Hårdhänta tag i Grekland

Människosmuggling, pengatvätt och samröre med kriminella organisationer. Det är anklagelser som riktas mot människorättskämpar och nyanlända flyktingar i Grekland. På ön Lesbos har klimatet hårdnat för de som försvarar asylsökande och migranter.

Effie Doussi är människorättsadvokat på Mosaik och har upplevt hur politiken i Grekland har skärpts. Foto: Hanna Strid

Säg att du är förbannad utan att säga att du är förbannad. Det intrycket ger människorättsadvokaten Effie Doussi på organisationen Mosaik på Lesbos.

– Vad är det du vill veta för någonting? Är du intresserad av kriminaliseringen av flyktingar och hjälparbetare, eller av pushbacks? Eller av hur flyktingar godtyckligt fängslas och hålls frihetsberövade? Det pågår många slags kränkningar och regelrätta brott mot mänskliga rättigheter.

Orden kommer snabbt från henne. Det är svårt att få en syl i vädret för att specificera frågan. Eftermiddagssolen leker med ett tunt lager damm på det mörka skrivbordet. En kopp halvfylld med skiktat kaffe står framför den stora bärbara datorn.

Effie Doussi har arbetat som människorättsadvokat i nästan tio år. Under den här perioden har mycket förändrats: Grekland har gått från att ha en vänsterregering till en högerregering. 2015 var ankomsterna på rekordhöga nivåer. 2020 drog pandemin in samtidigt som Turkiet slutade bevaka gränsen. Många tusentals flyktingar anlände till Grekland, och pushbacks blev vardag. I september 2020 brann Moria, ett av de största flyktinglägren i Europa sedan andra världskriget, ner till grunden.

Idag är Effie Doussis arbetsbörda större än någonsin. De senaste åren har kriminaliseringen av organisationer, hjälparbetare och flyktingar och migranter ökat och systematiserats.

– Vad som motiverar mig? Jag är advokat, och jag är grek. Andra kan komma och gå här – men för oss som är härifrån är det annorlunda. Vi har ingenstans att ta vägen. Och nu är det värre än någonsin tidigare, säger hon.

Ingången till Moria-lägret som brann ned 2020. Foto: Hanna Strid

Effie Doussi mjuknar efter en stund. Hon drar efter andan, ser trött ut bakom det stora skrivbordet. Hon har svårt att svara på hur många timmar i veckan hon arbetar:

– Jag har för mycket att göra. Men vad är alternativet? Idag blev jag ombedd att skriva en intern rapport – när ska jag göra det?

Under några dagar på Lesbos träffar Amnesty Press totalt ett tiotal jurister, aktivister och hjälparbetare. Samtliga kan beskrivas som eldsjälar, men ingen som naiv. Flera av dem lyfter EU:s inblandning som någonting komplicerat: EU ska se till att samtliga medlemsstater följer de regler och lagar som finns, men samtidigt fortsätter pengarna att flöda in och ge legitimitet åt samma myndigheter som man upplever kriminaliserar och motarbetar närapå alla som är involverade i solidaritetsarbete och flyktingmottagande.

Flera organisationer har de senaste åren lämnat Lesbos. Många har mer eller mindre tvingats bort, andra har inte klarat sig igenom den omfattande registreringsprocessen som krävs sedan 2020. Medan mörkret faller målar tre erfarna hjälparbetare, som Amnesty Press träffar på en bar i Mytilene, huvudstad på Lesbos, upp en bild av en daglig balansgång där olika intressen noga måste vägas mot varandra.

– Det har blivit svårare att arbeta. Det är en balansgång hela tiden och ständiga samtal om vad som ska göras, hur det ska göras, vilka risker man vågar ta och vad det är värt att ta upp. Som tur är så motarbetar inte den nuvarande lägerchefen hjälporganisationer, säger Sara (som egentligen heter något annat).

Samtidigt går det inte att kasta ut alla på ett bräde.

– Myndigheterna vet också att de behöver vissa organisationer, säger Jean-Baptiste.

Organisationen Mosaik på Lesbos arbetar för migranter och flyktingars rättigheter. Foto: Hanna Strid

Parallellt fortsätter pushbacksen till Turkiet. Den 19 maj 2023 publicerade The New York Times videobevis på en pushback från 11 april. Händelseförloppet filmades i realtid, och sedan reste reportrarna till Turkiet och träffade samma personer där. Personen som filmade arbetade för en liten organisation från Österrike och lämnade Lesbos illa kvickt efter att videon publicerats.

Under en annan, mindre medialt uppmärksammad pushback, dog ett spädbarn sent 2022 när det föll till marken i samband med att polisen skrämde upp den nyanlända gruppen. Föräldrarna ska sedan ha separerats och det dröjde veckor innan de kunde återförenas.

– Det här är inget undantag. Det finns massor av sådana här berättelser, säger Jean-Baptiste.

Sommaren 2022 startade Läkare utan gränser ett nytt projekt på Lesbos, utöver den klinik de haft sedan tidigare. I och med att många organisationer lämnat Lesbos fanns det inte någon som erbjöd läkarvård eller psykosocialt stöd till nyanlända, där många är traumatiserade och andra svårt uttorkade.

Utanför den grekiska kusten finns det inte heller några frivilligorganisationer kvar, likt de som fortfarande räddar liv i centrala Medelhavet utanför Italien och Malta. Sådana har tidigare funnits, men idag är det en omöjlighet.

Nihal Osman från Läkare utan gränser säger att de måste undvika politiska diskussioner. Foto: Hanna Strid

I maj i år sade Läkare utan gränser att de sedan projektets start i fjol har räknat till att minst 940 flyktingar har ”försvunnit” efter att först ha rapporterats anlända i den mejlkonversation som ett stort antal organisationer på ön deltar i för att samordna mottagandet.

Det är FN:s flyktingorgan UNHCR som publicerar de första preliminära siffrorna, efter att de nyanlända kontaktat dem.

Vid klart väder syns Turkiet från Lesbos. Foto: Hanna Strid

På frågan om vad som har hänt med dessa personer svarar Nihal Osman diplomatiskt. Hon är Läkare utan gränsers koordinator på Lesbos, och berättar att de har träffat flyktingar som har varit med om upp till 16 pushbacks.

– Vad som har hänt med de här personerna kan jag inte svara på. Vi vet bara att de inte var där när vi kom, säger Nihal Osman, när vi ses på deras klinik med utsikt över havet.

Nihal Osman menar att de måste skydda sitt humanitära uppdrag. De kan påtala fakta – men ger sig inte in i politiska diskussioner. De måste spela efter de regler som satts upp.

– Det är inte värt att riskera någonting, säger hon.

Ett stenkast från kliniken ligger lägret Kara Tepe. Utanför ingången hugger havsbrisen tag i en eu-flagga. Bakom den brer ljusblått hav ut sig och i fjärran skymtar silhuetten av en stad. Turkiet ligger bara tre mil från Lesbos.

Bussen kommer utanför Kara Tepe för resan till Mytilene. Foto: Hanna Strid

Utanför Kara Tepe råder det dagtid konstant aktivitet: en buss på väg mot Mytilene stannar till och kön ringlar sig lång. En grupp kvinnor från Eritrea står lutade mot staketet. En av dem födde barn för bara några dagar sedan och ska på efterkontroll. Inom loppet av en knapp timme berättar fyra personer för Amnesty Press om sina erfarenheter av pushbacks.

– Det hände tre gånger. Två gånger till havs och en gång hade vi kommit till Lesbos, men polisen tvingade oss i båten igen. Totalt har jag suttit i fängelse i Turkiet i fem månader. Det är speciella fängelser som de bara sätter flyktingar i och den turkiska polisen är så dålig, så dålig, säger en ung man från Eritrea och skuggboxar framför sig.

Ingången till Kara Tepe. Foto: Hanna Strid

Från Kara Tepe och in till Mytilene tar det ungefär tre kvart till fots. Många går: bussen går sällan, och kostar pengar. Precis i utkanten av Mytilene passerar de på väg in till staden en övergiven smutsgrå byggnad där någon har skrivit ”CLOSE MORIA SMASH FASCISM” med stora spretiga bokstäver. Efter branden i Moria lovade EU-kommissionären Ylva Johansson att ”inga fler Morias” skulle byggas i EU. Det råder i mångt och mycket konsensus om att Moria var ett helvete på jorden – men meningarna går isär kring om det inte är Moria som just nu inspirerar EU:s och Greklands politiska inriktning.

Efter branden åtalades sex tonåringar från Afghanistan för att ha startat den. Anklagelserna bygger på uppgifter från ett ögonvittne som inte har kunnat höras igen. I våras sköts överklagandet för några av de anklagade upp till 2024, och de förblir i fängelse tills dess.

Natasha Dailiani är en av försvarsadvokaterna för de som har kommit att kallas för ”Moria 6”. 2016 var hon en av grundarna av organisationen Legal Centre Lesvos, som sedan dess har vuxit. Legal Centre Lesvos har tagit sig an en lång rad både publika och mer lågmälda fall de senaste åren.

Advokaten Natasha Dailiani är en av grundarna av Legal Centre Lesvos. Foto: Hanna Strid

Under den här tiden har arbetets karaktär skiftat. I början reste Natasha Dailiani konstant fram och tillbaka mellan Lesbos och Greklands huvudstad Aten, där hon bor.

– Vårt arbete och trovärdighet har ifrågasatts av högt uppsatta politiker, vi har utmålats som lögnare, för att samarbeta med Turkiet och alla möjliga absurditeter. Även om det inte riktas mot dig personligen känner du dig som en måltavla, säger Natasha Dailiani, när vi träffas en sen lördagseftermiddag i en lummig park i centrala Aten.

Natasha Dailiani menar att de som juridisk organisation är delvis fredade. Men samtidigt har Legal Centre Lesvos arbete påverkats av de senaste årens politiska vindar.

– Och så ska det inte vara. Men det förekommer att myndigheterna försöker hindra oss från att göra vårt arbete, säger hon.

En av deras tidigare klienter är 25-åriga Akif Razuli. Han kommer släntrande över gräsmattan och ber om ursäkt för att han är sen. Akif Razuli greps tillsammans med en annan nyanländ flykting, Amir Zahiri, i mars 2020. Båten de reste i tog in vatten och höll på att sjunka. De båda unga männen gjorde vad de kunde för att styra mot land, och hjälpa dem som behövde det. När de kom i land separerades de från resten av gruppen, misshandlades och fängslades.

Den 8 september 2020 dömdes de till 50 år i fängelse för smuggling. Akif Razuli frikändes och släpptes ur fängelset i december 2022. Då hade överklagandet skjutits upp två gånger.

Akif Razuli tillbringade flera år i fängelse. Foto: Hanna Strid

25-åringen vrider på nacken och pekar mot sin ena tinning.

– När jag kom till Grekland hade jag inte några gråa hår, men titta nu: jag ser ut som en gammal man. Jag har varit i Grekland i nästan tre år men jag har inte sett någonting annat än en fängelsecell. Ingenting! säger han.

När Amnesty Press träffar Akif Razuli och Natasha Dailiani har en process för upprättelse och ekonomisk kompensation inletts. Akif Razuli tycks inte alltför intresserad av pengar. Han rycker på axlarna medan Natasha Dailiani förklarar processen och ser sig omkring i parken.

Efter över tre år i Grekland är han ny i Aten. När han frikändes släpptes han vind för våg, nu bor han i ett ockuperat hus tillsammans med några anarkister.

Akif Razuli har fortfarande inte fått svar på sin asylansökan. Natasha Dailiani är försiktigt positiv: Akif har en tydlig hotbild mot sig i talibanernas Afghanistan. Tydliga är också ärren på hans armar och ben från tortyren han utsatts för.

– När jag satt i fängelse så skrev jag en hel bok om det. Jag vill översätta den till engelska men just nu har jag ingenting: inget hem eller hus, ingen dator. Men jag är inte i fängelse längre. Det har gått tre år – av vadå? säger han.

Amnesty Press har utan framgång sökt FN:s specialrapportör Mary Lawlor och EU:s migrationskommissionär Ylva Johansson, som avböjer en intervju.

Hanna Strid
[email protected]

Kompensation

Den 4 september kom beslut från domstolen i Mytilene. Akif Razuli får 16 000 euro i kompensation för att oskyldig ha suttit fängslad. I ett uttalande, publicerat av Legal Centre Lesvos, efter domstolens beslut sade Akif Razuli att ”pengar kan inte ersätta tiden som tagits ifrån mig”.

Pushback

Detta är en term som används för att sammanfatta ”en uppsättning statliga åtgärder genom vilka flyktingar och migranter tvingas tillbaka över en gräns – vanligtvis omedelbart efter att de passerat den – utan hänsyn till deras individuella omständigheter och utan möjlighet att ansöka om asyl”. Enligt Aegean Boat Report förekom under förra året 988 fall av pushbacks i Grekland som drabbade 26 133 personer.

New York Times-videon

Den video, tagen av en österrikisk aktivist, som publicerades av New York Times visar hur 12 asylsökande, som uppges ha kommit från Somalia, Eritrea och Etiopien, körs i en skåpbil utan registreringsskyltar till en avlägsen del av Lesbos.
Maskerade män tvingar dem ombord på en motorbåt som kör ut till ett fartyg i grekiska kustbevakningen, ett fartyg delvis finansierat av EU-medel. Därefter placeras gruppen på en uppblåsbar gummibåt mitt i Egeiska havet. De plockas sedan upp av turkiska kustbevakningen.

Kriminalisering av solidaritet i Grekland

• Tidigare i år stängde Mare Liberum, en organisation som övervakat situationen i havet mot Turkiet, ner sin verksamhet på Lesbos. Det var omöjligt för dem att vara kvar.

• En annan känd och fortfarande pågående rättsprocess är den mot Sean Binder, Sarah Mardini och 22 andra frivilligarbetare som under 2016 till 2018 arbetade för Emergency Response Center International (ERCI). Fallet mot de 24 volontärerna har kallats för det största fallet av kriminalisering av solidaritetsarbete i EU, och följs på nära håll av FN:s specialrapportör Mary Lawlor. Amnesty International är en av de organisationer som har engagerat sig i detta fall.

• Också norrmannen Tommy Olsen, som driver organisationen Aegean Boat Report, anklagas för en rad olika brott: spioneri, människosmuggling och samröre med kriminell organisation. Han fortsätter sköta sin organisation, som dagligen uppdaterar om situationen i havet mellan Grekland och Turkiet, från sitt hem i Tromsö.

Grekland

Huvudstad: Aten.
Politik: Militärdiktatur 1967-1974. Alexis Tsipras och vänsterpartiet Syriza vann valet 2015. Vid valet 2019 återkom liberalkonservativa Ny demokrati under Kyriakos Mitsotakis till makten. I maj och juni 2023 hölls två parlamentsval och Ny demokrati lyckades till sist få majoritet. Ett stort antal flyktingar och migranter har de senaste åtta åren kommit till Grekland och mottagandet har fått kritik.
Yta: 131 957 km² (Sverige: 449 964 km²).
Befolkning: 10,5 miljoner.

Läs mer från Amnesty Press

MRDAGARNA 2021: Seán Binder riskerar fängelse för räddningsinsatser på Medelhavet (7 december 2021)

På Paradise Hotel (24 september 2016)

BOKMÄSSAN2016: ”Medlemsstaterna i EU har i princip gjort allting fel” (23 september 2016)

ÅRSMÖTE2016: ”Asylrätten är i fara” (14 maj 2016)

Ett land i EU, nära oss (20 november 2014)

Fönstret till Europa ska stängas (23 december 2012)