”Vi är regnskogens beskyddare, men Bolsonaro kallar oss banditer”

Osvalinda Marcelino Alves Pereira från Brasilien har fått 2020 års Edelstampris. Hon får priset för en konstant och ihärdig kamp mot skövlingen av Amazonas, trots återkommande dödshot och trakasserier. För Amnesty Press berättar hon från norra Brasilien om vad som driver henne att fortsätta kämpa. Vi berättar också om den svenske diplomaten Harald Edelstam (1913-1989).

reportage | 2021-01-07
Av: Clara Lee Lundberg
Osvalinda Marcelino Alves Pereira vägrar att ge upp kampen mot skövlingen av Amazonas.

Osvalinda Marcelino Alves Pereira vägrar att ge upp kampen mot skövlingen av Amazonas. Foto: Edelstamstiftelsen

Ett stort regnoväder har just dragit in över det lilla samhället Trairão i delstaten Pará i norra Brasilien, och mottagningen för mobiltelefonsamtal är därför extra svajig när jag ringer upp Osvalinda Marcelino Alves Pereira en söndagseftermiddag i december. Att journalister från andra sidan jorden ringer och intervjuar henne känns fortfarande aningen overkligt, medger hon:

– När jag fick beskedet att jag vunnit Edelstampriset blev jag helt stum, jag visste inte vad jag skulle säga. Jag blev så överraskad! När den värsta chocken lagt sig kände jag stor tacksamhet över att det finns människor på andra sidan jorden som ser vår kamp här, och som väljer att ge mig ett pris för det.

Osvalinda Marcelino Alves Pereira, som ursprungligen är från delstaten Paraná i södra Brasilien, har alltid jobbat med småskaligt jordbruk. Efter att ha försökt odla på ett giftfritt och hållbart sätt i Mato Grosso i flera år kom hon med sin familj till bosättningen Areia i Pará år 2001. Där startade Osvalinda sedan, med stöd från INPA (Nationella Forskningsinstitutet för Amazonas), ett ekologiskt odlingsprojekt för att utveckla sätt att odla utan gifter och svedjebruk.

– År 2010 startade vi också Associação de Mulheres do Areia II, en lokal förening för oss kvinnor som bor och verkar här på bosättningen. Idén var dels att fortsätta att utveckla våra odlingar, tillverka ekologiska produkter av det vi odlar, men också att återplantera skog på de områden där olaglig avverkning har skett, berättar Osvalinda.

Delstaten Pará ligger i norra Brasilien.

Delstaten Pará ligger i norra Brasilien. Foto: Wikimedia

Hon är idag lokal ledare för bosättningen Areia som är geografiskt placerat precis vid ingången till tre större naturvårdsområden: urskogsreservatet Trairão, Riozinho de Anfrisio-reservatet samt nationalparken Jamanxim. Samtliga tre områden är av stort intresse för skogsbolag och trädhuggare som ofta bryter mot lagen. Pará är också den delstat i Brasilien som idag har det högsta antalet rapporterade resurs- och landkonflikter.

– Det som hände sedan var att vår kvinnoförening, Associação de Mulheres do Areia II, fick ett erbjudande av ett stort träföretag 2011. De lovade att ge oss finansiellt stöd så att vi kunde bygga en stabilare grund i vår verksamhet, men i utbyte ville de ha inflytande. Vi vägrade att acceptera deras erbjudande, och det var då hoten och trakasserierna började på riktigt, berättar Osvalinda.

 Osvalinda Marcelino Alves Pereira får 2020 års pris från Harald Edelstam-stiftelsen.

Osvalinda Marcelino Alves Pereira får 2020 års pris från Harald Edelstam-stiftelsen. Foto: Edelstamstiftelsen

Trots detta har hon tillsammans med sin man Daniel Alves Pereira fortsatt att kämpat mot skövling och olaglig avverkning av Amazonas regnskog de senaste tio åren. En kamp som äger rum under allt hårdare motstånd:

– Dödshot, sabotage och trakasserier har pågått länge, men det har blivit ännu värre de senaste åren. En morgon 2018 vaknade vi och såg att någon hade grävt två gravar i vår trädgård under natten. Då fick vi till hjälp att lämna vårt hem av PPDDH (Federala programmet för skydd av människorättsförsvarare) och tvingades leva på hemlig adress i över 18 månader, först i huvudstaden Brasilia och sedan i Belém. Men nu är vi tillbaka här igen, trots att vi lever under konstant hot. Vi ville tillbaka hem, till våra odlingar, till våra barn och barnbarn.

Osvalinda Marcelino Alves Pereira beskriver hur situationen har förvärrats ytterligare sedan Jair Bolsonaro blev Brasiliens president i januari 2019.

– Hans regering bryr sig bara om storföretagen och de som har pengar, anser hon. Allt har blivit dyrare sedan han kom till makten, vi har knappt råd att köpa fröer eller verktyg längre. Dessutom stöttar Bolsonaro de multinationella företag och träindustrier som ägnar sig åt skövling av Amazonas.

– Vi som bor här är regnskogens beskyddare, men han kallar oss banditer, förklarar hon. Han spär på hatet mot oss. Jag skulle därför vilja uppmana omvärlden att inte glömma bort oss, att fortsätta uppmärksamma vår kamp för att skydda och försvara naturen.

Flygbild över Amazonas nära Manaus.

Flygbild över Amazonas nära Manaus. Foto: Neil Palmer/CIAT

Osvalinda menar att omvärlden kan ge stöd:

– Att inte köpa brasilianskt trä eller djurfoder gjort på soja som odlats här är också ett sätt som omvärlden kan använda för att påverka vår situation.

Telefonlinjen som vi pratar på har börjat hacka men jag hinner ändå ställa min sista fråga till Osvalinda Marcelino Alves Pereira.

Vad är det som får dig att fortsätta kämpa, trots att du har levt under hot så många år nu?

– Jag har sett så många vänner, grannar och kollegor fly härifrån eller blivit mördade, och om vi också ger upp och flyttar härifrån kommer det bli ännu värre. Kampen handlar inte bara om vår familj, det är en gemensam kamp för allas överlevnad här – naturen, djuren och människorna. Vi kan inte ge upp!

Clara Lee Lundberg
clara@labellamaffia.com

Läs mer om Harald Edelstam-stiftelsen och priset.

Läs också

Urfolk i Brasilien gör motstånd mot Bolsonaro och uppmuntrar till bojkott (Amnesty Press 17 januari 2020)

Från arkivet: Vem var Harald Edelstam?

I Amnesty Press nummer 3/2007 publicerades artikeln ”Svarta nejlikan – historien om en modig diplomat” av Mats Fors om Harald Edelstam (1913-1989), den svenske diplomaten som räddade många människor när militärjuntan under ledning av Augusto Pinochet tog makten i Chile den 11 september 1973. I samma nummer av Amnesty Press fanns också flera artiklar om filmen ”Svarta nejlikan” där Michael Nyqvist spelar Harald Edelstam.

Harald Edelstam 1946.

Harald Edelstam 1946. Foto: Eric Rothfjell/Wikimedia

Harald Edelstam föddes 1913 och växer upp i en högborgerlig miljö. Han blir reservofficer vid Kungliga Svea livgarde och tar sedan juristexamen, som familjetraditionen bjuder. Han antas 1939 som attaché vid utrikesförvaltningen. Hans första utlandskommendering blir Italien, som strax efter hans ankomst sluter upp vid Tysklands sida i kriget. 1941 förflyttades han till Berlin där han på nära håll ser judeförföljelserna.

”Långa judeköer vädjade om hjälp att undgå koncentrationslägren, men Sverige gjorde ingenting. Jag kände mig upprörd över detta. Judar fördes i tiotusentals till koncentrationsläger” berättade han i en tidningsintervju.

När den svenska ambassaden inte vill hjälpa judarna, agerar Harald på egen hand och gömmer människor i sin egen privatbostad. Ambassaden ser honom som en säkerhetsrisk och han förflyttas till konsulatet i Oslo.

Genom vännen och konstnären Henrik Sørensen kommer Harald i kontakt med den norska motståndsrörelsen, Hjemmefronten. Han hjälper judar och motståndsmän att flyr ur landet, han arbetar med underrättelsearbete och som kontaktman mellan Norge och Sverige. Han lyckas också knyta kontakter inom ockupationsmakten, bland annat med den fruktade Sigmund Fehmer, chef för Gestapo i Oslo. Haralds kamp ger honom smeknamnet »Svarta nejlikan«.

Tyska officerare framför Nationalteatern i Oslo 1940.

Tyska officerare framför Nationalteatern i Oslo 1940. Foto: Bundesarchiv/Wikimedia

Motståndsmannen Gunnar Sønsteby, med täcknamnet Kajkan, är den ende norrman som dekorerats med krigskorset med tre svärd.
– Vi fick bland annat låna det svenska konsulatets bilar för några uppdrag. Det märkliga med Harald Edelstam var att han var fullkomligt orädd, berättar Gunnar.

En av Haralds mer omtalade bedrifter är när han hindrar Gestapo från att storma den svenska kyrkan i Oslo där eftersökta studenter gömmer sig. Harald får ut studenterna genom att klä ut dem till hantverkare. Sedan skjutsar han dem till svenska gränsen i sin diplomatbil.

Tyskarna bevakar Harald under lång tid, men lyckas aldrig få några bevis mot honom. Först när tyskarna lyckas placera ett hembiträde i hans hem kan de avslöja hans verksamhet. Harald får 48 timmar på sig att lämna Norge.

Utrikesdepartementet i Stockholm bestraffar honom. Han får »sitta på vinden och syssla med räkenskaper« och flyttas ner två lönegrader. När Norge åter är fritt 1945 får han upprättelse. Han tilldelas den norska S:t Olov-orden och en rad framstående norrmän begär i en petition att han igen skulle stationeras i Oslo, men på en ”högre befattning”.

Harald utses istället till den nye utrikesministern Östen Undéns privatsekreterare, en befattning han innehar fram till 1948. Under det sena 1940-talet och större delen av 50-talet pendlar Harald mellan stationeringar utomlands (Amsterdam, Warszawa, Wien och Istanbul) och befattningar på UD i Stockholm.

Harald utnämns till ambassadör i Indonesien 1966 och hamnar mitt i ett folkmord. Kommunistpartiet hade fått skulden för ett misslyckat kuppförsök i september 1965 och militären slår tillbaka hårt. PKI, då världens tredje största kommunistparti, förbjuds och krossas fullständigt. Uppskattningar gör gällande att mellan en halv och en miljon människor dödas.

”Jag skrev rapporter hem om hur kommunister och andra vänsterelement dödades. Men det blev inget riktigt gensvar” förklarade Harald i en tidningsintervju.

Många, mest fackföreningsfolk, söker sig till den svenska ambassaden där Harald ger dem tillfälligt skydd. Men han åker också ut på landsbygden för att hämta upp personer som behöver skydd. Hans mest bemärkta skyddsling är den sista av den störtade presidenten Sukarnos många fruar, Sara Ratna Dewi.

1969 sänds Harald till Centralamerika 1969, med Guatemala som stationeringsort. Guatemala präglas vid den här tiden av svåra sociala motsättningar och blodiga strider mellan militär och vänstergerilla. Kidnappningar hör till vardagen och regeringen erbjuder alla ambassader livvaktsskydd. Harald avvisar erbjudandet eftersom det kan uppfattas som ett ställningstagande i den pågående interna konflikten. Diplomatkollegorna skyddas av livvakter, vakthundar och skottsäkra bilar, medan Harald skaffar en gris som vaktar ambassaden.

”Om jag skulle beväpna mig vore det för att försvara mig mot en fiende. Men Sverige har inga fiender i Guatemala. Vi är inte motståndare till någon politisk gruppering i det här landet”, sade han i en tidningsintervju.

Harald försöker hela tiden hålla kontakterna öppna med studenterna och den legala oppositionen i Guatemala. Något som inte uppskattas av UD som drar in en av tjänsterna vid ambassaden. Harald har i olika sammanhang vittnat om att stationeringen i Guatemala öppnade hans ögon för de sociala orättvisorna. Det är också här han etablerar det förhållningssätt som ska följa honom genom livet:

”Jag ger alltid barn som tigger. De får stryk om de kommer hem tomhänta.”

Efter kuppen i Chile arbetade Amnesty, bland annat i Sverige, mot militärregimens terror. Danska Amnesty har bidragit till finansieringen av filmen "Svarta nejlikan" som hade premiär i september 2007.

Efter kuppen i Chile arbetade Amnesty, bland annat i Sverige, mot militärregimens terror. Danska Amnesty har bidragit till finansieringen av filmen "Svarta nejlikan" som hade premiär i september 2007. Foto: Amnesty Press

Ambassadens ”vaktgris” ger för övrigt Harald till en fattig familj när han flyttar till Chile. Harald utnämns till ambassadör i Chile 1972 (Där hade vänsterkoalitionen Unidad Popular med socialistpartiet, kommunistpartiet och socialdemokratiska radikalpartiet som viktigaste partier, vunnit valet 1970.)

Den 11 september 1973 störtar militären president Salvador Allende. Militären drar omedelbart igång en klappjakt på alla vänstersympatisörer och politiska flyktingar, som urskillningslöst fängslas, torteras och mördas. Harald hamnar mitt i händelsernas centrum redan under kuppnatten.

Militären tänker inta den kubanska ambassaden. Harald tar sig in på ambassadområdet, hindrar stormningen, utverkar fri lejd för den kubanska ambassadpersonalen och övertar därefter skyddet av de kubanska intressena i Chile. Allt utan att fråga UD.

Under de kommande månaderna lyckas Harald med en kombination av mod, tricks, kontakter, auktoritet och militäriska manér rädda över tusen människor från tortyr och död i militärens koncentrationsläger. Han ger förföljda människor en fristad på den svenska ambassaden och den kubanska ambassaden, ibland till och med i sin egen privatbostad. Därefter försöker han utverka utresetillstånd för dem.

Presidentpalatset La Moneda i Santiago attackeras av kuppmakarna den 11 september 1973.

Presidentpalatset La Moneda i Santiago attackeras av kuppmakarna den 11 september 1973. Foto: Biblioteca del Congreso Nacional/Wikimedia

Bland Haralds mer spektakulära räddningsoperationer kan nämnas:

  • När han får ut 64 dödsdömda uruguayanska medborgare från fotbollsstadion i Santiago och i en buss transporterar dem till den svenska ambassaden.
  • När han smugglar in Allendes privatsekreterare och älskarinna Miriam Contrera på den svenska ambassaden, samtidigt som han håller fest för militärjuntans representanter.

En av de mer namnkunniga personer som kommer till Sverige tack vare Harald är den eftersökte peruanske bondeledaren Hugo Blanco. Harald lyckas få ut honom ur landet genom att ge honom en ”extrem make over”, nytt namn (Hans Blom) och ett förfalskat svenskt diplomatpass.

”Harald var genial och mycket beslutsam och han använde dessa egenskaper till att rädda livet på mordhotade människor”, skrev Hugo Blanco i en minnesartikel.
Efter en intensiv smutskastning i den chilenska pressen, upprepade beskjutningar av ambassaden, biljakter genom Santiagos nattliga gator, slagsmål med militären och mordhot utvisas Harald den 5 december 1973.

Harald Edelstam hälsas som en hjälte när han återvänder till Sverige. Under de kommande månaderna reser han runt i Sverige och världen som en inofficiell representant för det demokratiska Chile. Han besöker bland annat Kuba och vittnar inför den amerikanska kongressen.

Harald får aldrig det erkännande han förtjänar för sin insats för medmänsklighet, humanitet och solidaritet. Det initiativ som tio danska folketingsledamöter 1975 tar för att Harald ska tilldelas Nobels fredspris får ingen svensk uppbackning.

Men ännu i dag lever minnet av hans gärningar hos de chilenare som tack vare hans insatser undkom en säker död. Eller som chilenarna i Växjö skrev i ”Chilenska folkets hyllning till Harald Edelstams minne”:

Mats Fors bok ”Svarta nejlikan. Harald Edelstam – en berättelse om mod, humanitet och passion”.

Mats Fors bok ”Svarta nejlikan. Harald Edelstam – en berättelse om mod, humanitet och passion”. Foto: Prisma

”Det chilenska folket har för Edelstam reserverat en plats bland de stora frihetshjältarna… Ditt liv är ett exempel för oss, dina förhoppningar om frihet och rättvisa engagerar oss alla.”

Mats Fors

Fotnot: Mats Fors bok ”Svarta nejlikan. Harald Edelstam – en berättelse om mod, humanitet och passion” utkom 2009 på Bokförlaget Prisma.

Läs mer från Amnesty Press

Harald Edelstam hedrades vid ceremoni i parlamentet (11 september 2009)

Svarta nejlikan – historien om en modig diplomat (13 september 2007)

Ana Luisa Escobar räddades av Edelstam (13 september 2007)

Harald Edelstam – diplomaten som räddade liv (13 september 2007)

»Vid sidan av Harald Edelstam kände jag mig trygg« (13 september 2007)

Det personliga ansvaret (13 september 2007)

En människas val (13 september 2007)

Chile 30 år senare (12 september 2003)

reportage | 2021-01-07
Av: Clara Lee Lundberg