty hade vi till exempel diktaturer i Grekland, Spanien och Portugal. Något sådant är ganska otänkbart idag. Å andra sidan har du en allvarlig försämring när en presidentkandidat i USA kan gå ut och säga att han inte bara ska införa ”waterboarding” (skendränkning) utan ännu värre metoder – och ingen blir egentligen förvånad över att en presidentkandidat kan kläcka ur sig sådant. Det visar på allvarliga risker.

Tora Törnquist: Vi ser en trend att det blir allt svårare att arbeta för mänskliga rättigheter i många delar av världen, att rättigheterna för människorättsförsvarare kränks allt oftare och att yttrandefriheten begränsas, vilket är en skrämmande utveckling. För hur ska vi någonsin få en värld där mänskliga rättigheter respekteras om det inte ens är möjligt att arbeta för dem? Det är ett av våra främsta mål de närmaste åren; att skydda yttrandefriheten och människorättsförsvararna.

Vad mer ser ni som Amnestys viktigaste uppgift framöver?

Bo Lindblom: Samma saker som alltid har har präglat verksamheten. Vi har en viktig roll att spela både när det gäller att informera makthavare och den allmänna opinionen om vad vi vet. Massmedia har sin egen agenda och det är inte alltid de uppmärksammar det som på sikt är viktigast. När man jämför Amnestys rapportering med det som dominerar i massmedia, så tycker jag att jämförelsen utfaller väldigt kraftigt till Amnestys fördel.

Om man ser till det positiva, så kan vi konstatera en del framsteg, både i vissa länder och i vissa frågor. Vilken roll har Amnesty och människorättsrörelsen spelat för sådant som utvecklingen mot demokrati i Burma eller Berlinmurens fall?

Bo Lindblom och Tora Törnquist delar en oro över framtiden för interndemokratin när de samtalar med Ulf B Andersson. Foto: Annie Beckman

Bo Lindblom: Det är väldigt svårt att bedöma vad som är vår förtjänst. När Amnesty startade var vi ensamma i branschen. Nu finns det ju ett otal, både internationella och nationella, organisationer som verkar för mänskliga rättigheter. Som jag ser det är samarbete mellan de här organisationerna viktigt. En gång i tiden var en stående order att inte samarbeta med andra organisationer. Jag kan ta ett exempel från min roll som Burma-samordnare i svenska sektionen där jag ser att det i Thailand finns en organisation som heter ”Fortify Rights”. Den ena av de två ledande personerna är tidigare Amnestyanställd, så hon vet hur en slipsten ska dras. De gör ett mycket bättre jobb i rohingya- frågan (den muslimska minoriteten i Rakhine-staten i västra Burma) än vad Amnesty gör men det spelar ingen roll för vi har tillgång till varandras material.

Tora Törnquist: Jag tror också att vi är en kunskapsspridare av mänskliga rättigheter och stärker MR-rörelsen i världen. Även om vi inte alltid kan peka på precis vad Amnesty åstadkommit så är det minst lika viktigt att vi är en del av en rörelse som sprider både kunskap och engagemang för mänskliga rättigheter. Vi får väldigt många människor att delta. Det som skiljer Amnesty från många andra internationella organisationer som arbetar för mänskliga rättigheter är att vi faktiskt är en gräsrotsrörelse. Jag tror att det i sig leder till en ökad kunskap om mänskliga rättigheter som jag tror har haft jättestor inverkan. Dödsstraffet är ju en sådan fråga där vi kan vi se en positiv trend när det gäller hur många länder, nu över 100 länder, som har avskaffat det och jag tror att Amnesty har haft en stor betydelse för den utvecklingen.

Bo, du som var med när beslutet att verka mot dödsstraff fattades av Amnesty 1977, tror du också att Amnesty bidragit till utvecklingen?

Bo Lindblom: Bidragit har vi absolut! Det gäller även till exempel frågan om tortyr, som togs upp fem år tidigare. Där tror jag att vi haft ett stort inflytande. Det farliga är ju bara att problemen har en tendens att komma tillbaka. Vi får inte slappna av i vaksamhet!

Tora Törnquist tycker att rösträtten vid internationella årsmöten ska ligga hos de enheter som bygger på medlemsdemokrati. Foto: Annie Beckman

Låt oss gå över till Amnesty internt som organisation. Bo, som gammal ordförande och Tora som nu blir omvald för andra gången, hur ser ni på direkt demokrati versus representativ demokrati i svenska Amnesty? Tora, du förespråkar ju direktdemokrati och Bo, din grupp i Laholm har flera gånger motionerat för representativ demokrati.

Tora Törnquist: Jag är inte nödvändigtvis för direktdemokrati. Däremot har vi inte system i dag som fungerar för representativ demokrati. Det jag framför allt hade önskat är att vi hade system för att göra det möjligt för många, många fler, att delta i den direkta demokratin. Men hittar vi inte sådana system kan jag också tänka mig att någon form av representativ demokrati skulle kunna vara möjlig.

Bo Lindblom: Jag ser fram emot den behandling som nu har aviserats; att styrelsen hösten 2016 ska se över det här. På samma sätt som Tora inte vill binda fast sig vid direktdemokrati, så vill inte heller jag ovillkorligt binda fast mig vid det representativa systemet. Det jag är ute efter är egentligen att vi i högre grad ska kunna föra ut debatten om viktiga årsmötesfrågor till grupper och distrikt. Jag har varit på väldigt många distriktsmöten runt om i landet, från Kiruna till Ystad, och det har ofta förvånat mig att folk är så enormt okunniga om det som pågår centralt. De diskuterar över huvud taget inte årsmötesfrågorna – och det är inte bra.

Tora Törnquist: Ja, det tycker jag är något som vi måste fortsätta att diskutera. Vi måste värdera de interndemokratiska frågorna. Vi har varit så angelägna om att det ska vara enkelt att engagera sig och jag har sett en tendens i andra sektioner att man bara vill låta folk engagera sig för mänskliga rättigheter och att ingen bryr sig om de interna frågorna. Men ganska många bryr sig! De bryr sig inte bara om besluten utan också hur vi jobbar med frågorna, om de får chansen att göra det på ett bra sätt.

Bo Lindblom: Risken är att grupper och enskilda medlemmar håller sig borta från de övergripande och centrala frågorna ända tills något går dem emot och då blir de så förbaskade att de lämnar Amnesty, som ju flera svenska grupper har gjort nu. Det är sorgligt! De borde ha varit med under processens gång.

Bo Lindblom säger att Amnesty inte får slappna av i vaksamhet kring tortyr och dödsstraff. Foto: Annie Beckman

Menar du att om de hade varit involverade i diskussionen om sexarbetarpolicyn och hade satt sig in i hela det komplexa beslutsfattandet, så hade dessa grupper kanske valt att stanna kvar inom Amnesty?

Bo Lindblom: Ja, det är möjligt. Jag har till exempel i många år samarbetat med Amnestygruppen i Eskilstuna och jag skrev till dem när jag fick veta att de skulle lägga ner på grund av sexköpsbeslutet och bad dem att omvärdera detta. Jag sade att vi behöver er med allt annat arbete ni gör. Dessutom är ju inte styrelsen och resten av organisationen i Sverige heller lyckliga över det här beslutet. Vi kan inte bara lämna allt det andra på grund av en enda motgång! Men de tyckte ändå att de inte ville vara med i en organisation som skulle ”jobba för hallickar”.

Tora Törnquist: Jag tror att det finns en risk att folk bara accepterar mediebilden utan att sätta sig in i diskussionen bakom. Det är en utmaning att få folk mer involverade.

Tora, du vill ju stärka medlemsdemokratin men samtidigt har nästa internationella rådsmöte, ICM, ett förslag till ”governance reform” som det ska fattas beslut om 2017. Förslaget innebär att man vill avskaffa det som är ICM och i stället införa ett ”Global Assembly” där alla jämställs. Det skulle innebära att ett kontor med några anställda, som Moskva, får lika stort inflytande som den svenska sektionen med 100000 medlemmar. Innebär det att man internationellt nu egentligen struntar i medlemsstrukturen?

Tora Törnquist: Den delen av förslaget har vi i den svenska sektionen vänt oss emot i vårt remissvar. Vi tycker att det bara ska vara enheter som baseras på medlemsdemokrati som ska ha rösträtt. Vi har sett de andra remissvaren. Väldigt många andra sektioner tycker som vi. Även om förslaget ser ut så, skulle jag inte säga att den internationella rörelsen är där än. Vi drev igenom på ICM 2013 att även de här kontoren som startas ska syfta till att bygga upp medlemsstrukturer, detta för att vi ska fortsätta att vara en gräsrotsrörelse. I Indien, där det finns ett kontor, vet jag att de arbetar mycket för en bredare aktivistbas och jag tror att målsättningen är att aktivisterna så småningom ska styra kontoret.

Bo Lindblom: När jag läste governance-dokumentet tyckte jag att det var ren och skär galenskap men jag blev lycklig när jag läste den svenska styrelsens remissvar för det tyckte jag var bra och jag hoppas att den linjen ska bli framgångsrik.

Ser ni en risk för att Amnesty blir en ännu mer toppstyrd organisation?

Bo Lindblom: Risken är att man sågar av den gren man sitter på. Det är de tolv stora sektionerna i Amnesty som står för fiolerna. Om man jämställer dessa sektioner med ett kontor i Moskva eller Hongkong, med några få anställda, kommer de inte att vara beredda att betala.

Tora Törnquist: Jag har framför allt en grundläggande oro vad gäller rösträtten och den är väldigt principiell. Jag är orolig för att vi är på väg mot ett system där vi baserar makten i organisationen på landgränser i stället för att basera den på personer. Grundförutsättningen i en gräsrotsrörelse måste vara att varje medlem har ett lika stort inflytande över vad vi gör. Om en sektion med 100 medlemmar ska få samma inflytande som en sektion med 100 000 medlemmar värderas det inflytandet väldigt olika. Men jag tror inte att vi kommer att hamna där. Vi måste titta på definitionen av vad en medlem är. Vi måste prata om vilka som har rätt att bestämma. Det är inte sektionerna, det är personerna. Och är det de som betalar, de som klickar en gång på nätet eller de som lägger hela sin fritid?

Tora Törnquist valdes 2015 till svenska sektionens ordförande. Foto: Annie Beckman

En gång i tiden gick ni med i Amnesty. Har ni någon gång tvivlat på Amnesty?

Bo Lindblom: Inte riktigt. Men det beror mer på min läggning än på Amnesty. Jag är inte lagd för att lägga av när det blir motgångar. Jag gjorde nyligen en genomgång över vilka argument som har funnits mot olika förändringar av organisationen och det var mycket intressant. Ett vanligt argument mot att vi skulle börja jobba för fängslade homosexuellas rättigheter, var att Amnesty var en organisation för åsiktsfrihet och att vara homosexuell, det var inte en åsikt, utan en egenskap. Och om vi gav oss in på det skulle vi tvingas adoptera folk med alla möjliga egenskaper. Det var en åsikt som framfördes på tre årsmöten i rad inom svenska Amnesty. Vi hade en annan debatt som gällde utomrättsliga avrättningar. En styrelseledamot hävdade, även det på ett årsmöte, att Amnesty inte kunde arbeta mot utomrättsliga avrättningar eftersom vi var en fångorganisation och att den som blev skjuten av polisen på gatan hade ju aldrig varit fånge. Det är intressant att se de egendomliga argument som kunde bromsa oss i flera år innan vi kom fram till det som gäller i dag.

Tora Törnquist: Jag är allra mest stolt över att vi är en intelligent organisation, att vi är teoretiskt grundade och gör ordentliga utredningar. Jag tvivlade när det första sexarbetarförslaget kom, för det var dumt. Det handlade inte bara om att jag inte höll med utan också om att det inte var ett tillräckligt underbyggt förslag, det var rent av korkat. Slutar Amnesty att vara en intelligent organisation vill jag inte vara med. Nu tycker jag att vi har rett upp situationen. Vi har ett förslag som jag visserligen inte håller med om i alla detaljer men som jag tycker är intelligent.

Bo Lindblom: Jag känner likadant inför förslaget om Global Assembly. Inför de ett system med en röst per sektion och andra enheter, då måste jag allvarligt överväga att gå in i någon annan organisation för mänskliga rättigheter.

Rebecka Bohlin
[email protected]

Amnesty idag

Amnesty arrangerar vartannat år ett internationellt rådsmöte, ICM. Mötet är rörelsens högsta beslutande organ. Delegater kommer från det 60-tal sektioner och strukturer som finns inom Amnesty International. Röstetalet bestäms utifrån medlemsantalet. Svenska sektionen med runt 100 000 medlemmar har sex röster. Kontoren i till exempel Indien och Brasilien har inte rösträtt.

Amnesty uppger sig vara en rörelse av över sju miljoner individer. Av dessa är drygt 1,3 miljoner medlemmar medan över 900 000 är bidragsgivare. Resterande räknas som aktivister.

Vid ICM väljs den internationella styrelsen som är Amnestys högsta beslutande organ mellan rådsmötena.

Den svenska sektionen tillämpar direktdemokrati där alla medlemmar har rätt att delta i årsmöten med rösträtt.

Ulf B Andersson

TORA TÖRNQUIST
Tora Törnquist är 25 år och kommer ursprungligen från Göteborg. Har just tagit juristexamen från Lunds universitet där hon läst Human Rights Law på Raoul Wallenberg Institutet.

Hon har varit engagerad i Amnesty i nio år. 2012–2013 var hon ordförande för Lunds Universitets Studentkårer.

BO LINDBLOM
Bo Lindblom är född 1929, har i 36 år arbetat som folkskollärare, har gett ut 17 böcker av olika slag och skrivit ett otal artiklar i skiftande ämnen.

Var med och startade Amnesty-grupperna i Halland 1969 och har sedan dess deltagit i alla svenska Amnestys årsmöten. Har fått igenom en del motioner.

Amnesty Press på årsmötet i Halmstad

ÅRSMÖTE2016: Nu kommer Amnestys policy om sexarbetares rättigheter (27 maj 2016)

ÅRSMÖTE2016: Debattglädje i Halmstad (18 maj 2016)

ÅRSMÖTE2016: Jimmy Sserwadda flydde från förtrycket i Uganda (17 maj 2016)

ÅRSMÖTE 2016: ”Jag är ett av Argentinas försvunna barn” (17 maj 2016)

ÅRSMÖTE 2016: I sommar satsar Amnesty på Pridefestivaler (16 maj 2016)

ÅRSMÖTE 2016: ”Rädslan håller Nigeria i ett järngrepp” (15 maj 2016)

ÅRSMÖTE 2016: ”Asylrätten är i fara” (14 maj 2016)

ÅRSMÖTE 2016: Sexarbetarpolicyn gjorde att Amnesty tappade 2 000 medlemmar (13 maj 2016)