Ja eller nej till väpnade interventioner? - kontroversiell fråga inom Amnesty

Ska Amnesty i framtiden kunna ta ställning till väpnade interventioner? Eller ska man behålla den nuvarande neutrala inställningen? Frågan är kontroversiell och argumenten för och emot ett ställningstagande var många vid ett seminarium på Amnestys årsmöte under fredagskvällen.

På Amnestys internationella rådsmöte, ICM, i augusti ska Amnesty International ta ställning till hur man ska förhålla sig till väpnade interventioner. För att ge årsmötesdeltagarna en bättre bild av problematiken kring väpnade interventioner anordnades ett seminarium på fredagskvällen dit ett 40-tal medlemmar sökt sig.

Stefan Johansson, jurist, sammankallande i svenska Amnestys internationella kommitté och en av de svenska ICM-delegaterna, inledde med en redogörelse för det internationella regelverket och Amnestys nuvarande ställning.

Enligt FN-stadgan har FN inte rätt att ingripa i angelägenheter som faller inom en ”stats egen behörighet”. Vidare säger stadgan att stater är skyldiga att lösa tvister på fredlig väg. Det finns dock två undantag om väpnat våld mellan länder: dels har länder vid ett väpnat angrepp rätt att försvara sig tills FNs säkerhetsråd övertagit ansvaret för våldsanvändningen och dels kan säkerhetsrådet godkänna väpnat våld för att ”återställa internationell fred och säkerhet”.

• Det första undantaget var aktuellt i frågan om Irak, då USA åberopade sin rätt att tillgripa våld i självförsvar för att skydda sig mot massförstörelsevapen och terrorister, sa Stefan Johansson. Och sannolikt finns ett visst utrymme för att agera innan man tekniskt sätt blivit anfallen, men det råder ingen tvekan om att det USA gjorde i Irak var olagligt.

Moskén i centrala Srebrenica. Kriget
i Bosnien väckte diskussion inom
Amnesty. Foto: AI

Initiativ om fredsbevarande styrkor fattas av FNs säkerhetsråd eller i undantagsfall generalförsamlingen och ska föregås av ett avtal mellan FN, värdlandet och de stater som bidrar med trupper. I praktiken har det dock varit svårt för FN att få de röster som krävs för beslut, då de fem permanenta medlemmarna har vetorätt. Fredsbevarande styrkor kan ha olika mandat på plats angående användandet av våld.

• I dessa sammanhang talar man även ibland om humanitära interventioner, en militär intervention för att skydda mänskliga rättigheter, sa Stefan Johansson.

Det är dock inte alltid så att beslut om interventioner först tas i FNs säkerhetsråd. Stefan Johansson nämnde exempelvis Liberia 1990 och Elfenbenskusten 2003 där interventioner inleddes utan beslut i säkerhetsrådet, som först i efterhand godkände dem.

Vissa interventioner har också skett helt utan säkerhetsrådets godkännande. Exempelvis beslutet om flygfria zoner över norra och södra Irak efter 1991.
- Där hade FN använt militärt våld för att få ut Irak ur Kuwait. Men sedan beslöt USA, Storbritannien och Frankrike att bevaka flygfria zoner för att den humanitära hjälpen skulle nå fram till kurderna.
- Vid krisen i Kosovo 1999 kunde säkerhetsrådet inte enas om vad man skulle göra. Då beslöt Nato att på egen hand ingripa. Det beslutet har än idag inte godkänts av säkerhetsrådet.

Dessa händelser har lett till en internationell diskussion om länders rättigheter och/eller skyldigheter att ingripa när det exempelvis pågår ett folkmord och att ingripa även om säkerhetsrådet är ”förlamat”.
- Klart är att FN-stadgan, i sin nuvarande form, inte tillåter detta och det görs inga undantag, sa Johansson.

Amnesty Internationals nuvarande policy är att inte ta ställning till väpnade konflikter som sådana, oavsett om det är ett olagligt krig, det vill säga inte godkänt av FN, eller en väpnad intervention för att skydda en befolkning mot exempelvis folkmord. Däremot ställer Amnesty en rad krav på de inblandade, bland annat respekt för mänskliga rättigheter och humanitär rätt, förbud mot barnsoldater. Man protesterar även mot användning av vissa vapen, exempelvis personminor eller kärnvapen.

Efter folkmordet i Rwanda och kriget i Bosnien beslutade Amnesty vid ICM 1997 att utarbeta en ”checklista” för att avgöra om människorättskränkningarna utgjorde ett folkmord eller brott mot mänskligheten.

• Om så är fallet kan Amnesty begära att stater uppfyller sina åtaganden enligt folkmordskonventionen, sa Stefan Johansson.
  Folkmordskonventionen kräver bland annat att medlemmarna åtar sig att hindra och straffa folkmord.

• Pågår ett folkmord kan medlemmarna begära att säkerhetsrådet vidtar åtgärder enligt FN-stadgan. Och det behöver inte vara samma sak som att begära intervention, utan det kan handla exempelvis om att begära sanktioner.

Under senare år har Amnesty gjort en rad uttalanden som går utöver nuvarande policy. I fallet Östtimor 1999 krävde Amnesty att FN uppfyllde sitt ansvar och genom ”adekvat närvaro” skyddade mänskliga rättigheter.
- Då sa Amnesty indirekt att FNs säkerhetsråd skulle skicka trupper, sa Johansson.

Gällande Afghanistan betonade Amnesty 2001 vikten av att ”uttöma alla andra medel innan man använder militärt våld” och inför Irakkriget uttalade Amnesty 2002 att ”militära styrkor troligen kommer att få ytterligare förödande konsekvenser” och uppmanade FN att tänka sig för.

I Demokratiska Republiken Kongo, DRC, fanns 2003 en mindre FN-bevarande fredsstyrka på plats med ett begränsat mandat, med begränsade möjligheter till våldsanvändning. Då krävde Amnesty, tillsammans med Human Rights Watch, att FNs säkerhetsråd skickade mer trupper och ett ”robust mandat”.

• Och det kan inte betyda annat än ”rätt att döda om så krävs”, sa Johansson.
  Även gällande Liberia krävde Amnesty 2003 att man snabbt skickade fredsbevarande trupper, tillräckligt många, och med förmåga att utföra ”robusta aktiviteter” för att skydda civila.

Folkmordet i Rwanda och konflikten i
DRC har lett till intensiva diskussioner
om omvärldens ansvar för att förhindra
folkmord och grova mr-kränkningar.
Här syns en amnestydelegation vid en
rundresa till Rwanda, DRC och Uganda.
Bild: AI

Frågan om militära interventioner har länge varit en kontroversiell fråga inom Amnesty. Efter Irakkriget höjdes starka röster inom rörelsen att Amnesty skulle bli mer aktiva. Vid ICM 2003 kritiserades den internationella styrelsen för att organisationen med dessa uttalanden gått längre än den gällande policyn. Samtidigt beslutade man att utreda frågan hur Amnesty i framtiden ska förhålla sig till väpnade konflikter, inklusive militära inerventioner.

Till det svenska årsmötet i Uppsala har styrelsen tagit fram tre alternativ för beslut. Beslutet som fattas av årsmötesdeltagarna kommer sedan den svenska delegationen att arbeta för vid ICM.

Det första alternativet innebär att Amnesty helt ska undvika att ta ställning till väpnade konflikter, alltså den nuvarande policyn.
Alternativ två innebär att Amnesty i undantagsfall ska kunna begära eller stödja att FN skickar fredsbevarande trupper.
Alternativ tre innebär en mer flexibel policy där Amnesty i undantagsfall ska kunna stödja även användning av militärt våld.

Vid seminariet under fredagskvällen framfördes argument för och emot de olika alternativen genom ett rollspel där Maria Sjödin från Uppsaladistriktet förordade en mer flexibel hållning och Anna Massarcsh, ordförande i Amnestys juristgrupp, var emot.

Maria menade att Amnesty måste kunna protestera mot krig, både olagliga och lagliga, för det producerar människorättskränkningar, ökad trafficking och prostitution.
- Är Amnesty verkligen trovärdiga om vi inte protesterar, frågade sig Maria Sjödin. Det finns en vilja inom organisationen att agera och vi måste kunna tala klarspråk. Vi måste kunna säga nej till kriget.

Maria menade att med en flexibel policy kan Amnesty begära att omvärlden agerar för att stoppa ett folkmord och där en militär intervention är det enda alternativet.
- Amnesty måste kunna agera utifrån vad som är bäst för mänskliga rättigheter i varje läge, så att vi får samma policy som andra frivilligorganisationer. Vi skulle även få mer utrymme i media och i exempelvis fallet Irak skulle Amnesty få en chans att visa var vi står.

Anna Massarcsh uttryckte däremot rädsla för ”stora, allvarliga risker” om Amnesty inte behåller den nuvarande policyn.
- Jag tycker redan att Amnesty gått för långt i många uttalanden. Att inte uttala sig är inte samma sak som att vara passiva. Amnesty rapporterar om grova människorättskränkningar och det är ett sätt att stoppa krig.

Anna lyfte fram en rad problem som uppstår om Amnesty skulle välja att stödja interventioner:
- Amnesty kan aldrig anse att en människorättskränkning ska äga rum för att en annan människorättskränkning ska upphöra. Det är därför som Amnesty exempelvis försvarar terrorister som torterats, även om det skulle kunna motiveras genom att man kan rädda tusentals andra liv.

Internflyktingar i Liberia
2003. Amnesty krävde då
att FN-soldater med ett "robust
mandat" skulle skickas till landet.
Bild: AI

Enligt Anna måste Amnesty ställa sig frågan ifall vissa människorättskränkningar kan rättfärdigas för att rädda andra. Hon framhöll att mänskliga rättigheter även kränks via FN och gav exemplet DRC, där FN-närvaro ökande trafficking och prostitution.

• Frågan är även hur en militär intervention slutar? Om Amnesty stött eller krävt en intervention kan det sluta i en katastrof om läget blir värre. Om vi begär trupper till ett land, skulle vi då kunna påtala eventuella kränkningar som begås av de trupperna?

Dessutom menade Anna att Amnesty skulle tvingas frångå en grundpolicy, nämligen den om krav på frigivning av samvetsfångar som inte förespråkat eller utövat våld.
- Om Amnesty förespråkar våld genom exempelvis en militär intervention, skulle vi då kunna betrakta en person som samvetsfånge som säger att den stöder våldsanvändning?

Om Amnesty däremot protesterar mot en militär intervention kan andra problem uppstå, menade Anna:
- Kan vi behålla vår trovärdighet ifall vi protesterar mot en intervention som sedan avsätter en diktator och visar sig vara ”lyckad”? Det blir konstigt om vi då protesterat från början.

• Och om Amnesty säger ja till en intervention och FN nej, och några länder beslutar om intervention ändå, ska vi då kritisera dem för brott mot FN-stadgan?
  Anna menade även att det är uppenbart att militära interventioner i mycket handlar om politik, att det finns andra motiv är bara att stoppa människorättskränkningar.
• Då riskerar Amnestys oberoende att ifrågasättas.

Det finns även risk för att frågan splittrar rörelsen, mellan pacifister och de som är för militära interventioner, sa Anna.
- För Amnesty är också bra underlag ovärderligt. I osäkra situationer som vid konflikter, riskerar vi att hamna i ett läge då vi gör felaktiga analyser. Det vore förödande för Amnesty. Vi ska fokusera på att rapportera om grova människorättskränkningar.

Reaktionen på dessa argument skiftade bland åhörarna. Många tycktes förespråka att Amnesty ska behålla sin neutrala ställning men röster höjdes även för det nödvändiga i att Amnesty måste kunna protestera mot krig och tala klarspråk. På söndag morgon tar årsmötet ställning i frågan om militära interventioner och väpnade konflikter.

Text: Helena Norman