Chile: En film om att närma sig en bödel som är ens far

När filmskaparen och konstnären Pepe Rovano vid 35 års ålder upptäcker att han är son till en polis, som dömts för morden på sex chilenska fackföreningsledare 1973, bestämmer han sig för att lära känna fadern. I hopp om att kunna förstå och reparera ett trasigt förflutet börjar han gräva i familjens historia och nu har det blivit film.

reportage | 2023-10-27
Av: Soledad Cartagena

Pepe Rovano har gjort film om sin far. Foto: Instagram

Film: Bastardo - att närma sig en bödel (Bastardo. La herencia de un genocida)
Regissör: Pepe Rovano
Längd: 80 minuter.
Land: Chile, Italien, Sverige

Filmen Bastardo - att närma sig en bödel är berättelsen om en speciell relation mellan far och och son. Men också om att komma ut som gay i ett homofobiskt och patriarkalt samhälle. Andra teman som filmen tar upp är minnet, våld, upprättelse, trauma och förlåtelse.

Pepe Rovano övergavs av sin pappa, Rodrigo Retamal, strax innan födseln 1970. Han växte upp med en ensamstående mamma. Med ett nytt namn skickades han till Italien. När han fick veta att han var son till en mördare var hans första reaktion att inte vilja träffa honom. När Pepe Rovano efter två år bestämde sig för att flytta från Italien till Chile möttes de.

– Jag har gjort många dokumentärfilmer. Men det tog mig över 14 år, efter att ha träffat pappa, att göra filmen. Till en början tyckte jag att det var en bra story. Den om relationen mellan oss. Men den viktigaste anledningen till att jag ville göra filmen var att visa att militärkuppen i Chile 1973 aldrig får hända igen. De mänskliga rättigheterna står över allt annat. Även över min familj.

Idén till filmen kom till när han blev bjuden till Anne Franks Zentrum i Berlin för att delta i ett möte med barn och barnbarn till nazister.

– Där förstod jag att många som levde i Tyskland under andra världskriget stödde Hitler. Om du inte var nazist riskerade du att hamna i koncentrationsläger. Ingen erkänner 2023 att hans morfar var med i SS eller att pappa var Gestapo. Men man erkänner att nazisterna gjorde fel. I Chile är det inte så. I Chile har vi journalister och just nu två presidentkandidater som är barn till två bödlar från Pinochets diktatur.

Länder som Tyskland och Argentina har försökt göra upp med sitt våldsamma förflutna, säger Pepe Rovano. Nürnbergprocessen var en internationell rättegång mot nazistiska krigsförbrytare efter andra världskriget.

Pepe Rovano berättar om sin far i filmen ” Bastardo - att närma sig en bödel”. Foto: Folkets Bio

I Argentina har sedan 2003 flera hundra personer dömts för övergrepp som begicks under militärdiktaturen 1976–1983. Rättegångarna blev möjliga efter att tidigare amnestilagar hade upphävts. Landet har även arbetat med att hedra minnet av alla försvunna under diktaturen.

– Min pappa avtjänade aldrig straffen för morden han begick eftersom brotten preskriberades. Den värsta scenen i min film är från pappas begravning när han får ett avsked som en krigshjälte. Över 200 poliser hedrar honom och en orkester följer hans kista. Vad är det för signal man sänder ut till nya generationer poliser? I Chile är det inte helt klart för alla att diktaturen var fel, förklarar han.

Pepe Rovano är nöjd med den svenska titeln Bastardo - att närma sig en bödel. Den visar tydligt vad han vill med filmen. Att leta efter mänsklighet i ondskan och närma sig temat att vara son till en mördare. Han är ärlig med att han misslyckas med det första.

– Vad hade du gjort om du i 35-årsåldern upptäckte att din pappa var en mördare? Hade du berättat det för någon? Hade du konfronterat mördaren? Eller hade du stöttat och älskat honom? Frågorna är många men jag ger inga svar. Snarare ställer jag frågor till tittaren. Och krav till de som är i min situation att de ska avstånd från brotten deras fäder begick.

Presidentpalatset La Moneda bombas den 11 september 1973. Foto: Biblioteca del Congreso Nacional/Wikimedia

Filmen visades i Malmö den 11 september, 50 år efter militärkuppen 1973, då president Salvador Allende störtades och general Augusto Pinochet tog makten. I den fullsatta salongen satt exilchilenare och offren som hade upplevt tortyr, fångenskap och flykt. Då förstod Pepe Rovano att det är en svår film att se för den första generationen som konkret upplevde Pinochets tyranni.

– När lamporna tändes i salongen var det ingen som applåderade. Det var bra för mig att uppleva det. För den fösta generationens offer är det starkt att på en stor filmduk se gärningsmannen ostraffat ha det bra med sin son. Jag och pappa reser i Europa och har det trevligt. Vi är på hans bröllop. Min pappa var en karikatyr av en bödel. Den första generationen kommer ihåg det. Jag har lust att skriva i början av filmen att det är en film för den andra generationen, som kanske har en annan ingångsvinkel.

Pepe Rovano har mött kritik, främst från vänstern. Kritiken handlar om att han ger röst åt en mördare och att han inte konfronterade pappan. Då svarar han att filmen är hans sätt att forma sitt narrativ.

– Det är många som hade velat att jag sade till min pappa; ”din jävla mördare”. Men då hade det inte blivit en film. Vi som kämpar och arbetar med att belysa de brott som våra fäder gjort har fått problem i Chile. På en minnesdag för offren för diktaturen skulle jag hålla ett tal. Men jag ombads att lämna. Många människor bär mycket ilska inom sig för straffriheten som de här mördarna har fått.

Chile är ett land som saknar empati för den andre och för förståelsen att exil är ett fruktansvärt trauma för människor, säger Pepe Rovano. När han möter offer för diktaturen vill han be om ursäkt för vad hans pappa gjorde mot dem:

– Med filmen vill jag skipa rättvisa för offren. Och jag klippte banden med min familj för att kunna göra det. Vi måste stå enade för att det aldrig ska hända igen någonstans i världen. Vi måste berätta för våra barn och våra barnbarn att det var fel.

I Chile finns det människor som inte tror på att leva i ett fredligt och demokratiskt samhälle som det som presidenten Salvador Allende trodde på, konstaterar Pepe Rovano. De vill inte bygga upp ett samhälle. Det är också de som kritiserar filmen mest. För Pepe Rovano är diktatur alltid dåligt, oavsett om det är i Kina eller Chile.

Pepe Rovano i Bastardo. Foto: Folkets Bio

Trots att Chile har erfarenhet av diktaturen 1973-1990 visar filmen att landet fortfarande är ett våldsamt samhälle att leva i. Polisen och militären har inte lärt sig från historien och fortsätter att angripa medborgarna med våld.

År 2019 dog minst femton personer och fler än 2 300 skadades vid demonstrationer i Chile. Den chilenska åklagarmyndigheten tog emot över 1 100 anmälningar om tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling. Demonstrationerna började som ett svar på ett förslag om prishöjningar inom kollektivtrafiken. Bakgrunden var den redan extrema ojämlikheten i landet. Protesterna utvidgades sedan till att omfatta krav på ett mer rättvist samhälle där staten skulle garantera bland annat rätten till hälsa, vatten, utbildning och social trygghet.

– Ingen polis eller militär straffades för brotten 2019. Precis som 1973. Vi pratar nu om 2019. Tänk då människorna som led under Pinochets diktatur. Jag tror att straffriheten förstärker våldet. Få förstår att det var barn som skadades under demonstrationerna. För två år sedan gick polisen in på en skola och misshandlade femtonåringar. Ingenting hände med poliserna. Vad skulle hända om de gjorde så på en skola i Sverige? Det är omöjligt att tänka sig, eller hur?

Idag har Pepe Rovano ingen kontakt med släktingar från pappans sida. Halvsystern bröt med honom när han berättade att han var gay. Och han ströks från testamentet. Det fick Pepe reda på efter pappans död. Även om det har blivit bättre i Chile att leva som homosexuell kan Pepes pojkvän, som är från urfolket mapuche, inte säga att han är tillsammans med honom.

– Filmen är feministisk. Det är inte jag som säger det utan mina kvinnliga vänner som gör analysen. Den tar upp olika typer av övergrepp på mänskliga rättigheter, mot homosexuella, det patriarkala våldet och de som gör motstånd. Därför tror jag att vår generation, min och din, kan förstå filmen bättre än våra föräldrar som upplevde diktaturen på ett annat sätt.

Soledad Cartagena
[email protected]

Läs också

Chile: Four years on from the social unrest, impunity and a lack of comprehensive reparations persist (Amnesty International 17 oktober 2023)

Chile: 50 år sedan militärkuppen (Amnesty International 11 september 2023)

50 years ago, Chile’s 11 September coup scarred my family forever (Amnesty International 11 september 2023)

Se också

50 år sedan militärkuppen i Chile. Dödens dag – Chile 11 september 1973 (SVT Play)

Svensk dokumentär från 2023. Gorki versus Pinochet (SVT Play)

Läs mer om Chile från Amnesty Press

Chile: Sju dömda för mordet på Victor Jara (11 september 2023)

Konflikten med mapuche – en utmaning för Chiles regering (9 januari 2023)

Chile: En ny grundlag för ett nytt samhälle (2 september 2022)