Reporter i ockupationens Gaza

I januari revs gränsen mellan Gaza och Egypten under några dagar
och invånare i Gaza strömmade in i Egypten. Foto: Benjamin Wiacek/AI.

Mohammed Omer är bara 24 år, men har varit med om mycket mer än vad många måste utstå under en livstid. Han bor i Rafah, beläget vid den egyptiska gränsen i det ockuperade Gaza, och arbetar som fristående journalist och fotograf för ett stort antal tidningar runt om i världen. Nu har han för fjärde gången i sitt liv fått tillstånd att lämna vad som ibland kallas världens största utomhusfängelse. Snart ska han till London för att ta emot Martha Gellhorns journalistpris,uppkallat efter den kvinnliga journalisten och krigskorrespondenten Martha Gellhorn (1908-1998). Mohammed Omer är den första att vinna priset som inte arbetar för brittisk media. Under sin Europaresa besökte han Sverige för att berätta om situationen i Gaza. På ett seminarium anordnat av Reportrar Utan Gränser **och Olof Palmes Internationella Centrum talade han tillsammans med den svenska skribenten Catrin Ormestad som nyligen kommit ut med boken Gaza - en kärlekshistoria (recenserad i Amnesty Press 2/08),
Gideon Levy, israelisk journalist och en av ockupationens skarpaste kritiker, samt dokumentärfilmaren PeÅ Holmquist som i höst kommer med en ny film om Gaza.

Under rubriken ”Welcome to hell” – välkommen till helvetet – visar Mohammed Omer bilder från Gaza, ibland helt outhärdliga, och berättar människornas historia. Han själv och hans familj har på intet vis skonats. En dag när han var på väg hem från universitetet stoppades han av tre olika grannar som alla frågade vart han var på väg. ”Jag ska gå hem”, svarade han varje gång, konfunderad över den märkliga situationen. En av grannarna svarade bara ”se till att ta det försiktigt”. När Mohammed Omer kom hem möttes han av grus och spillror – en israelisk bulldozer hade totalförstört familjens hem. Hans mamma befann sig på sjukhus; hon hade skadat benet när hon hade hoppat ut från ett fönster för att rädda sig från den snabbt annalkande katastrofen.
– Rivningarna med bulldozer har upphört på Gaza sedan Israels tillbakadragande, berättar Mohammed Omer. Nu river man husen med hjälp av bomber från F16-plan istället. Familjen får ett samtal från ett privat nummer, alltid mitt i natten. I andra änden talar en representant för den israeliska armén som berättar att alla måste lämna huset eftersom det ska bombas.

Catrin Ormestad har skrivit boken "Gaza – en kärlekshistoria".

Ännu värre var det som skedde den 18 november 2003. Då sköts Mohammed Omers 17-åriga bror till döds av israeliska krypskyttar. En kvinna som bodde granne med dem försökte rädda honom men sköts också ihjäl. Hennes man skottskadades när han försökte rädda henne. Parets 3-åriga barn såg sin mor dö på gatan. När ambulansen kom sköt krypskyttarna sönder däcken på den. Mohammed Omer berättar rättframt och utan att darra på rösten. Vi i publiken drar kollektivt efter andan när bild efter bild på blodiga barn och sönderslitna kroppar visas på filmduken. Att sälja in de bilderna till media är nästan omöjligt berättar Mohammed Omer. Han har slutat skriva för ett antal tidningar eftersom de redigerade hans artiklar till oigenkännlighet och ändrade fakta. Han tror att om rapporteringen inifrån Gaza ska göra någon skillnad så måste den vara sann och ärlig.

Gideon Levy arbetar för Haaretz.

– För att rapportera från Gaza behöver man ett presskort från de israeliska myndigheterna. Många bra journalister har nekats sådant. Och de som åker in stannar ofta bara en dag eller två. Då missar man de stora sammanhangen och bakgrunden, säger han.

Mohammed Omer berättar att situationen har blivit sämre sedan det israeliska tillbakadragandet 2005. Så länge det fanns israeliska bosättare i Gaza kunde man inte stänga gränserna helt och man undvek flyganfall.
- Man ville inte störa sovande israeliska barn med högljudda flygplan, men nu när det bara finns palestinska barn i Gaza går det bra, säger Mohammed Omer.

Problemet är inte bara ockupationen, utan också de kaotiska interna stridigheterna mellan olika palestinska grupperingar. Religiösa miliser utför attentat mot exempelvis dvd-affärer, frisersalonger och internetcaféer.
– Det är svårt att vara journalist i Gaza. Det räcker inte att jag har min skottsäkra väst. Är det inte problem med de palestinska falangerna, så är det med israelerna, säger Mohammed Omer med en suck. Brist på el och brutna internetuppkopplingar gör det svårt att skicka texter och bilder till uppdragsgivarna.

På andra sidan gränsen, i Tel Aviv, arbetar den israeliske journalisten Gideon Levy för dagstidningen Haaretz.

Mohammed Omer arbetar som journalist i Gaza och har fått Martha Gellhorns journalistpris för sitt arbete.

Medan Mohammed Omer kämpar med det interna kaoset och ockupationen möter Gideon Levy ett annat effektivt sätt att tysta journalister: självcensur.
– Inget av vad Mohammed har visat här syns eller läses i Israel, säger Gideon Levy. Ockupationen existerar knappast i israeliska medier, och många israeler vet mindre än vad de flesta av er här inne vet, säger han och tittar ut över publiken där en rad namnkunniga reportrar befinner sig.
– Läsarna vill inte läsa, journalisterna vill inte skriva, och redaktörerna vill inte publicera. Och politikerna vill inte att människorna ska veta vad som händer. Det pågår ett slags hjärntvätt säger Gideon Levy. Media har utvecklat en egen ordbok, ett sätt att skriva om ockupationen som hjälper oss att hantera den som ockupanter. Syftet är att avhumanisera palestinierna. Jag vet att vi israeler är solidariska människor, att vi ställer upp för de lidande i Burma och Sudan. Men de flesta israeler är blinda för vad som pågår en halvtimma från deras hem. När 60 palestinier dödades den 1 mars i år rapporterades det i små notiser långt in i tidningarna, på samma sätt som man rapporterar om en bussolycka i Indien med 60 döda. På så sätt säger man att det här är inget som ni behöver bry er om.

Gideon Levy understryker att censuren är helt frivillig. Det finns ingen officiell censur, inga regler från politiker eller militär.
– I alla andra fall, till exempel när det gäller politiska skandaler, är israelisk media modig och skarp. Men inte när det gäller ockupationen, säger han.
Undantaget är Haaretz, den tidning som både Gideon Levy och hans partner, den svenska frilansjournalisten Catrin Ormestad, skriver för. Haaretz är visserligen en stor och välansedd tidning, men läsarkretsen finns främst bland en liten och välutbildad kulturell elit.
– En del säger att Haaretz visar att det inte finns någon självcensur och att det rapporteras om ockupationen. Jag menar att Haaretz är undantaget som bekräftar regeln, säger han.

Sedan ett och ett halvt år tillbaka släpps inga israeliska journalister in i Gaza, något som få israeliska journalister är medvetna om. En av de få västerländska journalister som rapporterat inifrån Gaza är svenska Catrin Ormestad. I boken Gaza – en kärlekshistoria som kom ut i våras beskriver hon förtvivlan, rädsla, fattigdom och sönderslitande sorg, men också generositet, viljestyrka och, paradoxalt nog, framtidstro. Uppfinningsrikedomen är stor: när man inte har något, måste man hitta lösningar för att klara av sin situation. Mohammed Omer instämmer.
– Hela Gaza luktar falafel, säger han. Eftersom det inte finns någon bensin kör människorna sina bilar på frityrolja för att kunna göra de nödvändigaste resorna till arbetet och sjukhuset.

Här dog 18 familjemedlemmar den 8 november 2006 när huset i
Beit Hanoun besköts av israeliskt artilleri.
Foto: AI

Catrin Ormestad berättar om det orenade avloppet som släpps rakt ut i Medelhavet eftersom reningsverket är bombat; naturligtvis en grogrund för sjukdomar och epidemier. I hamnen sitter fiskarna och plockar med sina nät. Nära land, det enda stället där de tillåts fiska för den israeliska flottan som patrullerar vattnen utanför, är fisken förorenad och farliga att äta. Men många gör det ändå.
– Gaza har drivits in i någon slags förindustriell era, säger Catrin Ormestad. Bilar har bytts mot åsnekärror, spisar mot öppen eld. Till och med döden drabbas av ockupationen. Då import av cement är förbjuden går det inte att göra ordentliga gravar och gravstenar, berättar hon och fortsätter:
– De goda nyheterna är att det här är en helt artificiell situation. Den har skapats av människor, inte av någon naturkatastrof. Därför går den också att förändra.

Men Gideon Levy är pessimistisk. Han tror varken på USA:s eller EU:s medlingsförsök, och hyser inget hopp om en modig israelisk politisk ledning.
– Människor i världen är less på konflikten i Mellanöstern, säger han. Och nu befinner vi oss i ockupationens rutin. Det är inget drama längre, det är ointressant att prata om.

Mohammed Omer varnar för att en utbrytning likt den vid gränsen mot Egypten kan ske igen, men in i Israel. Hamas kan enkelt samla tusentals människor för att riva barriären.
– Mellan den 16 och 18 januari avfyrades runt 200 raketer från Gaza in i Israel. När gränsbarriären mot Egypten var uppbruten några dagar senare avfyrades nästan inga raketer. Slutsatsen är att blockaden måste brytas, säger han.

Sist på seminariet visade dokumentärfilmaren PeÅ Holmquist en trailer för sin film ”Young Freud in Gaza”. 1984 gjorde han filmen ”Gaza Ghetto” där han följde en palestinsk familj. Yngsta sonen i familjen hette Ayed, och han har nu har vuxit upp och utbildat sig till psykolog. I filmen, i regi av PeÅ Holmquist och Suzanne Khardalian, får vi följa Ayeds arbete med barn och ungdomar i flyktinglägret Jabaliya. Filmen har svensk biopremiär i höst och kommer även att visas i Sveriges Television.

Läs mer:
Mohammed Omer skriver från Gaza på sin hemsida Rafah Today

Jenny Sjöö Saers