Tystnaden breder ut sig i Diyarbakir – journalisten Nurcan Baysal trotsar trakasserierna

Förtrycket mot kurderna i sydöstra Turkiet har idag nästan omintetgjort det oberoende civilsamhället, tystat medierna och de politiska diskussionerna. Nurcan Baysal är en av mycket få lokala journalister som ännu törs skriva om situationen på marken. För det har hon tvingats betala ett dyrt pris i form av åtal, trakasserier och ensamhet. – Det är svårt att bråka med staten, säger hon till Amnesty Press.

reportage | 2022-04-22
Av: Joakim Medin

Turkiets försvarsminister Hulusi Akar. Foto: DoD/ Lisa Ferdinando/Wikimedia

I medieskuggan av kriget i Ukraina inledde Turkiet den 18 april en ny militär offensiv in i norra Irak och irakiska Kurdistanregionen. Syftet är att angripa den kurdiska PKK-gerillans baser i området och enligt den turkiska försvarsministern Hulusi Akar deltar markstyrkor, bombplan, attackhelikoptrar och obemannade drönare i offensiven.

– Vi är fast beslutna att rädda vår ädla nation från det terroristiska elände som har plågat vårt land i 40 år, sade minister Hulusi Akar enligt den statliga nyhetsbyrån Anadolu Ajansi.

Liknande ord har hörts många gånger förr. Den turkiska staten och PKK-gerillan har legat i väpnad konflikt ända sedan 1984. PKK försöker med väpnad kamp framtvinga kulturella rättigheter åt den diskriminerade kurdiska folkgruppen i Turkiet – staten har terroriststämplat och bekämpar gerillarörelsen. Efter en tvåårig period med vapenvila blossade kriget upp på nytt sommaren 2015.

För den kurdiska journalisten Nurcan Baysal kom offensiven in i Irak knappast som en överraskning. Dels är det bara ännu en eskalering av den rådande konflikten. Men Turkiet går dessutom till ett mycket viktigt presidentval år 2023 – och president Recep Tayyip Erdoğan har flera gånger förr påbörjat taktiska krig och andra manövrer, för att locka väljare.

– Väldigt hemska saker kan ske i Turkiet inför valet. Kanske mord på politiker, eller fler bombdåd med döda människor, som efter valet 2015. Jag kan inte säga vad Erdoğan är beredd att göra men folk förväntar sig mer våld, säger Nurcan Baysal.

Nurcan Baysal är oroad inför valet i Turkiet 2023. Foto: Joakim Medin

Amnesty Press träffar henne när hon besöker Stockholm lite tidigare i april, för att tala vid släppet av en antologibok om hotet mot press- och yttrandefrihet som hon skrivit ett kapitel i. Under besöket passar hon även på att möta Amnestys Turkietgrupp. Nurcan Baysal är uppvuxen och bosatt i den kurdiska storstaden Diyarbakir i sydöstra Turkiet, och är en av mycket få kurdiska journalister som ännu är verksamma och vågar skriva om förtrycket i regionen.

För detta har hon också själv drabbats mycket hårt. På våren 2016 kallades hon till förhör i polishuset i Diyarbakir. Där hade man sammanställt en lista med ett dussin av hennes Twitterinlägg och öppnat en förundersökning gällande stöd till en terroristorganisation – en mycket vanlig brottsanklagelse i dagens Turkiet.

– Åklagaren frågade mig specifikt om några ord jag hade använt, som Kurdistan och Amed, det kurdiska namnet på Diyarbakir. Då tänkte jag att det här kriget inte bara involverar stridsvagnar, kanoner och vapen, utan kriget riktas även mot våra ord, säger Nurcan Baysal.

Den historiska stadsdelen Sur i Diyarbakir. Foto: Joakim Medin

Senare, i början av 2018, blev hennes hem stormat av turkiska specialstyrkor med gasmasker och automatvapen. Nurcan Baysal fördes till en cell och fick veta att en förundersökning om terrorismbrott hade inletts, på grund av fem Twitterinlägg om den turkiska arméns invasion av den kurdiska Afrinregionen i nordvästra Syrien.

Under de senaste åren har ett mycket stort antal turkiska medborgare på det här sättet arresterats, åtalats och även dömts till fängelse bara för något de skrivit i sociala medier. Tiotusentals har åtalats enbart för att ha ”förolämpat president Erdoğan”. Många människor, inklusive journalister, använder inte längre ord som anses känsliga.

– De som inte börjat censurera sig själva har betalat ett dyrt pris. Jag har en lista med ord som jag aldrig använder i mina texter. Till exempel ordet krig i Kurdistan, för enligt den turkiska staten finns det bara en kamp mot terrorism. Jag använder aldrig ordet invasion. Jag skriver från en stad vars namn är förbjudet, i en region vars namn är förbjudet, säger Nurcan Baysal.

Nurcan Baysal på seminarium i Stockholm. Foto: Joakim Medin

Allt detta är resultatet av ett brutalt angrepp mot yttrande- och pressfriheten, som sträcktes ut över hela Turkiet efter det misslyckade kuppförsöket mot Erdoğan 2016. Men i den kurdiska regionen i sydöstra Turkiet började denna utveckling redan ett år tidigare i och med vapenvilans sammanbrott 2015. Där har återkomsten av kriget mot PKK blivit ett svepskäl för myndigheterna att stänga ner nästan hela det oberoende kurdiska civilsamhället.

Idag har kurdiska kulturgrupper, kvinnoorganisationer, fattigdomsbekämpande föreningar, ungdomsorganisationer, pensionärsklubbar, språkskolor och nästan alla medieföretag stängts ned. Nurcan Baysal beskriver det som att det har blivit väldigt tyst:

– Folk stannar mer inomhus nu och talar inte om det som sker. Det finns en stor trötthet hos folk, en stor hopplöshet och trauma. Och i min hemstad Diyarbakir, där jag bott i 45 år har jag inte längre några vänner kvar som jag kan ta en kaffe med. De är alla antingen i fängelse, har dött eller har lämnat landet.

– Idag är du ensam som kurdisk journalist. Dina vänner och delar av din familj vågar inte träffa dig. Du måste hantera ensamhet, arbetslöshet och dagliga trakasserier i sociala medier. Det är svårt att bråka med staten.

Stadshuset i Diyarbakir. Foto: Joakim Medin

Det var de turkiska specialstyrkornas andra stormning av hennes hem, i oktober 2019, som fick Nurcan Baysal att inte fortsätta riskera lika mycket. Själv var hon utomlands, i London på ett PEN-arrangemang. De 14 poliserna avtvingade resten av hennes familj svar genom att rikta sina automatvapen mot Nurcan Baysals små barn.

– Jag har lovat mina barn att det inte ska hända igen. Idag väljer jag mina ord noga, för jag vet att de ord jag använder även här i Sverige påverkar min familj och andra jag känner i Turkiet, förklarar hon.

Men betyder allt detta att det helt enkelt är hopplöst att försöka påverka situationen i Turkiet? Inte alls. Det finns trots allt en liten möjlighet att presidentvalet 2023 kan resultera i något mycket viktigt. Få demokratiska mekanismer återstår idag i landet men i lokalvalen 2019 lyckades inte desto mindre oppositionspartiet CHP erövra makten i såväl huvudstaden Ankara, som den ekonomiska motorn Istanbul och flera andra betydelsefulla västturkiska städer.

Det prokurdiska partiet HDP har drabbats hårt av förföljelse. Partiets ledare Selahattin Demirtaş och Figen Yüksekdağ är fängslade sedan 2016 respektive 2017. Foto: Joakim Medin

Det blev möjligt eftersom det prokurdiska HDP uppmanade sina väljare att lägga sina röster på det andra partiet, utan att HDP formellt bildade en koalition med de andra oppositionella krafterna. En sådan lösning anses ännu omöjlig att få till, anser Nurcan Baysal:

– De andra oppositionspartierna CHP och İYİ Parti kan inte synas tillsammans med HDP eftersom Erdoğans parti säger att HDP har band till terrorister. Men HDP kan fortsätta ge stöd åt de andra utanför en koalition. I början av året skrev partiet ett uttalande om att man skulle ge stöd åt oppositionens presidentkandidat om vissa principer följdes.

– Jag tror att staten kommer förbjuda HDP redan innan valet, men partiledningen har förberett sig genom att skapa grunderna till ett nytt parti, säger Nurcan Baysal.

På sistone har president Recep Tayyip Erdoğan också försökt odla en bild av sig själv som en fredsmäklare, då han upplåtit plats i Turkiet för fredssamtal mellan representanter för Rysslands och Ukrainas regeringar. Samtidigt har han nu i och med april månads offensiv in i Irak kastat mer bensin på sitt eget lands krig, och tycks ointresserad av att initiera egna fredssamtal med den kurdiska gerillan.

I mars skrev Nurcan Baysal en omdiskuterad artikel med rubriken ”Att säga nej till de andras krig”, där hon påtalade att turkiska medborgare måste avvisa konflikten i sitt eget land lika mycket som den på andra sidan Svarta havet. Samma budskap kan också levereras internationellt till Erdoğan.

– Vi vet att Erdoğan inte är en fredsmäklare. Men jag tror att det internationella samfundet skulle kunna utnyttja tillfället nu till att säga, att om Erdoğan vill bidra till fred så förväntar man sig att han också gör det på hemmaplan, säger Nurcan Baysal.

Ett större internationellt engagemang behövs när det gäller Turkiet, anser Nurcan Baysal. Foto: Joakim Medin

Internationella sanktioner är också ett möjligt påtryckningsmedel mot Turkiet, men det har varit hett omdebatterat i landets oppositionella kretsar. Vissa menar att sanktioner vore det mest effektiva, medan andra menar att den ekonomiska situationen och fattigdomen redan är så svår att det inte vore klokt att göra livet ännu svårare för oskyldiga turkiska medborgare. Den poängen gör att Nurcan Baysal själv är osäker.

Europadomstolen har krävt att Turkiet ska släppa affärsmannen och aktivisten Osman Kavala samt ledarna för det prokurdiska HDP, som sitter fängslade på politiska grunder. Här menar andra personer i landets oppositionella kretsar på sistone att det kunde ge verkan om Turkiet kastades ut från Europarådet, precis som Ryssland nyligen uteslöts efter att landet först självmant lämnat. En sådan markering kunde vara symbolisk viktig och pinsam för Turkiet, och möjligen resultera i frisläppandet av de profilerade politiska fångarna.

Vaktpost i Diyarbakir. Foto: Joakim Medin

Men om den turkiska regeringen ville sluta tappa ansiktet så skulle de redan för länge sedan ha släppt folk från fängelset? Därför är Nurcan Baysal osäker även kring detta. Hon ser att det är mycket viktigt att sluta sälja vapen till Turkiet, vilket i dagsläget både underlättar regeringens krigföring och bidrar till en militarisering av landet. Det internationella samfundets representanter måste också besöka Turkiet och i synnerhet den kurdiska regionen oftare och fråga guvernörerna på plats varför saker är som de är, varför folk är i fängelse.

– Man måste också öka solidariteten med människorna som är under tryck, säger Nurcan Baysal. Jag brukar alltid säga att jag har förblivit fri och inte dömts till fängelse på grund av den internationella solidariteten. Jag fick Frontline Defenders människorättspris 2018 och jag vet att det gett mig ett skydd i domstolen.

– Kurderna i Turkiet upplever en väldigt dålig period just nu, kanske den värsta någonsin. Men jag föreställer mig att min kamp för frihet är en del av en flod som började rinna för hundra år sedan. Vi måste alltid tänka på hur vi kan öka solidariteten så att vi kan få den där floden att fortsätta fram till nästa generation. Om den kapas i Diyarbakir, i Ryssland eller Afghanistan, så påverkar det Sverige och andra platser också, säger Nurcan Baysal.

Joakim Medin
[email protected]

Läs också
Turkey: Osman Kavala and co-defendants must be acquitted of all charges (Amnesty International 22 april 2022)

Läs mer om Turkiet från Amnesty Press

Turkiet: Frikända efter Pride (1 december 2021)

”Nu är hon död. En man sköt henne” (4 mars 2021)

Rättegången fortsätter i Turkiet (26 februari 2020)

13 år sedan Hrant Dink mördades: ”Det är inte försent att skämmas” (21 januari 2020)

Flyktingar från Syrien – brickor i Erdoğans maktspel (10 december 2019)

Omvalet i Istanbul på söndag väcker nytt hopp i Turkiets demokratirörelse (21 juni 2019)

Turkiet: ”Det mest skrämmande är oförutsägbarheten” (28 maj 2019)

Minnet av Hrant Dink lever – Mordet i Istanbul som världen inte har glömt (22 januari 2019)

Mellan förtvivlan och glimtar av hopp i Erdoğans Turkiet (21 november 2018)