Kriget i Bosnien lever än – trots tio år av fred

Den berömda bron i Mostar är hel igen, men samhället är trasigt.
Ilvana Cisic var 11 år när krigsförbrytaren »Stela« satte henne och hennes familj i fångläger. Hon är för ung för att minnas krigsförbrytarnas ansikten, men de äldre möter ständigt sina plågoandar på gatan i den förstörda staden.
Det är svårt att veta om Mostar är en eller två städer. För tio år sedan var det ingen tvekan. Då krävdes särskilda tillstånd för att komma igenom vägspärrarna – det var snarast två länder. På ena sidan, den östra med den vackra gamla stan, bodde mest muslimer. På den västra bodde mest kroater. De flesta serber var fördrivna eller hade flytt från staden.
I dag är det mer oklart. För en utomstående ser det ut som en enad stad, alla kan obehindrat röra sig från ena sidan till den andra. Alla hindren är borta. Men få gör det.
– De som sitter här och dricker kaffe skulle aldrig gå till västra sidan för att fika. Och de flesta på andra sidan tänker likadant, säger Ilvana Cisic.
Hon dricker lite mer espresso och berättar som i förbigående om de där veckorna i början av kriget. Mostarborna hade nästan vant sig vid ständigt granatregn från serbiska styrkor på bergen kring staden.

Då började kroatiska grupper, ledda av kriminella som Mladen Naletilic, känd under smeknamnet Tuta, och hans underhuggare Vinko Martinovic, kallad Stela, rensa ut alla med muslimska namn som bodde på »fel sida«.
Ilvana fick sitta inspärrad i åtta dagar i fånglägret Heliodromen med sin mamma. Hennes far och bror blev kvar ytterligare två veckor. Tuta kom till fånglägret och höll tal. När ett TV-team kom dit tog han med sig lådor med apelsiner och delade ut. »Vi förde hit muslimerna för de är säkrare här än i stan där skottlossningen pågår«, sade han fräckt. När Ilvanas familj kom hem cirklade Stela kring kvarteret i deras stulna bil för att visa sin makt – Ilvanas far arbetade i säkerhetstjänsten före kriget.
I maj 1993 kom en andra våg av etnisk rensning efter att striderna stelnat kring en frontlinje några kvarter från floden. Ilvana lekte på gatan utanför huset. Plötsligt såg hon en massa soldater som kom emot huset. Hon sprang in och berättade för föräldrarna. Tillsammans flydde de omedelbart ut bakvägen, strax innan soldaterna bultade på dörren. En kroatisk vän hjälpte dem ut ur staden.
– Det handlade om att fly eller dö för oss. Om vi inte hunnit iväg hade de
dödat pappa. Jag vet det för de torterade våra grannar för att få veta var han var, säger Ilvana.

Mostar är staden som definieras av sin bro. Den byggdes 1566 och överlevde 427 år av krig och översvämningar innan den sköts sönder, granat för granat, av bosnienkroatiska styrkor från staden 1993. Det är bron stadens besökare kommer för att se. 1995 tittade vi i stället på tomrummet där den en gång rest sig. En spång ditlagd av FNs ingenjörstrupper var ingen bra kompensation.
Mostar är den bosniska stad som förstördes mest i 1990-talets Balkankrig. Nu har Mostar fått tillbaka sin bro, återuppbyggd med internationella pengar och av turkiska hantverkare. Området kring bron är renoverat eller nyskapat till en lite för skinande medeltida glans. Just här är husen åter hela.
Men samhället är trasigt. Trots att turisterna sakta återvänder och bidrar med lite pengar är arbetslösheten skyhög. De flesta industrier har lagts ned, inriktade som de var på en konstlad jugoslavisk marknad. Ännu lever dock Aluminij Mostar, den största industrin från förr. Numera jobbar där nästan bara personer med kroatiska namn.
Hela Bosnien är i dag en märklig, delad stat med två arméer, tre polisstyrkor, tre skolsystem, 13 parlament och 277 ministrar. Och en ekonomi som ännu efter tio år av fred inte börjat fungera.
– Ett gäng jetsetpolitiker försöker
frysa situationen i Bosnien så att de ska kunna behålla makten. Det ger dem ett gott liv, säger Jasna Dzumhur, jurist och kvinnoaktivist som arbetar hos FNs människorättskommissarie i Bosnien.
Hon – liksom nästan alla vi träffar i Bosnien – är mycket kritisk mot de politiker som de femton senaste åren styrt Bosnien, först in i ett ohyggligt krig och sedan ut ur det med makten i behåll, in i ett slags stelnad efterkrigstid under internationellt överinseende. Ännu präglas Bosnien helt av kriget och fredsavtalet från Dayton 1995.
– Befolkningen i stort har mindre problem med att försonas än politikerna. Men det är fortfarande problem på de orter där krigsförbrytelser begåtts. Då har offren svårt att flytta tillbaka. Det finns en försoningskommission, men för att arbetet ska bli effektivt krävs rättvisa, säger Jasna Dzumhur.
I maj var den stora politiska frågan i landet skapandet av en förenad poliskår i stället för de nuvarande etniskt indelade. EU har tryckt på hårt under en längre tid, bland annat genom stora annonstavlor som förklarar hur detta skulle leda till bättre brottsbekämpning.
– Med en förenad polis skulle krigsförbrytare inte kunna komma undan lika lätt. Men förslaget motarbetas av Republika Srpska (den främst serbiska delen av Bosnien-Hercegovina), säger Jasna Dzumhur.
När det gäller de värsta skurkarna har Haagtribunalen snart avslutat sitt arbete. Genom tålmodiga påtryckningar har inte minst EU tvingat Serbien-Montenegro, Kroatien och de olika makthavarna i Bosniens delar att lämna ut de förbrytare varje sida länge såg som krigshjältar. Många, från alla sidor i kriget, har också dömts.
Tuta och Stela inrättade sig när lugnet lade sig som ett slags småkungar i Mostar. Till slut tröttnade de egna kroaterna på deras våldsregim och brottslighet och de fängslades. Det dröjde dock ända till 1999 innan Stela skickades till Haag. Efter många turer kring hans hälsa sändes även Tuta dit 2000 – men först sedan Kroatien fått ett nytt, mindre nationalistiskt styre efter krigspresidenten Franjo Tudjmans död. I mars 2003 dömdes de båda till mellan 18 och 20 års fängelse för bland annat brott mot mänskligheten. Bland det de förklarades skyldiga till fanns utöver mord och tortyr också att de använt muslimer, klädda i kroatiska uniformer, som lockbeten under striderna.
I dag har Federationen (de muslimska och kroatiska delarna av Bosnien-Hercegovina) lämnat över alla personer som misstänks för krigsförbrytelser medan Republika Srpska ännu skyddar Radovan Karadzic, åtalad bland annat för övergreppen i Srebrenica för tio år sedan. Dessutom är bosnienserbernas överbefälhavare Ratko Mladic på fri fot, men han anses främst skyddas av Serbien.

Nura Zlomuzica är lärarinna i Mostar sedan många år. För tio år sedan slogs vi av hur stark hon framstod, hur obrutet hon talade för varje barns rätt att oavsett nationalitet få undervisning. Under kriget fyllde hon sin ryggsäck med läroböcker och stearinljus och höll skola i de provisoriska skyddsrummen.
I dag verkar hennes ansikte mer plågat. Hon konstaterar, som så många andra, att situationen är alldeles för lik den som rådde när vi sågs senast.
– Inget har blivit bättre under dessa tio år. Men då hoppades vi åtminstone på ett bättre liv... säger hon.
När hon berättar om hur hennes 17-årige son dödades av en granat uppifrån bergen tåras hennes ögon.
– Jag störde ingen, tillhörde inget politiskt parti. Ändå hände det mig. Alla religioner har ett förbud mot mord. Då kan man inte heller ha rätt att förlåta den som mördat, säger hon.
Hon är ledsen och arg, men lägger inte skulden på någon folkgrupp. Däremot vill hon ha sin rätt.
– Jag har fått mitt hus tillbaka, men det är förstört. Jag har ingen chans att bygga upp det igen med de 2 500 kronor jag tjänar i månaden – särskilt som jag inte ens får ut lönen varje månad.
Många har fått bidrag från internationella organ för att bygga upp sina hus. Vissa har fått mer än de behövt, konstaterar Nura, men lägger på sitt balanserade sätt till att många verkligen har behövt det de fått. Själv har hon
inget fått.
– Jag ber inte om allmosor, men vill ha kompensation för det som hänt.

Minnena från fångenskap och granatregn var länge ett stort trauma för Ilvana Cisic. Familjen lyckades till slut ta sig till säkerheten i Italien. Hon förträngde smärtan och vägrade att tänka på Mostar. Men plötsligt kände hon att knuten släppt och åkte ensam som tonåring tillbaka för en sommar hos släktingar.
Mostar efter kriget var inget bra ställe att leva – åtminstone inte om man som Ilvanas familj vägrar att acceptera den etniska uppdelningen. 80 personer dödades de första åren efter kriget för att de befann sig på »fel« sida. Ilvanas mormor var en av dem.
– Min mormor dödades när kriget redan var över så mördaren skulle kunna sälja lägenheten för 50 DM (cirka 250 kronor), säger hon, fortfarande lika skenbart oberörd.
När hennes föräldrar 1998 sade att de skulle flytta hem till Mostar för gott grät hon i sju dagar. Nu har hon kommit över det och hittat ett eget liv. Hon och hennes familj, som har ett muslimskt efternamn, bor på den västra »kroatiska« sidan av den trafikled som blev frontlinje mellan stadens delar.
Ilvana och hennes krets av radikala ungdomar från olika folkgrupper rör sig nästan demonstrativt mellan stadens sidor. De är aktiva i ett ungdomscenter som driver olika kulturprojekt. De är så trötta på nationalismen hos de äldre att de inte ens vill jobba med internationella organisationer i projekt för att överbrygga motsättningar – det de gör ska helt enkelt inte alls beröra nationalitet. Andra saker får avgöra.
– Jag går bara på barerna på den kroatiska sidan – de är snyggare, säger Ilvana.
Text: Lars Truedsson